2007-03-21

With a vengeance: pundardam, pubbekid och urinator

Stadsbiblioteket är en värmestuga för alla möjliga existenser som livet behandlat omilt. Somliga avdelningar som ligger ofördelaktigt till har haft såna problem med alkisar och pundare att de har ett specialavtal med polisen och numer aldrig själva behöver gripa in om det kommer nån manisk amfetaminist som hotar med stryk om han inte får sätta bo i en fåtölj tillsammans med sin bergsprängare och en back öl.

När jag jobbade lördag för två veckor sen satt två älskvärda missbrukare och mojade sig högljutt mittemot infodisken på avdelningen för skönlitteratur. Det var med stor motvilja de masade sig ut när vi skulle stänga, vilket jag säger zilch om eftersom det var förbannat kallt och jävligt ute. Vad jag däremot inte förstår är varför den ena av pundardamerna gav mig det onda megaögat Rune var femte minut. De två gånger jag skulle ner i magasin för att hämta böcker åt låntagare och var tvungen att gå förbi henne följde hon mig så hätskt med blicken att jag nästan fick akut skräckrelaterad inkontinens. Hon glodde så eftertryckligt att jag befarade att ögongloberna skulle tränga ut ur hennes för medelålders missbrukare så typiskt plufsiga och utflutna ansiktsdrag med ett stillsamt "PLOPP!" och dingla runt nedanför käkbenet i sällskap med hennes legio dubbelhakor.

Jag började fundera på om jag råkat titta på henne på något sätt som kunde ha triggat hennes "vafan, nu glor det där jävla biblioteksmongot på mig igen... tror hen att hen är nåt eller vafan bara för att hen sitter där på sina high hårses va? VAVAVAVAVA??????"-mode men kunde inte komma ihåg att jag över huvud taget ägnat dem mer eller mindre uppmärksamhet än nån annan besökare som lallade runt och mindade their own business. Damned if you do osv.

Eftersom jag stundom har anlag för en högst osund nojighet såg jag för min inre syn hur pundardamen stod och väntade med sin pojkvän kniv-Berra och sin rottweiler Bonzo utanför den avsides liggande personalingången för att ta snobbjäveln som stirrade så jävligt när jag kom ut efter förrättat värv. Det gjorde hon givetvis inte. Jag slapp containern för byggskräp den gången.

Men igår, när jag var en sväng på stan efter jobbet, fick jag syn på en dam med hund som var misstänkt lik pundardamen. (hon hade dock ingen rottweiler utan en föga skräckinjagande golden retriever) Lika utfluten, lika bedagad, samma sönderfärgade, risiga hår. OCH, vilket är anledningen till att jag över huvud taget la märke till henne, hon glodde lika ohämmat och elakt på mig!!!

Eftersom jag inte var riktigt säker på att det verkligen var pundardamen så vände jag mig om när jag gått en bit för att försöka utröna om så var fallet, och tro fan om inte hon också vände sig om just då och såg att jag spanade in henne! OM det var the real pundardam jag såg igår är alltså mitt öde i det närmaste beseglat. Hon verkade nämligen vara av det spattigare slaget, som anser oprovocerat stirrande vara ett av de många brott mot hyfs och vett som rättfärdigar svår lemlästning.

Ergo: Kniv-Berra, Bonzo och byggskräpscontainer nästa für Conan.

Igår kom jag på en av våra mindre hörsamma datorockupanter i högstadieåldern med värsta porrsidan på en av våra publika datorer. I enlighet med kommunens allmänna data- och IT-policy hör bl a porr till kategorin SÅ FAN HELLER!!!!!, vilket inte kan ha undgått någon. Särskilt inte skolundgdomar eftersom det tjatas av bara fan om det på skolorna. Som f d gymnasiebibliotekarie är jag lika svårt trött på att vara polis som på att behöva säga till om självklarheter, men hey, that's the life of alla som har publika yrken i den här jävla världen nu för tiden.

Nåväl, efter detta lilla utbrott av misantropi utlyses härmed en gissningstävling angående min åtgärd:

A) Jag upplyste vederbörande om att slikt material inte är önskvärt på bibliotekets datorer och att om det skedde igen kan hen fetglömma att nånsin använda en dator på detta bibliotek igen, varefter jag via MSN upplyste infodisken i andra sidan huset, där det också finns publika datorer, om vad som hänt så att de skulle kunna haffa henom om hen gick dit.

