"... inte en massa FACK!!"

Hela förra veckan sov jag 18 timmar om dygnet efter en 3-dagarspärs i början av veckan med engelsk dagbok och en släng av 40-gradig feber och kraftigt illamående. Inget jag rekommenderar. Nu är jag dock alive and kicking igen. Någorlunda i alla fall.

I måndags hade jag pass på förmiddagen, och på eftermiddagen lärde L2 mig hur man importerar katalogposter från Libris till BOOK-IT och sen anpassar dem till BTJMARC. Det är makalöst vilken inre frid det ger att sitta och fippla med slikt istället för att jaga pubbekids dagarna i ända.

Det mest rafflande som hände under passet var att en farbror påpekade att tidningen "Race & cruising: Segling" borde stå på bokstaven S istället för bokstaven R, eftersom a) orden "Race & cruising" står med diminutiva bokstäver som knappt syns på framsidan av tidningen, och b) ingen som pysslar med båtar och läser tidningen säger annat än "Segling". Jag försökte förgäves förklara varför vi envisas med att ha tidningen på R ("den HETER ju för fan så!!!" sa jag inte) och sa att jag skulle föra synpunkten vidare. Han lät sig motvilligt nöja med det. Jag fattar ju varför det förefaller ologiskt att ställa tidningen där ingen hittar den, bara för att vi på biblioteket har en svår fetisch för alfabetet, men om tidningen enligt förlaget heter "Race & cruising..." så måste den ju stå på R, ifall nån letar efter den i katalogen och ser att den ska stå på R. Och så vidare på temat yrkesskadat svammel.

I tisdags och idag på förmiddagen var jag på workshop om några av databaserna som biblioteket erbjuder. Nyttigt och kul. Det är ju inte så fasligt ofta man sitter och övar sig på att söka i dem av pur nyfikenhet, så att få ett tillfälle till fördjupning är ytterst uppskattat. Databasen EBSCO, där man kan söka artiklar och allt möjligt annat skit i över 2000 engelskspråkiga tidskrifter lär man sig t ex inte på en pisskvart, så för att över huvud taget komma på tanken att försöka använda den om någon låntagare har en intrikat och avancerad fråga måste man se till att ha lite förkunskaper. Jag känner mig i varje fall inte särskilt bekväm med att använda en databas första gången när jag sitter bakom disken och bara "Hm, eh, jaha, nähej, vi kanske ska prova att klicka på den här rutan istället... nähä, inte det... nänä... jaa... ehrm...".

Det slutgiltiga beviset på att man uppnått någon form av mognad LÄR ju för övrigt vara att man kan gå på dylika arrangemang och uppskatta dem. Hade det varit för 10 år sen, eller kanske t o m 5 år sen (måste jag rodnande erkänna), så hade jag förmodligen kvävt så många gäspningar under de timmarna kursen varade att jag därefter hade kunnat försörja en kvadratmil av Amazonas med koldioxid under ett år med min utandningsluft.

Försökte importera lite poster från Libris men det sket sig gravt. Synnerligen irriterande. Särskilt som att de båda andra som pysslar med samma grej inte hade några som helst problem. Idag insåg dock jag och kollegan J vad problemet var; när han installerade librisklienten på min dator gjorde han ingen genväg till skrivbordet med exportsajten utan han la bara en kopia av den där. Men nu är det fixat så det är bara att hugga i. "Norska motståndsmän i XXX", here I come!

I tisdags eftermiddag hade jag pass ett par timmar och därefter satt jag och övade sökning med kvalifikatorer i BOOK-ITs sökmodul expertsök och grejade lite med grejer jag lärt mig de senaste dagarna. Jag hann också bläddra igenom några tidskrifter som jag får på cirkulation i egenskap av inköpare till specialsamlingen. Några av de publikationer jag ser fram emot att sätta tänderna i särskilt mycket är Bebyggelsehistorisk tidskrift, Sveriges natur och Bergsmannen. (ingen kunskap är tung att bära, intalar jag mig...)

