2007-02-26

Another one rides the bus

De flesta har väl nåt bisarrt specialintresse som omgivningen omöjligt kan se tjusningen med. Jag har ett antal, och ett av dem är kollektivtrafik-linjer, -garage/stall och -ändhållplatser. Både buss, tunnelbana och spårvagn funkar men bussar har en särställning. Fråga mig inte varför jag finner det så oändligt spännande, det fattar jag inte riktigt själv, men fascinerad har jag varit sen jag gick i blöjor.

Exempel på situation som kan trigga euforin: när jag och partnern flyttade ihop och skulle låna ett släp på stans bussgarage började jag nästan hyperventilera av förtjusning, till alla närvarandes stora nöje. Fy fan alltså, att se alla bussar parkerade på samma ställe... Nu när jag skriver om det så inser jag ju att det verkar helt meningslöst och ointressant, men när jag stod där... wow, alltså. Värsta mäktiga känslan. Som för en katolik att komma till Peterskyrkan och se påven vinka från balkongen. Här står de, alla bussarna, när de inte är ute och kör. Det FINNS verkligen så här många bussar, fast man bara ser en eller några åt gången ute på vägarna!!

(be still, my beating heart... ehm...)

Nåväl; idag, för bara nån minut sen, fick jag en tjock lunta i min hand som ger mig såna välbehagsrysningar att jag nästan skäms. Kollegan M, som gör i ordning förvärven till specialsamlingen, kom ner med följande kioskvältare till mig: Busslinjer i XXX: en överblick. Jädrar i min lilla låda vilken högtidsstund jag ska ha om 40 minuter när diskpasset är slut! :D

2007-02-20

Träumerei

Min ambition med den här bloggen (urk, nu metaskriver jag, det känns så pretto) var ju att ge civilister en uppfattning om vad det innebär att jobba på bibliotek, i hopp om att spräcka några förutfattade meningar om bibblan som ett schysst, stressfritt plejs där vi typ läser, snäser och jäser hela dagarna. Nu vågar jag knappt fortsätta skriva, eftersom jag har på känn att den gängse uppfattningen kommer infrias något grovt. För det första trivs jag så bra så det knappt finns nåt alls att klaga på (vilket är högst främmande för min personlighet) och för det andra så använder jag ju bloggen som spypåse för all frustration över folk som inte kan bete sig, vilket troligen gör att jag kvalificerar mig som "gnällig bibliotekskuf".

Nåväl vad har jag gjort de senaste veckorna? Jo, katalogiserat, katalogiserat och så... katalogiserat lite. Läst lokaltidningen, en massa tidskrifter och lallat runt i magasinet och kollat upp grejer. Gallrat ref-böcker. Haft en del helt incidentfria diskpass som utmanat hjärnan alldeles lagom mycket. Och så har jag fått en så grundlig genomgång av specialsamlingen att jag drömde stressdrömmar hela natten efter om missade bevakningar av inköp, felkatalogiseringar och alla andra upptänkliga misstag som kan begås till men för den heliga kollektionen...

Måhända kan jag dock framgångsrikt stäcka uppfattningen om att det är stressfritt, för jag sitter verkligen inte och rullar ner tummarna till knogen precis. Men skillnaden mellan att ha stimulerande sysselsättning hela tiden och att vilja dö är ju tämligen avgörande :P

Stötte visserligen på en mindre sympatisk dam häromkvällen. Jag fick gnällvibbar så fort hon äntrade mitt synfält; först stod hon under suck&stön och trampade otåligt i ca 30 sekunder eftersom jag var upptagen med en annan låntagare som jag hjälpte med en kurslitteraturlista. Sen avbröt hon oss och frågade surt om tjejen skulle ha hjälp med hela listan. Nä, det är bara en bok kvar, sa tjejen. Jag trodde att damen skulle fråga var muggen fanns, hur man kom till närmsta utgång eller liknande som skulle ta max 15 sekunder (de flesta människor har faktiskt, hör&häpna, tillräckligt med hyfs&vett för att INTE avbryta när de ser att man är upptagen med någon annan låntagare snedstreck medmänniska), men nähäddå. Damens fråga var minst lika omfattande som tjejen med kurslistans, varpå min motvilja växte. Hallå ba, respekt för medmänniskor? Bibliotekarier är som provhytter, har man lyckats ta en i anspråk så får man fan använda den så länge man behöver (om inte bibliotekarien själv erbjuder sig att återkomma när hon haft mer tid på sig, förstås, vilket vi faktiskt gör om vi får en gigantofråga och kön är milslång)!

