2008-12-30

Den slemme biblioteksskurken - en artbeskrivning

Uttrycket "slem biblioteksskurk" kanske kräver en förklaring. Den typiske slemme biblioteksskurken är en sådan person som över huvud taget inte tycker att de regler och påbud som finns i de flesta offentliga sammanhang gäller henom. H*n beklagar sig dock själv gärna över allehanda parasiter och idioter som försvårar hens eget snyltande och fifflande.

Den slemme biblioteksskurken lägger ner ofattbart mycket möda på att kringgå både skrivna och oskrivna regler men tänker inte på att det tar längre tid, kräver mer energi och i slutänden troligen också är mer kostsamt att hitta på alla dessa snillrika sätt att "komma undan". Jag skulle dock tippa på att känslan av tillfredsställelse när h*n lyckats "lura de dumma jävlarna" är så genomgripande att den överskuggar allt förnuft.

Jag förstår inte riktigt varför en verksamhet som biblioteket blir en måltavla för den slemme, för det mesta vi erbjuder är ju faktiskt gratis. Såvida ingen ställer sig i kö på en bok så kan man ju faktiskt låna om den i princip hur många gånger som helst, även om man förvisso a) måste komma ihåg återlämningsdatumet och b) inte bör läsa boken när man t ex badar, äter tacos eller har vinterkräksjukan.

Min gissning är att det räcker med att det finns nån form av förbehåll (det man lånar måste lämnas tillbaka/lånas om inom en viss tid, annars...) för att den slemme ska vädra morgonluft och börja spinna planer på hur h*n ska kunna utnyttja systemet till max. I bibliotekssammanhang innebär det exempelvis att systematiskt

- gömma böcker/tidskrifter/filmer/skivor som h*n vill ha ständig tillgång till så att ingen annan hittar och kan låna dem

- använda hela sin familjs och bekantskapskrets lånekort för att utnyttja bibliotekets tjänster då h*n själv har en obetald räkning på 1500:- som h*n fått för att h*n tycker att h*n står över såna futiliteter som återlämningsdatum

- hitta alla upptänkliga kryphål för att kunna använda biliotekets datorer till allt utom det de är avsedda för

- skriva ut en triljon papper som h*n hämtar utan att betala när infodisken är obevakad

- vägra lämna tillbaks böcker i tid utan istället indignerat försöka övertyga personalen om att de är återlämnade och bör lånas om tills vi letat rätt på dem och dessutom påminner oss om att det här minsann hände sist h*n lånade böcker, och gången före det och gången före det

- lämna toadörren på glänt för att slippa betala hutlösa 5 spänn för att få slå en båge på en mugg som inte ser ut som Skottlands äckligaste toalett (känsliga läsare varnas för detta extremt äckliga klipp), och inte missar en chans att påtala för oss exakt hur hutlöst det är

- etc etc etc.

Att tänka på om du själv är en slem biblioteksskurk: bibliotekspersonal har, liksom de flesta människor, ett behov av att prata om de små ting i vardagen som som förundrar, förvånar, irriterar eller upprör dem. Och gissa! Vi pratar med VARANDRA om det!! Alltså dröjer det sällan länge innan ett så kallat beteendemönster upptäcks av flera i personalen, och vi kan ringa in den slemme skurken och göra dennes fortsatta användande av sina små egentillverkade biblioteksprivilegier oändligt besvärligt.

2008-12-29

Jag älskar mitt jobb. På riktigt!

Jag har funderat på om det inte vore mer uppbyggligt för arbetsglädjen att blogga om alla roliga och trevliga biblioteksbesökare istället för att bara gnälla om otrevliga kverulanter, beklaga mig över hur illa jag hanterar besvärliga incidenter, ondgöra mig över slemma biblioteksskurkar och håna kufiska stammisar.

Och jag har kommit fram till att det vore det med all säkerhet, men det vore inte hälften så terapeutiskt.

Så här kommer ytterligare några magsura beskrivningar av härliga situationer som jag befunnit mig i på sistone.

(innan jag drar igång bör jag påpeka att jag faktiskt tycker mycket om mitt jobb, även om man säkert kan undra varför jag inte säger upp mig pronto när man läser mina jeremiader...)