Igår var det möte med arbetslaget på morgonen. Sen läste jag igenom alla lokaltidningar från förra veckan i jakt på spännande material till the samling. L2 visade mig TT-magasinet, en databas för periodika där vi för in alla tidskrifter och tidningar vi prenumererar på, och svamlade även lite om BURK och bibliografisk service. I egenskap av katalogansvarig blir det jag som tar över kontakten med Btj och BURK och jag kan inte nog många gånger meddela hur FINT det känns att bli ansvarig över sånt man faktiskt tycker är kul, och dessutom misstänker att man kan bli jävligt slipad på. Vi spanade också in lite möjliga nya placeringar för referens-avdelningen inom specialsamlingen inför en eventuell rockad av några andra avdelningar.

Sen var det dags för långlunch och därefter kvällspasset. Jag är förresten mäkta stolt över att jag kunde visa kollegorna E och V som pysslar med periodika hur man gallrar alla ex som är knutna till samma katalogpost i ett svep, så man slipper gå in på varje enskilt nummer av en tidskrift (t ex) och gallra manuellt.

Och idag har jag inte gjort mycket vettigt. Var ut och käkade sushi till lunch (vegetarisk förstås!) med mentorn C och nu ska jag väl försöka fortsätta importera librisposter, läsa lokaltidningen och kolla igenom lite specialsamlingspapper som jag fått. Kanske även räkna ut om referensavdelningarna av "mina" ämnen (J, K, M, S och U) får plats på "vanliga" hyllorna. Referensböckerna har en egen avdelning nu, men tanken är att den ska försvinna så vi får plats till annat och då måste vi först spana in om refböckerna får plats på de vanliga hyllorna utan att det blir skitpisstrångt.

Igår kväll innan jag skulle somna kom jag att tänka på Baby Jane-tanten igen. Som en liten avskedspresent till mig kom hon in dagarna innan jul och hade sin man i släptåg. Mannen är 2 meter lång och ser ut som en korsning mellan Martin Ljung och herr Bäver i Narnia. Han verkar vara snäll och smart, i motsats till frugan som är läskig, snorkig och korkad. Herr Baby Jane-tant försvann in i biblioteket medan BJT styrde kosan mot lånedisken. "Tag betäckning!!" tänkte jag, och blev genast ofantligt upptagen med att sortera gem. BJT belägrade vår nye kollega med sitt vanliga svammel om kärleksromaner och ladida, men ett nytt inslag i ordbajseriet var den återkommande meningen "...och inte en massa FACK!!!"

Jag är uppenbarligen yrkesskadad bortom all vett och sans, för jag antog att hon menade att hon ville ha kärleksromaner, men inte en massa faktaböcker om kärlek och samlevnad och sånt. Hon pekade liksom obestämt inåt biblioteket dit hennes man försvann när hon jiddrade på, så jag trodde att hon syftade på att "ja, karlar, de läser ju aldrig nåt kul utan bara såna där tråkiga fackböcker..." Och jag funderade på varför i helvete hon kände sig nödgad att precisera det, då jag näppeligen kunde tänka mig att någon av oss, inte ens någon vikarie, hade kommit på tanken att plocka fram "Det fulländade äktenskapet" eller dylikt till henne när den mentala listan på tantböcker var slut.

Inse hur svårt jag hade att hålla mig för asgarv när jag förstod att det inte var FACK hon sa, utan FUCK. Hon kände tydligen ett behov av att förnya sig gällande hur hon meddelade att hon ville ha böcker kliniskt fria från alla former av intimt umgänge, och tyckte att det var chique att anamma ett utrikiskt uttryck.

Jag undrar om hon är medveten om att det engelska ordet "fuck" är betydligt grövre än det svenska "knulla". Jag undrar även om min karmiska skuld växte pga att jag inte för en sekund tänkte upplysa henne om detta faktum, utan snarare fröjdades åt tanken på henne i ett brittiskt bibliotek, upprepande samma fras: "Hello, I would lajk to låna a kärleksroman, but it CAN'T be en massa FUCK in it!!!".