Men tant gnällkärring tyckte uppenbarligen att hennes fråga var mycket viktigare och mer relevant än den där lilla snärtans kurslista (I beg to differ). Att tjejen dessutom tillhörde dem vi kallar "andra generationens invandrare" gjorde förmodligen att gnälldamen ännu mindre ansåg sig behöva respektera tjejens rätt att få lika utförlig hjälp som hon. Jag försökte dölja min motvilja eftersom ett långt liv har lärt mig att man inte kommer någon vart med passiv aggressivitet. Det var dock lättare sagt än gjort eftersom kärringjäveln vägrade lyssna på vad jag sa, utan avfärdade biblioteket (som just i detta ögonblick var synonymt med mig) som en retarderat mossig organisation vars rutiner i frågan det gällde är helt jävla idiotiska och enbart syftar till att göra livet besvärligt för såna som hon. Jag bemötte hennes grinighet lugnt och sansat med devisen "det är inte mig det är fel på, jag sa inget fel, jag gjorde precis som jag skulle, det är HON som äger problemet..." för ögonen, och förklarade för de dövaste öron jag någonsin råkat på varför vi gör som vi gör angående detta.

Nästa morgon när jag vaknade efter att ha drömt en mycket intensiv dröm om hur jag grundligt och njutningsfullt skällde ut kärringen efter noter så att hon fick stekarfrilla och började gråta funderade jag dock en kort sekund på om jag inte borde börja visa mer för folk när jag tycker att de beter sig mer än lovligt barnsligt, för det kan inte vara nyttigt att samla på sig aggressioner på det här viset. "I don't get angry, I grow a tumour instead", som Woody Allen sa. Alternativet är att jobba på att bli lite mindre lättretad, men det är alldeles för krävande så till det förslaget säger jag "OLALALALABINGOOOO!!!".

När jag jobbade i söndags och satt i infodisken på skönavdelningen ringde en gammal bekant: Ensamma telefonkvinnan. Eftersom hon var låntagare på Lilla Stället, som jag faktiskt trivdes bra på, så kändes det nästan lite vemodigt att höra denna släpiga röst från fordom i andra änden av luren, som frågade hur lång kö det var på nån bok som jag för ögonblicket glömt namnet på. Döm om min förvåning när hon kände igen min röst också; så pass med i matchen måste jag erkänna att jag inte trodde att hon var.

Kollegan L2 jobbade sista dagen igår så nu är jag lämnad åt mitt katalogiserings-öde. Vittjade hennes rum innan jag gick ut till passet jag sitter på nu och ska börja förkovra mig i Universell decimalklassifikation och Dewey decimal classification. Jag hittade även några rafflande skrifter som t ex Alfabetiseringsregler, Auktoritetsregister samt ett antal häften med hyllsignum som vi har men inte Btj och vice versa från tidigt 90-tal. Dessutom har hon ett gäng språklexikon som jag planerar att beslagta kvickt som bara fan, eftersom de behövs när jag katalogiserar.

2007-02-14

Den vita massajen

Läs inte den.

Det är en verklighetsbaserad historia om en västerländsk kvinna som flyttar till Afrika för att bo med en massaj-stam. Man skulle kunna tro att den är vansinnigt spännande, men författaren/huvudpersonen har lyckats med konststycket att skriva världens sämsta bok trots det intressanta uppslaget.

Varje gång nån vill låna den eller frågar efter den så KAN jag helt enkelt inte låta bli att undslippa mig en passivt aggressiv kommentar om hur inihelvete kriminellt usel den är. Den är böckernas motsvarighet till Ed Woods film ”Plan 9 from outer space”, som gått till historien som den sämsta film som någonsin gjorts. Fast filmen är i alla fall kass på ett roligt sätt.