I förmiddags hade jag nöjet att diskutera med en dam som hade 59 kr i skuld och därför inte kunde låna de böcker hon tänkt. När jag påpekade att hon hade en avgift liggande så försäkrade hon mig att hon att hon minsann aldrig reserverat böckerna som jag påstod att hon reserverat. För att göra en lång och ointressant historia kort så slutade det med att jag upptäckte att vi skrivit in fel mejladress på henne och därför hade hon aldrig fått meddelande om reservationerna (som hon med all säkerhet gjort men glömt bort eftersom det var typ ett halvår sen).

Jag ville bara grina när hon gick eftersom jag är en så urbota kass people person och hon säkert kände det som att jag var en rabiat byråkrat som anklagade henne för att ljuga.

I lördags var det en man som undrade varför gårdagens VK inte hade kommit. Eftersom man fort blir ganska luttrad när det gäller att svara på frågor om förkomna tidningar och tidskrifter började jag som en robot rabbla upp alla tänkbara scenarion: att nån annan läser den, att det är nåt problem med distributionen eller att nån lagt tillbaka den på fel ställe.

"Jaha", svarade han, "Men så är det ju alltid! Och lördagstidningarna kommer alltid på måndagen, det är lite konstigt tycker jag..."

Jag drog då igång del 2 av föreläsningsserien Tänkbara Scenarion Då Tidningar Inte Finns På Sin Plats, och det slutade med att farbrorn blev så förskräckt av min svada att han stammade:

"Men... men... jag är inte arg på DIG!!!" och dunstade illa kvickt.

"Om du inte är arg på MIG så hade du väl inte behövt låta så sur och anklagande när du undrade varför tidningarna inte fanns på plats, och dessutom vägra lyssna när jag försökte förklara att lördagstidningarna alltid kommer på måndagarna!!", tänkte jag tårögt och kände mig kass för att jag inte fick fram mitt budskap utan att framstå som en strykrädd rabieshund.

Lite senare kom det en äldre man och ville låna en penna. Tyvärr hade jag redan lånat ut min sista blyertpenna, vilket jag upplyste honom om.

"Jamen du har ju en penna där!" svarade han grinigt, och pekade på min bläckpenna.

"Nja, den vill jag faktiskt inte låna ut eftersom det är den enda pennan jag har här i disken.", sa jag vänligt.

"Jamen jag ska ju bara låna den ett tag, jag kommer tillbaks med den när jag går sen!"

"Jag behöver faktiskt ha en penna här, däremot...", började jag, men blev avbruten av martyrens klagan:

"Jaha, nähä, då får jag väl åka hem och hämta en penna då! JAG BOR PÅ [jävligt långt från biblioteket]-GATAN!!"

Jag fortsatte dock oförtrutet:

"...däremot har vi pennor utplacerade vid datorerna, du kan ju ta en sån", och syftade på de pennor med tillhörande ställ som vi köpt just för att slippa bli av med alla pennor som ligger synliga i disken i mer än två sekunder.

Farbrorn muttrade ilsket och ångade iväg, givetvis utan att gå till närmsta datorbord och hämta en penna. Antagligen satt han och retade upp sig mer och mer över min ovilja att tillmötesgå hans blygsamma önskemål, för när han några timmar senare gick förbi disken igen på väg hem kastade han onda ögat på mig och kläckte ur sig ett sarkastiskt:

"JA DÅ FÅR JAG VÄL TACKA SÅ MYCKET FÖR HJÄLPEN DÅ!!!"

Kvar satt jag och undrade om jag överreagerade och att det i själva verket var jag som var ogin när jag vägrade släppa ifrån mig min sista penna (om så bara för 2-3 timmar...), eller om min kollega T har rätt när hon hävdar existensen av "det manliga klimakteriet".

2008-12-28

Apropå nåt helt annat

För övrigt kom jag att tänka på Mundiarrémytomandamen när jag läste på text-TV för några dagar sedan att det var 20 år sen flygplanskraschen i Lockerbie. Henne har jag inte sett fler gånger. Undrar om hon blev kidnappad av samma multidimensionella varelser som först placerade Olof Palme på den här planeten och sen plockade hem honom igen när de tyckte att han hade gjort sitt.