Never let me go

Låt mig tipsa om ovanstående bok av Kazuo Ishiguro (han har även skrivit Återstoden av dagen). Handlingen är saktmodig, men icke desto mindre så förbannat gripande och faktiskt spännande att man bara vill veta mer och mer och mer och mer och mer och mer. Och mer.

Boken har en tämligen harmlös inramning; den 31-åriga vårdaren Kathy berättar om sin uppväxt på internatskolan Hailsham. Eleverna som bor på skolan har inga familjer, och lärarna kallas förmyndare. Livet och reglerna på skolan verkar på ytan likna vilket brittiskt internat som helst, men Kathys berättelse väcker en smygande känsla av att likheten är bedräglig och att väldigt speciella omständigheter råder. Förmyndarna är ytterligt hemlighetsfulla gällande hur mycket de berättar för eleverna om deras syfte och existens. När de väl undslipper sig något har de en speciell taktik; de berättar kontinuerligt saker som är på gränsen till för komplicerade för att eleverna ska förstå. På så sätt ser de till att eleverna sakta vänjer sig vid alla olika aspekter av sin tillvaro; när de väl blivit gamla nog att förstå vad förmyndarna delgivit dem vid en viss ålder har de redan internaliserat informationen, istället för att bli upproriska och göra motstånd som de kanske skulle ha gjort om de till fullo förstått innebörden direkt.

Kathys berättelse uppehåller sig mest kring hennes förhållande till barndomsvännerna Ruth och Tommy, som hon så småningom, efter att de slutat skolan, blir vårdare till.

Det är sällan jag orkar läsa stillsamma, poetiska böcker, men den här är fanimej en pärla! Jag sträckläste den och la knappt ifrån mig den när jag gick på muggen. När jag hade läst ut den fanns den kvar i hjärnan i flera dagar, och jag funderade på hur i helvete en sådan värld som Kathy beskriver kunnat uppstå. Och jag insåg till min fasa att vi kanske snart är där.

"I need to get to a library, FAST!"

Citatet i rubriken är hämtat ur filmen Da Vinci-koden som jag såg färdigt på igår efter att ha lånat om den sådären 73 ggr. Filmen var habil men inte mer. Största behållningen var tillfället då den manlige huvudpersonen, efter att ha blivit jagad genom stora delar av Frankrike och London av en fanatisk, självgisslande albinomunk och av polisen, utbrister att han kvickt som fan måste ha tag i ett bibliotek. Troligen första och enda gången ett bibliotek har blivit nämnt på det sättet i en actionfilm. Dvs som en väsentlig del i handlingen och inte bara som ett ställe där kufiska ungmör och tafatta Giles-typer hasar runt med bokvagnar och ser förvånade ut när hjälten sveper igenom stället på motorcykel följd av ett koppel skurkar i limos med skuggade rutor.

Första hela arbetsveckan på HB har gått till ända. Kollegan V berättade att kollegan E på gamla stället frågat hur det går för mig. V valde att svara med ett koncist "bra", istället för att, vilket vore med sanningen betydligt mer överensstämmande, meddela att jag hjular till jobbet varje morgon och dessutom sitter kvar till halv sex nästan varje dag.

En oerhörd smolk i den annars obefläckade glädjebägaren är dock att kollegan L2 skadat en kroppsdel och blivit sjukskriven i 2 veckor. Jag har givetvis sådären 2000 frågor till henne och det finns ett antal saker som hon måste sätta in mig i, som jag bara inte kan gissa mig till. Kollegan C har det likadant, vi tar nämligen varsin del av hennes tjänst. C har förvisso försprång eftersom hon tog sin halva redan i våras men hennes tjänst är mer teknisk än min. Jag har lite mer kreativ frihet (jodå, konceptet "kreativitet" existerar även i biblioteksvärlden :P ) men det finns en massa praxisar och skit som jag förmodligen tjänar på att följa, då jag annars skulle bli tvungen att ändra på ALLT i konsekvensens namn.