Det finns två anledningar till varför jag avskyr den med sån frenesi.

För det första är den skriven på ett utomordentligt taffligt, platt och tråkigt språk.

För det andra så LÄR huvudpersonen vara världens i särklass mest puckade, naiva och trångsynta person:

”Nä, om man skulle flytta till en lerhydda i Afrika utan att kunna språket, någonsin ha varit utanför 70-skyltarna i min trygga hemstad eller ha minsta förståelse för att alla inte lever exakt som jag eller har samma kulturella värderingar. Allt för att bo med en man som jag SETT i 5 minuter på en båt och blivit blixtkär i. Väl där tror jag att en bra taktik för att smälta in och bli omtyckt och accepterad är att vägra att ens försöka förstå deras seder och bruk, definitivt inte respektera dem och låta det märkas att jag tycker att de är retarderade barbarer. När sedan saker följdaktligen går åt helvete så kommer jag bli snorkigt och västerländskt förnärmad och vilja rymma hem till mamma med min dotter som minsann inte ska behöva växa upp i en sån horribel miljö. Allt under det att jag framställer mig själv som den mest helgonlika martyr som världen skådat.”

Detta är givetvis min ödmjuka åsikt.

(men alla som gillar boken har dålig smak)

2007-02-09

"Harry, I REALLY have to urinate!"

På väg till fikat idag spanade jag in innanmätet på en gigantisk vas som tillhör den offentliga konsten på biblioteket. Där låg, tillsammans med innehållet i the average papperskorg som t ex godispapper, servetter och äpperskrottar, en tom ölburk av märket Sofiero (7,4%). Fredagskänslan fick sig en kickstart.

Somliga besökare har förvisso vida större problem än att inte kunna skilja på en papperskorg och en midjehög, ärggrön, knölig urna. Ett exempel på det är den ännu icke identifierade man som lättat blåsan på valda ställen i biblioteket, företrädesvis i papperskorgarna, den senaste veckan.

(vi är ganska säkra på att det är en man eftersom en kvinna näppeligen kunnat skaka daggen av sin lilja på ett så diskret sätt att hon undgått upptäckt med tanke på klädlagren som måste skalas av)

Man kan ana ett samband; öl är ju som bekant en uringenerator av stora mått. Jag tror dock snarare att det är en hämndaktion, sprungen ur den djupaste indignation över att vi har den oerhörda fräckheten att ta 5 spänn för ett muggbesök. En kollega berättade nämligen att hon råkat på en snubbe förra veckan som i det närmaste skällde ut henne då han fick höra att det kostar pengar att hänga ut cellon.

Igår fick jag på ett oväntat sätt kontakt med en kursare från utbildningen, som just börjat jobba på den typ av bibliotek som jag lämnade för drygt ett år sen. Ära vare hon. Engagerade skolbibliotekarier finns det för få av. Många känns mest som utarbetade blöta fläckar som tappat all handlingskraft och därför inte orkar ta sig vidare till något mer uppbyggligt arbete som de passar bättre för. (i rättvisans namn ska väl sägas att anledningen till att de blir blöta fläckar oftast är att deras skolledare låter dem leva och verka under förhållanden som närmast kan liknas vid livegna bönders. Been there, done that, had to chew my leg off to get out)

På skolan där kursaren jobbar verkar de dessutom ha en vettig form för samarbete mellan lärare och bibliotekarier som bygger på hederstanten Carol Kuhlthaus teorier om och praktiska övningar gällande informationssökningsprocessen. Hur vi bibliotekarier ska föra vårt yrkeskunnande vidare så att vi gör våra besökare informationskompetenta istället för att serva folket med svaren på ett bräde är absolut något som alla bibliotekarier borde ta sig en oerhörd funderare på. Och boken Informationssökningsprocessen: en lärande process med lärare och bibliotekarie i samverkan med elevens informationskompetens i fokus kan definitivt tillämpas på andra än de som verkar i skolvärlden. Jag reserverade den så fort jag kom åt, men lär få vänta på den ett par månader.