2008-12-27

Mysteriet med det mystiska julkortet V

Il Tokskalle gnuggade bildligt talat händerna medan han kastade en snabb blick över axeln och därefter böjde sig fram emot mig.

Il Tokskalle [väser med ett sadistiskt flin]: Hörru, [random gubbnamn] blev jävligt lessen igår!

Conan: Öh, va?

IT: Ja, du vet, [random gubbnamn]?

C: Öh... äääh...

IT: Ja, har du inte fått ett julkort från honom?

C [blir extremt förvirrad eftersom jag börjar ana ett samband med det mystiska julkortet, men undrar hur fan il Tokskalle fått nys om det]: Eh..., vänta nu...

IT: Han var ju här i går förmiddag och frågade efter en bok, eller hur?

C
[kväver snabbt ett frustande av lika delar asgarv och förskräckelse när jag inser att han pratar om Cirkelmannen]: Jaha, okej... just det, det var han som frågade efter en reserverad bok ja...

IT [fnittrar förtjust]: Ja, han skickade ju julkort till dig för ett tag sen, men du har ju inte sagt nåt om det... Fattar du inte, han gjorde en grej av att komma och slänga fram sitt lånekort så du skulle se vem han var och fatta att det var han som skickat julkortet, men du gjorde ju inte en min...

C: Öh, nej...

IT [fnittrar fortfarande]: ... så nu är han jättelessen!

C: Hm, okej...

IT [med stigande sensationslystnad]: Han blev helt förtvivlad när han hörde att du har en sambo!!!

C [ber en stilla bön om att min nuvarande civilstatus ska förbli en väl dold hemlighet]: Jaha, där ser man...

IT: ... men han tänker inte ge upp, sörru, han sa att han ska bjuda ut dig på lunch nån dag! Har han gjort det än?

C [lyckas mot alla odds behålla ett nollställt ansiktruttryck]: Nej...

IT [skrockar]: Jovisst serru, han tänker fråga om du vill gå ut och äta lunch med honom!!

För första gången i min historia på Ballefjongbergs stadsbibliotek, vilket snart är 10 år, känner jag nåt annat än irritation och vanmakt gentemot il Tokskalle. För jag måste ju erkänna att det är tack vare hans sensationslystna svekfullhet som jag i lugn och ro kan fundera ut ett mer diplomatiskt sätt att avböja än detta, som troligen skulle vara min spontana reaktion...

SLUT!

2008-12-26

Mysteriet med det mystiska julkortet IIII

Det finns saker som i det närmaste undantagslöst förebådar något otrevligt. En av dem är telefonsamtal till jobbet som börjar med följande mening:

Hej, jag har fått en påminnelse på en bok, men jag är HELT SÄKER på att jag lämnade tillbaks den för 3 veckor sen!!!

En annan är åsynen av en uppjagad il Tokskalle di tutti Tokskallar som likt en målsökande robot ångar runt i biblioteket på jakt efter vem som helst som har Ballefjongbergs kommun som arbetsgivare. Då gäller det att ta skydd illa fort, annars riskerar man att dö svältdöden i hans verbala trål av den sorts indignation som bara en äkta rättshaverist kan uppvisa.

Här om dagen fick jag betala dyrt för tio sekunders ovaksamhet då han dök på mig med ett sataniskt grin på läpparna. Jag hade inte skuggan av en chans att komma undan, och fick genast krupp vid tanken på ytterligare en nonsenskonversation om vad helst det nu kunde vara som retat upp honom. Föga anade jag dock att han dagen till ära inte var på "alla som sitter bakom en disk är djävulens avkomma"-humör utan på ett för honom ovanligt jovialiskt julhumör. Tyvärr spelade det ingen som helst roll för min del, eftersom den information jag snart skulle delges lik förbannat väckte en intensiv önskan att emigrera till en annan dimension.

...fortsättning följer....

2008-12-25

Mysteriet med det mystiska julkortet III

Cirkelmannen [slänger nonchalant fram lånekortet med ett manér som påminner mig om en 25-örescharmör i en pilsnerfilm från 40-talet]: Du kan ju se efter om det kommit några böcker till [random gubbnamn]!