Traditionen vilar förresten tung på mina axlar; båda huvuddelarna i min tjänst ärver jag från institutioner inom Stadsbiblioteket som innehaft uppgifterna i 25+ år. L2 är hyfsat framsynt så från det hållet känner jag ingen press att bada i formaldehyd för att riktigt försäkra mig om att INGET förändras. L1 däremot är aningen mer konservativ när det gäller specialsamlingen som jag ska ta över, så där gäller det att visa tillbörlig vördnad. Lyckligtvis är jag ingen förändringsjunkie så det ska nog fixa sig det här.

Idag hade vi internutbildning i några av de elektroniska resurser som vi erbjuder låntagarna via hemsidan. Jag lärde mig en hel massa användbart framför allt om Global Grant, NE och Encyclopedia Britannica. Det måste dock påpekas att inget jag framgent kommer lära mig om något internetrelaterat över huvud taget kommer att kunna överträffa känslan när jag upptäckte att man kan ändra språkinställningen i Google så att hela sidan blir på klingon.

Dagens garv lades helt klart av när vi i stipendiedatabasen Global Grant hittade ett stipendium som endast delas ut till gamla änkor och ungmöer i Hemstaden, samt till (jag citerar:) "FATTIGA SOM SETT BÄTTRE DAGAR". Japp, detta var den exakta ordalydelsen. Jag skulle utan problem kunna sitta en hel dag och hitta regler för sökande till olika stipendier som skulle få även den mest bajsnödiga person att garva läppen av sig.

En rolig sak med att vara människa är att man får sina fördomar utmanade hela tiden. Det är i alla fall roligt om man tycker det är värt besväret att reflektera något mer över tillvaron än de flesta av pappskallarna som beklagligt nog är i majoritet här i världen.

Härom dagen när jag satt i disken trodde jag att jag hade råkat ut för ett sånt där tillfälle då jag återigen skulle få lära mig att inte döma hunden efter håren. En kille i 30-35-årsåldern kom framsläntrande. Han såg ut ungefär som Cletus, pappan i white trash-familjen i Simpsons, och pratade ungefär likadant (fast svenska). När han öppnade käften väntade jag mig en fråga om var reparationshandböckerna till Volvo 240 står eller möjligen om senaste numret av Flygrevyn är till hemlån, men förvånande nog frågade han efter något så finkulturellt som Upsala-Ekeby Keramiks stämpel. Wow, här har vi värsta oväntade keramik-konässören, tänkte jag och såg framför mig hur han tillbringat en stor del av sin barndom hos sin mormor antikhandlaren. Hur han, trots att livet behandlat honom oblitt, hållit intresset för svenska keramik- och porslinstillverkare intakt. Bla bla bla. Jag riktigt fylldes av känslan av hur skönt det kan vara när man måste revidera en uppfattning och njöt av hur vidsynt jag var som genast accepterade att han, trots sin bedagade uppenbarelse, helt tydligt var en person med törst efter kunskap. Jag vältrade mig i självbelåtenhet, enkelt uttryckt.

Nåväl; själv kan jag noll och intet om keramiktillverkare, och därför tog det ett tag innan jag fick några träffar vid sökning i katalogen eftersom jag envisades med att stava Upsala med två P istället för ett. Till sist insåg jag att det var lika bra att gå direkt till hylla Ihf. På vägen visade jag mitt erkännande av hans auktoritet inom området genom att säga:

"Ja, alltså, det är väl lika bra att du får kolla själv i böckerna, för du vet förmodligen mer än mig om det här."

varpå han svarade:

"Va? Nä, jag kan ingenting om det här! Jag står och säljer grejer på loppis, å häromdan insåg jag att jag hade råkat gjort värsta tabben; jag sålde en sån här liggande keramikbjörn va, jättegullig, med Upsala-Ekebystämpel för 75 spänn, och sen när jag kom hem så hittade jag samma björn på Tradera å där hade den gått för 250 så nu vill jag se till att inte göra om samma grej igen!"