Idag har jag mest pysslat med katalogisering. Fick en hög av kollegan S på inköpsavdelningen och satte givetvis tänderna i den krångligaste först: en ungdomsbok, bearbetad till animefilm, bearbetad till mangabok. En massa skumma serieuppgifter och upphovsuppgifter satte myror i hjärnbarken på mig, samt det faktum att någon på eget bevåg signummärkt boken med nåt som var åt helvete fel. Blygsam novis som jag är tänkte jag först ödmjukt att det här stämmer säkert, men till slut var jag tvungen att fråga kollegan L2 om det verkligen stämmer att manga klassas Ig (teckningskonst) och inte Hci (tecknade serier). Jag tänkte att eftersom det var en bearbetning av en film så kanske det måste speglas i klassningen, men när jag kollade närmare på det så... nix, nein, njet. Jag hade faktiskt rätt från början. Olala. Och den skumma upphovsuppgiften snedstreck långa och otympliga undertiteln hade ett alldeles eget MARC-fält fick jag lära mig; nämligen fält 508: anmärkning om upphov. Jajamensan.

Har även läst lokaltidningen och suttit i disken 1 1/2 timme. Inga katastrofer inträffade. Full rulle hela tiden dock, men på ett stimulerande sätt. Jag märker mer och mer att jag faktiskt har lärt mig en hel del på mina drygt 7 år som yrkesverksam, och att jag äntligen, ÄNTLIGEN får nytta av det jag tyckte var roligt på utbildningen och med mitt jobb på myndighetsbiblioteket jag vikarierade på under knappt ett år när jag nästan var nyexad.

IT'S ALIVE!

2007-02-05

"Jag är bibliotekarie, inte polis!"

Jag får fortfarande fjärilar i magen av att ha pass i infodisken, trots att jag nu möter nästan uteslutande vuxna människor som i de flesta fall har förmågan att vistas i möblerade rum utan att generera kaos. Det är inte alls bra och jag önskar att den där reflexmässiga "åh fanfanfan, helvetet kommer bryta lös och jag kommer stå där som en oerhörd fjant, totalt strippad på värdighet!!!"-känslan jag får av att vistas bland folk på jobbet, där jag har en formell plikt att hålla någon form av ordning, försvinner fortare än kvickt.

Om jag hör kollegor svamla om incidenter de varit med om under passen blir jag kallsvettig. Istället för att tänka "Fan vad skönt att jag inte var där!" så tänker jag instinktivt: "Ånej, det är en ny trend! Snart kommer hela stans bestånd av puckade, stöddiga idiotjävlar samlas på fackavdelningen på XXX Stadsbibliotek enbart i syfte att jävlas, leva fan, stödda sig och göra livet surt för envar som har fräckheten att existera inom hörhåll för dem!"

Jag har börjat tro att ALLA människor egentligen är värsta sortens hysteriska pubbekids i förklädnad, på samma sätt som många kvinnor tyvärr av ren självbevarelsedrift har som default-läge att anta att alla män de möter när de vågar sig ut efter mörkrets inbrott skulle kunna vara en våldtäktsman. Och jag kan meddela att det inte är särskilt uppbyggligt för sinnesfriden att ständigt vänta sig att folk i ens närhet, både på jobbet och på fritiden, ska brista ut i vansinneskaosorgier som det kommer an på MIG, M I G och ENDAST MIG att stävja.

Förhoppningsvis kommer känslan tyna bort allteftersom jag har fler pass och inser att det värsta som kan hända är att nån pappskalle vägrar flytta sig från katalogdatorn h*n stått och surfat vid 3 timmar i sträck. Tyvärr gör dock blotta tanken på dylika, ytterligt fåfänga polisiära insatser att det svartnar för ögonen på mig, eftersom det är just sånt som gjort att jag hamnat i det stadium jag är idag: totalt utan tro på min förmåga att framstå som någorlunda respektingivande.

Eja, eja, kunde man köpa pondus på postorder!