B) Jag knäppte med fingrarna, varpå vederbörande omedelbart förpassades till Mamertinska fängelset under den decianska förföljelsen av de kristna och där behandlades som om han vore ärkebiskop av Rom.

C) A under det att jag fantiserade livligt om B.

Kissande mannen är still in action. Nu har han begränsat sitt offentliga bågslagande till en papperkorg i förrummet till en av våra mer diskret placerade toaletter. I måndags plockade kollegan L bort papperskorgen från förrummet, och i tisdags rapporterade städerskan att det var en pöl på golvet istället. Mot dumheten kämpa själva gudarna förgäves. Eller snarare: mot obegriplig hämndlystnad för en förseelse som vi uppenbarligen begått utan att själva förstå vidden av den kämpa själva gudarna förgäves. Gällde det bara extrem kissnödighet skulle ju gubbfan kissa i handfatet, så nån form av vendetta är det otvivelaktigt som äger rum.

Idag har jag gjort ett flödesschema över alla löpande sysslor. Kände att det började bli mig övermäktigt att bara hålla i huvudet när jag ska prioritera vad, så hädanefter har jag ett skönt rigoröst schema att gå efter förutom mina "att göra"-listor.

(jag tror faktiskt att jag har lätt aspergers... allvarligt... jag mår för bra av listor, scheman och rutiner för att INTE ha det)

2007-03-13

I CAN change the laws of physics!

Om det funnes en hiss ner till plejset som i den kristna kulturkretsen går under namnet Helvetet så skulle den som åkte ner för att kolla läget just nu upptäcka att stället frusit så kapitalt att precis varenda atom står still. Vi snackar noll Kelvin hära, eller -273,15 grader Celcius, för den som är såpass o-nördig att den inte känner till den absoluta nollpunkten.

Hur kommer det sig då att en av de mest fundamentala av fysikens lagar har satts ur spel?

Jo, så här ligger det till: jag är ledig torsdag eftermiddag och fredag eftersom jag jobbade i helgen, och min "Att göra"-lista är längre än kinesiska muren. Jag har för fan inte tid att vara ledig, och inser nu att vådan av att trivas med jobbet är att man ibland inte vill vara ledig när man är ledig!!! Min världsbild är i full färd med att krackelera. Före jul trodde jag aldrig det ögonblick skulle komma då jag stannade på jobbet en sekund längre än nödvändigt, men den frivilliga övertidsbarriären spräckte jag redan första veckan på det här stället. Föga anade jag då att den dag skulle komma då jag önskade att veckan hade fler dagar, och att dessa extradagar INTE skulle vara helgdagar!

Dock; när jag ligger i sängen kl 11 på fredag morgon kommer jag förmodligen inte ägna en tanke åt alla böcker som väntat på att bli katalogiserade i två veckor, journalisten som väntar sig att jag har svängt ihop en trevlig visning av specialsamlingen för ett reportage i lokaltidningen, alla inköp jag har hängande över mig och den gigantokartong med offentligt tryck som landade på mitt skrivbord idag. Jag kommer troligen också helt ignorera bibban med tidskrifter jag måste läsa, alla konstiga artiklar som jag måste kolla upp eftersom de är felinlagda i LIBRIS, att jag helst bör ha lärt mig specialsamlingen på alla mina utstickande lemmar igår och att det knappast blir mindre att göra när jag gått BURK-kursen.

Helgen på jobbet var f ö lugn, förutom ett litet intermezzo med en dam som av olika orsaker blev sur på mig då jag inte ville hänge mig åt orgier i skitsnack om en av mina kollegor, som enligt henne varit osedvanligt trögfattad. Tyvärr slukar sånt all min energi fortfarande, så större delen av lördagkvällen gck åt till att ha ångest över huruvida jag hanterade kärringen korrekt. Fan vad less jag är på att sånt där går rakt in i hjärnan på mig fortfarande. Jag längtar till den dag då jag liksom förr bara tänker att "Jaja, trist att hon blev irriterad men jag gjorde så gott jag kunde och hon hade blivit sur på vem som helst som inte sa exakt vad hon ville höra".