Conan: Öh... okej... väntar du på reservationer så...

CM [fortfarande med samma tonfall som den slemme kisen från stan som kommer och sätter griller i huvet på flickorna i Knohult]: Titta på kortet nu!

C [skannar kortet]: Nej, du har inga böcker att hämta.

CM [sjunker ihop en smula]: Nähä... nänä... god jul på dig då! [lommar iväg medan han likt en uggla vrider huvet 180 grader och stirrar på mig tills han kommer ur synhåll bakom en bokhylla]

C: God jul...

... fortsättning följer...

2008-12-24

Mysteriet med det mystiska julkortet II

Sen min första dag på detta jobb haft en trogen beundrare i en stammis som här i bloggen går under benämningen Cirkelmannen. Så fort jag visar mig ute i biblioteket kommer han framlommande för att svamla om vilket fint hår jag har och vilka bra böcker jag köper, bjuda på läskiga mintkarameller ur en påse som troligen låg i hans skabbiga, lortbemängda täckjacka redan när han köpte den på Myrorna 1962 eller visa kort som han tagit under sin senaste mopedutflykt till nån gammal håla utanför stan (alltid med hans fallfärdiga 70-talsmoppe i förgrunden. Jag har ännu inte lyckats utröna om hans ambition är att fota moppen på så många ställen i Sverige som möjligt eller om han bara är en usel fotograf).

Olyckligtvis sammanfaller hans intressen med specialsamlingen, vilket har gjort mig till en ännu tydligare måltavla för hans kontaktförsök. Jag vet inte hur många gånger jag tackat nej till hans karameller, äpplen eller gamla fläckiga böcker/broschyrer/vykort som han vill skänka till biblioteket. Otaliga är de besvärade evighetskonversationer med lös anknytning till specialsamlingen som jag till slut klippt av med ett vagt "Nä, nu måste jag jobba lite..." följt av ett intensivt knappande på tangentbordet och stirrande in i skärmen och legio de gånger jag tänkt sätta böcker eller skylta, men flytt tillbaks in på kontoret för att slippa höra på hans historier om sin mammas uppväxt i Diskvattnet eller att han åt stuvat dillkött för 35 kr på Frälsis restaurang igår, allt under det att han starrbligar på mig på ett ytterst obehagligt vis.

I förrgår kom han fram när jag satt i infodisken.

... fortsättning följer...

2008-12-23

Mysteriet med det mystiska julkortet I

För några veckor sen fick jag ett julkort skickat till mig på jobbet från nån som jag inte hade den blekaste aning om vem det var. Avsändaren innehade ett typiskt gubbnamn så jag antog att det var nån jeppe jag haft kontakt med gällande inköp av nån bok till specialsamlingen. Eftersom mitt minne är tämligen opålitligt blev jag lite orolig att det var nån som jag borde ha kommit ihåg, men i övrigt tänkte jag inte så mycket mer på det.

... fortsättning följer...

2008-12-18

Conans bokvanor III

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Jag läser om de flesta böcker jag gillar ett otal gånger. Är extremt kräsen, så när jag väl hittar nåt jag tycker om så är det återvinning som gäller. Det är också så att det jag uppskattar med goda böcker nästan mer är stämningen jag försätts i när jag läser än att bli överraskad av historien. Dessutom tycker jag att jag upptäcker nya dimensioner hos favoritböckerna för varje genomläsning.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Förutom i höstas när mitt lillfinger hade fräckheten att komma emellan en full bokvagn och ett räcke i en hiss som hade en het dejt så har jag nog varit förskonad från bokrelaterade skador.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag köper inte böcker som jag inte gillar.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Ja, om jag inte redan har en toabok. För tillfället är det Att förstå grammatik : effektivare studier i engelska, tyska, franska av Erlend Kruckenberg som får mig att dröja kvar på porslinstronen. Senaste numret av Fantomen brukar också bli liggandes på muggen.

18. Just det, läser du i badrummet?
Se ovan. Läser även i badet men då oftast lite mer oöm lektyr som t ex Biblioteksbladet, DIK-forum och fallfärdiga Margit Sandemo-romaner.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag skriver oftast upp böcker som jag vill komma ihåg att läsa. Skriver inte läsdagbok i den bemärkelsen att jag recenserar böcker jag läst, men däremot har jag ÄNTLIGEN börjat anteckna vilka böcker och författare jag läst och gillar. Grämer mig en smula över att jag inte började göra det förrän drygt 25 år in i min karriär som oförbätterlig berättelsepundare.