2007-02-03

Nörding away

Den senaste veckan har jag nördat loss ordentligt and I LOVE IT! Jag har uteslutande pysslat med hårresande äventyrligheter som att importera katalogposter till offentligt tryck, lära upp min efterträdare på Gamla stället till schemaläggare (helgjobb ställer till en jävla oreda i grundschemat kan jag meddela. All komp måste in på schemat eftersom det är lönegrundande, vilket innebär att det blev 6 schemavarianter vardera på Stora och Lilla stället. Till kollegornas odelade förtjusning tvivelsutan.), insupa kunskap från mina företrädare samt göra vissa förändringar i katalogen. T ex bestämde jag att Pockettidningen R hädanefter ska behandlas uteslutande som en monografiserie och inte som en tidskrift. Varje nummer har ett eget tema och jag tror att de kommer bättre till sin rätt om de står på respektive signum än undangömda i någon anonym mapp på tidskriftsavdelningen.

Dessutom har jag tagit bort 473 katalogposter utan bestånd, vilket inte var helt lätt. När man gör en sökning på beståndslösa poster i Mängd katalog i BOOK-IT så hamnar inte bara monografier (eller som det heter på icke-biblioteksspråk: "vanliga" böcker) där, utan även t ex utrangerade e-böcker och periodika-översiktsposter (katalogposter till tidskrifter där man inte registrerar varje nummer utan enbart har en katalogpost som talar om att vi har tidskriften). Eftersom jag inte har en blekfet aning om hur e-böcker fungerar så vågade jag inte göra nåt åt dem, och tar jag bort periodikaposterna så får kollegan E en stroke, så det tänker jag verkligen inte göra. Lyckligtvis håller de på att uppdatera periodikahanteringen nu så snart slipper vi otyget med en massa tomma poster eftersom numera ALLA tidskriftsnummer ska läggas in på årgångsposterna. Tidigare la vi bara in de tidskriftsnummer som var till utlån i katalogen och resten flöt omkring i limbo.

Jag kunde inte bara fimpa resten av posterna rakt av heller. Det fanns en del som hörde till specialsamlingen, och dem tyckte jag det var bäst att kolla upp först. Detta innebar att jag var tvungen att leta på tre ställen (magasin, referenssamlingen och vanlig hylla) för att verkligen försäkra mig om att det inte fanns nåt kvarglömt, icke-lokaliserat ex nånstans. Det förefaller säkert vansinnigt att en mäniska har betalt för att pyssla med dylikt, men så länge ingen klagar så skiter jag i det. Jag skulle förmodligen skita i det även om någon klagade också, så länge det inte är chefen eller någon annan som har makt över min anställning :P

Jag har inte haft särskilt mycket pass och sålunda inte stött på en massa kufar. Däremot har jag lämnat mitt första bidrag till specialsamlingens låda med tidningsurklipp. Jojomänsan, en sån existerar. Trodde knappt det var sant när jag förevisades underverket, men där stod den på en hylla i magasin full av urklippta tidningsartiklar om ämnet. Ja jävlar.

Kollegan S som jobbar på inköps- och bokvårdsavdelningen tyckte att vi gemensamt ska försöka övertyga ledningen om nödvändigheten i att jag går kursen i BURK-katalogisering. Nu måste vi skicka böcker som varken finns i BURK eller LIBRIS till Btj i Lund för katalogisering vilket gör att hanteringen tar tusen år. Dessutom kostar en enda katalogpost skjortan. Problemet är bara att Btj inte är så sugna på att antalet BURK-kvalificerade katalogisatörer blir legio, så de är lite småsnåla med utbildningen. Dels är det väl enklare att hålla en konsekvent linje i katalogen om det är ett begränsat antal som är där och fipplar, men jag tror ju helt klart att det smakar rätt bra med de där stålarna de drar in på att en massa bibliotek skickar böcker till dem för kattning.
I onsdags kväll kom det förresten in en kille och ville låna lagboken. Den enda som fanns till utlån fanns på Stora stället, så jag ringde dit och bad dem ställa undan den. Dagen efter på ett personalmöte träffade jag f d kollegan L, som berättade att killen kom dit med andan i halsen och varken hade leg eller lånekort med sig, och blev omåttligt förvånad över att det inte bara var att knalla hem med boken. Alltså, är jag yrkesskadad om jag undrar var folk som inte känner till konceptet "lånekort" har hållit hur de senaste 100 åren? Vad trodde killen? "Nä men... vadå? Påstår du att jag skulle sno den? JAG??! Komma här och... Det var det jävligaste!!"