Idag har jag mest pysslat med inköp till specialsamlingen, spårat försäljningsställen etc för att skicka vidare till vår inköpsansvariga så hon ska slippa sitta och googla varenda märklig skrift som jag vill ha. Det är makalöst hur usla många av våra universitet och högskolor är på att ha välstrukturerade webbplatser där det INTE tar 40 år att hitta uppgifter om deras publikationer. På morgonen hänkade jag kollegan L1 när han svamlade om specialsamlingen för ett gäng pensionärer (vari min gamla biologilärare från högstadiet ingick; bisarr känsla må jag säga att stå där som representant för en yrkeskår istället för att sitta bakom en labbänk i hennes biologisal och fnissa åt att hon pga skånska sa "kan man säj" istället för "kan man säga"). Jag kan väl säga utan att ljuga det allra minsta att jag förmodligen kommer utveckla ett helt eget sätt att berätta om samlingen, och särskilt gäller detta de väl inövade små lustigheterna.

När jag höll på med inköpen ställdes jag inför ett mysterium: ett bokförlag som varken finns i KBs förteckning över svenska bokförlag eller på hitta.se eller gula sidorna. Vid googling fick jag typ 3 träffar, varav en var till LIBRIS-posten på den bok jag var ute efter, en till nån annan bibliotekskatalog och en till en artikel i Nerikes allehanda där en annan bok av samma författare som utgivits av detta förlag var nämnd. Men inte fan hittade jag några kontaktuppgifter. Är det nån som har en aning om utifall Förlaget Mariakamel över huvudtaget existerar så vore jag tacksam för upplysningar. Nu insåg jag till slut att jag inte behöver boken ändå eftersom den inte riktigt tangerar ämnet för samlingen, men jag börjar fan tro att jag fått en ministroke som enbart yttrar sig i att jag hallucinerar fram bokförlag som ingen annan kan se. Skulle jag visa google-träfflistan eller utskriften från LIBRIS för någon så kanske vederbörande skulle undra varför jag plötsligt blivit intresserad av fenomenet spenatfistlar relaterat till My little pony.

2007-03-01

Och nu över till något helt annat.

En av mina svagheter är att jag har väldigt dåligt tålamod med sega människor. Såna där som, om livet vore en grammofonspelare och vi människor vore vinylskivor, skulle vara en 45-varvare som av misstag spelas på 33 varv.

Oftast tror jag inte att det märks att jag håller på att gå i taket av frustration, men igår när jag jobbade kväll hade jag besök av en herre som fan frestar mitt tålamod såpass att jag skäms lite när han gått och hoppas att han är för trögfattad för att märka hur irriterad jag blir. Den här herren är inte ens en 45-varvare, utan en gammal 78-varvs stenkaka. Han har givit mig spader sen första gången jag konfronterades med honom på Gamla Stället och han i princip ville att jag/bibliotekspersonalen skulle lära honom allt om datorer från scratch. Till en början försökte jag vara tillmötesgående, t ex vad gällde att visa hur man bokar våra datorer via vår hemsida, men när han fortfarande efter 5-6 besök betedde sig som att det var första gången han såg skiten började jag dra öronen åt mig. Till slut flydde jag fältet varje gång han dök upp, både för att slippa frustrationen OCH för att skydda honom från min intolerans.

När man jobbar här på HB kan man dock inte gömma sig när det kommer folk man vill skydda från sig själv, så när kollegan V igår bad mig ta hand om en datafråga som hon inte fixade höll jag på att få ett epilepsianfall vid åsynen av herr 78. Han ville ha en lista på alla vandrarhem i X-stad och hade hittat nån norsk hemsida på engelska som han fattade nada av. YAIKS. Frågor av typen" Hjälp, jag fattar ingenting av den här hemsidan! Du som jobbar här känner väl till alla sidor på hela Internet!" ger mig eksem, alldeles bortsett från att den just nu levererades av the most annoying man ever.

Såna där frågor är dessutom lite av en gråzon. Hade han kommit till infodisken och frågat om jag kunde hjälpa honom att hitta vandrarhem i en viss stad hade det ju inte varit nåt snack om saken, men när folk sitter vid våra internetdatorer så är det inte riktigt vår grej att hänga över axeln på dem och vara experter på varje upptänklig hemsida. Då är det liksom underförstått att de ska vara hyfsat självgående, så länge det inte gäller rent tekniska fel på datorerna eller problem med in- och utloggning. När det gäller rena informationsfrågor där vi kan vara till hjälp med vårt kunnande om olika databaser och andra vägar till informationen ingår det i jobbet att försöka visa besökarna hur de själva kan använda våra resurser, men annars har vi inga som helst förpliktelser att vara nån sorts obestämda alltiallodator- och internetguider. Om vi inte själva vill vara det, förstås. Och det vill inte jag.