Touché! Ibland är en anka en anka.

(därmed inte sagt att det är något fel på ankor, eller att de förtjänar att hånas offentligt i en högdragen intellektfascists bajsnödiga blogg)

Dagens höjdpunkt var när jag äntligen lyckades hitta en webbsajt med en förteckning över de noveller av Philip K Dick som översatts till svenska. Total recall är en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier, och ända sen jag fick veta att den baseras på en novell av SF-mästaren Dick har jag nu och då gjort små (med betoning på små) ansträngningar för att hitta den. Jag måste dock tillstå att det inte är så konstigt att den var aningen skitsvår att hitta eftersom den inte ens har publicerats i en novellsamling utan endast i tidskriften Jules Verne-magasinet. Döm om min extatiska lyckokänsla när jag efter en snabb sökning i vår katalog kunde konstatera att numret jag sökte stod och möglade i skönmag tillsammans med ett otal årgångar av sagda tidskrift! Nu vet jag var jag ska hämta min lunchläsning hädanefter.

The library, the hip place to be!

När skaffade du ditt första bibliotekskort?
Förmodligen strax innan jag började skolan, på Lilla Stället (i dess dåvarande utförande; inklämt i en lokal som inte alls var menad att vara bibliotek och som därför var extremt ofunktionell men även extremt mysig). Jag är nämligen född och uppvuxen i den stadsdel där Lilla Stället ligger och var en flitig besökare från det att jag lärde mig läsa tills jag började på gymnasiet och insåg att det fanns ett gigantiskt bibliotek inne i stan med en jävla massa spännande böcker om t ex samer, hebreiska och Martinus kosmologi.

Det var en lätt bisarr känsla när jag för 7 år sen började jobba som bibliotekarie i samma arbetslag som jag just lämnat (har dock inte jobbat där hela tiden), och då och då blev satt BAKOM disken på sagda bibliotek. Det kändes även ganska märkligt att bli kollega med min barndoms bokpratarbibliotekarie, vid vars läppar jag hängde varje gång jag var på bibblan med skolan eller på fritiden, och som var min idol under en stor del av låg- och mellanstadiet.

När kramade du en bibliotekarie senast?
Före jul, när jag sa farväl till mina gamla jobbarkompisar.

Vad sa du senast till en bibliotekarie?
"Hejdå, vi ses imorrn kl 8!"

När var du på bibliotek senast?
Igår.

Vilka bibliotek har du varit på i år?
Min arbetsplats.

Hur mycket böter har du fått som högst?
Nu för tiden är jag ju "personal" och slipper dylika förtretligheter, men en väl bevarad hemlighet är att jag har fått en förbannelse kastad över mig som innebär att jag per definition INTE kan lämna tillbaks böcker i tid. Därför är det högsta bötesbeloppet jag råkat ut för ett par hundralappar. Detta tilldrog sig dock på gymnasiet då jag skrev specialarbete om kyrkohistoria, så böckerna jag satt och tryckte på var inte direkt efterfrågade :P

Alltså: ett tips om du lider av samma förbannelse som jag; börja jobba på bibliotek!

Vilka låneböcker har du hemma nu?
Asimovs sju böcker långa Stiftelsetrilogi, Paul Austers samlade verk och Agnes von Krusenstiernas svit om fröknarna von Pahlen (för att nämna ett fåtal - jag har alltid tusen böcker hemma som jag aldrig kommer mig för att läsa, men det känns ändå bra att ha dem liggande där).

Hur många lånekort har du?
7 st. Ett här hemma, ett på respektive stadsbibliotek och UB i de städer jag pluggat, ett på sjukhusbiblioteket i den ena studieorten och ett från Håla, där jag gjorde fältarbetet till min D-uppsats på utbildningen. Har dock inte använt de fem senare på sådären 7-10 bast så de är förmodligen kraftigt makulerade vid det här laget.

Längsta tid du struntat i att lämna tillbaka en bok?
Hm, det vet jag faktiskt inte. Däremot har jag lånat om alla möjliga medier ett antal fler gånger än man egentligen får.

Älsklingsbibliotek?
Min kunskaps moders bibliotek. O, tempora, o mores!

Älsklingsbok att låna om?
Just nu är det väl Stiftelsetrilogin, som jag bar hem i omgångar i somras men ännu inte har börjat läsa.

Ich bin ein Bibliothekar und Ich will Ordnung haben!

Jahaja, nu har jag jobbat på nya stället sen förra onsdagen och trivs storartat. Det är lugna gatan hela dagarna och jag har varken fått hjärtklappning eller stroke en enda gång. Det är ju rent vansinnigt mycket jag måste lära mig förstås, men så länge jag slipper brölande pubertetsjävlar som sprider sina stresshormoner omkring sig likt en ebolapatient i det spastiska stadiet sprider virus när hen fontänkräks blod så kan jag gärna ta på mig hur mycket arbete som helst.

Det är rent himmelskt att ha schemalagd yttre tid och att resten av tiden kunna koncentrera sig på samma sak i mer än 5 minuter i sträck utan att ständigt bli avbruten, eller ha ångest för att förmiddagen, eftermiddagen eller kvällen måste tillbringas i disken.

Jag sjunger små minioperor för mig själv i pur glädje där jag sitter och importerar katalogposter till SOU, Departementsserien och diverse tabeller från SCB.

Jag blir hög när jag hör kollegan L1 berätta ALLT om specialsamlingen jag ska ta över från honom, via vilka kanaler jag ska bevaka utgivningen i området och att jag måste gå alla KB:s kurser i libriskatalogisering och -indexering för att kunna katalogisera det jag köper in i Libris.

Jag ryser av välbehag när kollegan L2 förklarar hur en katalogpost till en viss publikation ska se ut, hur praxis för klassificering och katalogisering ser ut på just vårt bibliotek och hur man tillämpar somliga av KRS mer luddiga paragrafer.

Idag på morgonen fick jag och kollegan B lära oss hur man använder den kombinerade mikrofilmsprojektorn och kopiatorn som folk får använda när de vill läsa gamla lokaltidningar eller skriva ut släktforskningsinformation de hittar på mikrofilmade kyrkböcker. Värsta stenålderstekniken, men jag tror faktiskt att mikrofilm och -fiche är bland de säkrare förvaringsformaten över tid så det hänger nog med ett tag till.

Jag har hunnit med några pass i infodisk också. Idag råkade jag på en besökare som frågade om vi hade några videor med ormar. Hen hade svår ormfobi och gick i kognitiv terapi, och hade nu nått den nivån då hen skulle försöka titta på en levande orm på film utan att avlida. Den enda film jag hittade var "Afrikas 10 dödligaste ormar", och bara jag uttalade namnet på filmen såg hen ut att få frossbrytningar. Det slutade med att jag tipsade om att gå in på youtube och söka på huggormar, så hen fick vänja sig vid nåt lite mindre innan hen gick på pytonormarna. Sen var det en snubbe som ville ha upp Saxo Grammatticus danska krönika från magasinet. Detta vållade mig lite besvär eftersom den stod på folianthylla och det enda som antydde det i BOOK-IT var en fjantig bock längst till höger på "bestånd", som betyder att man måste klicka på exemplaret för att få upp all tillgänglig information. Hur ofta minns man att kolla där? Nåväl, jag lär aldrig glömma det fr o m nu i alla fall. Inte efter att ha lallat runt i mag en kvart och nästan fått dammlunga på kuppen.

(men jag gillar magasin)

Man ska ju som bekant inte ropa "hej" förrns man träffar nån man känner, men jag vågar redan nu drista mig till att säga att det känns riktigt bra, det här...