Nåväl, herr 78:s sävliga röst trissade upp min adrenalinnivå till oanade höjder och jag hade stora problem med att låta tålmodig och vänlig. Det hela blev inte bättre av att det vid datorn intill Herr 78 satt en besserwisser som mer än gärna "hjälpte" mig genom att hela tiden påpeka vad jag gjorde för fel när jag inte på direkten lyckades i mina halvhjärtade försök att dels orientera mig på den norsk-engelska sajten och dels hitta en bättre sajt med info om X-stads vandrarhem. Jag har lika svårt för baksätesförare som för 78-varvare, så det dröjde uppskattningsvis en nanosekund innan jag tröttnade på besserwisserns små korrigeringar. Efter att ha undsluppit mig en inte alltför magsur replik om att han, då han verkade ha en del att bidra med, kanske kunde hjälpa herr 78 i mitt ställe återvände jag till min post i disken med en lättnadens suck så djup att det är ett under att inte allt inom 4 mils radie sögs ner i mina lungor.

Den värsta pärsen för min intoleranta sida var därmed över, men eftersom skrivaren som är kopplad till de publika datorerna står i disken jag satt vid så fick jag glädjen att lyssna till herr 78:s letargiska stämma sådären 10-12 gånger till. Varje gång han skrivit ut ett papper kom han nertravande för trappan, och varje gång blev han förskräckt: "Nämen OJ!!! Vad MÅNGA papper det blev!!!" Och jag bara "Hrm, ja, nu måste vi ju ta betalt för alla ändå..." Sista gången han kom ner innan han skulle gå hem löste han dock gåtan med de mångfaldiga utskrifterna helt på egen hand:

"Öh, man kanske bara behöver trycka på 'skriv ut' EN gång...?"

H E U R E K A!!!

PING! Dagens i-landsproblem.

De senaste dagarna har jag ägnat åt att leta material retroaktivt till specialsamlingen. Kollegan L1 övergav den mer eller mindre runt 2005, och de som har bevakat den sen dess har bara haft det som en pliktskyldig bisyssla, så i princip all utgivning inom området från 2005 tills idag måste letas upp och förvärvas nu. Det låter kanske som en baggis, men det är helt bisarrt tidsödande. Jag använder LIBRIS, Artikelsök och Riksantikvarieämbetets biblioteks katalog VITALIS och söker på alla för ämnet relevanta sökord plus årtal. Det blir en jävla massa träffar att gå igenom och försöka bedöma relevansen hos, vilket är aningen svårt eftersom jag fortfarande är tämligen rudis på samlingen. Dessutom måste jag ju dubbelkolla i vår egen katalog så att vi inte redan har grejerna.

Nu har jag alltså en lunta med utskrifter av katalogposter på skrivbordet som i trädform motsvarar ca 200 kvadratkilometer av Amazonas. Och mer blir det när jag gått igenom Artikelsök också. Tanken på artiklarna ger mig en lätt halsbränna, eftersom jag blev upplyst om att enda sättet att kolla relevansen på dem är att leta rätt på själva de fysiska artiklarna, för det går inte att bedöma av underlagen i A-sök. Gah. See you in 2015. Men men, det är ju det här jag får betalt för att göra så jag behöver inte känna mig stressad.

I förrgår blev jag dock lite trött när jag insåg att jag klantat mig och skulle bli tvungen att göra om alla sökningar. Jag var så enormt nöjd med att jag hade lyckats utveckla en extremt förfinad sökmetod med hjälp av booleska operatorer och kvalifikatorer, som gör att man kan utesluta och inkludera ord och fraser på ett sätt som inte går om man bara använder fritextsökning. Man slipper en massa onödiga träffar som inte har med saken att göra. Om man gör rätt alltså. Min briljanta metod gick ut på att utesluta alla träffar där något av de relevanta sökorden fanns med i namnet på utgivaren, förlaget eller tryckorten.

(det är verkligen skitirriterande att söka på t ex "atlantis", och så bli överlycklig när man får typ 500 träffar och sen lika besviken när man inser att det finns ett bokförlag som heter Atlantis som ger ut böcker i nåt helt annat ämne.)

Jag jublade över min genialiska sökteknik men skulle snart bli varse att man inte ska ropa "hej!" förrän man träffar någon man känner. Plötsligt slog det mig att det ju mycket väl kan finnas förlag eller tryckorter vars namn sammanfaller med sökorden, OCH som gett ut material som handlar om specialområdet. Tallyho. Det var bara att göra om allt igen.

Jag kan inte i ord uttrycka hur fantastiskt skönt det är att detta är det största problemet jag har på jobbet just nu. I-landsproblem, I love you!!