2008-12-17

Conans bokvanor II

6. Vad var den första bok du läste?
Hm, det första jag vet att jag läste på egen hand var ett Dr Snuggles-seriealbum. Minns faktiskt inte vilken som var den första "riktiga" boken jag läste.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundet. Har alltid tyckt att pocket känns lite Epa. Nu börjar jag dessutom uppnå den ålder/grad av närsynthet då de mikroskopiska bokstäverna i de flesta pocketböcker tar udden av läslusten.

8. Vilken bok läser du nu?
Som lunchbok har jag Soluret av Shirley Jackson. Hemma ligger Tunnlar av Roderick Gordon överst i den gigantiska högen på nattygsbordet. Dessutom började jag på Illusionisten av John Fowles för några månader sen, men jag fick aldrig nån fart på läsningen av den. Den bådar dock så gott att jag ska ta tag i den i julhelgen när jag har semester och tid att ägna ohemult mycket tid i soffan.

9. Och vilken sida är du på?
Det ids jag inte gå och kolla. Har dock inte kommit särskilt långt i nån av dem.

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Nja, förutom hundöronen så är jag så pass drillad av min bibliofil till pappa att jag behandlar böckerna med tillbörlig varsamhet. När jag var liten hade jag dock en period då jag gillade att tugga på papper (fråga inte...), och då låg marginalerna i mina böcker rätt brunt till.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Om jag inte vet ett jota om boken eller författaren så är titeln avgörande. Omslagen bryr jag mig mindre om.

12. Sidantalet, då?
Ju tjockare, desto bättre.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej, inte om jag har tänkt läsa hela boken. En del böcker har dock en intressant historia men är så trist skrivna att jag inte pallar med att läsa dem och då brukar jag skumma igenom dem för att få veta vad som händer, och i särskilt urtrista fall nöja mig med att läsa upplösningen. Stephen King är en typisk sån författare. Jävlar i havet vad träigt den mannen skriver (vilket förvisso inte hindrade mig från att få skiten utskrämd av Det...)!!!

2008-12-16

Conans bokvanor I

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag läser vanligtvis inte böcker som jag avskyr. Ibland bjuder dock försynen på olyckliga omständigheter, som t ex den gången jag var bortrest i 4 dagar och det enda som fanns tillhanda i läsväg var Den vita massajen. Den har jag nu spytt galla över så pass många gånger att jag anar att de flesta som på något vis interagerat med mig i mer än 2 minuter inte har kunnat undgå mitt oresonliga hat, så idag tänkte jag variera mig lite och tala om hur fasansfullt det var att tvingas läsa John Steinbecks Vredens druvor.

Jag gick i sexan. Våra lärare hade fått för sig att nu jävlar ska ungarna bli litterata som fan, så de drog igång ett gigantiskt projekt där vi delades in i grupper utifrån läsförmåga och tilldelades varsin klassiker att läsa. Å, vad jag önskade att jag hade hamnat i Onkel Toms stuga-gruppen eller Oliver Twist-gruppen! Men närå, jag skulle smärtsamt bli varse att det kostar att ligga på topp. Att det här med att vara en s k "stark läsare" inte bara var nåt man kunde glida runt och plocka poäng med, utan att det när man minst anade kunde hoppa upp och bita en i röven. Som t ex nu.

Jag fattar inte riktigt var lärarna tänkte när de satte en bok om arbetarmisär i 30-talets amerikanska depression i händerna på oss. Vi hade ju för fan inte ens läst om den tidsperioden i historian. Dessutom hade vi väl i ärlighetens namn inte riktigt uppnått den intellektuella modgad som krävs för att uppskatta det språkligt geniala i exempelvis ett helt kapitel som beskriver hur en sköldpadda går över en väg och samtidigt krossar en myra mellan skalet och benet. De kanske tänkte att de skulle ge oss en riktig utmaning som skulle matcha vår oerhörda begåvning, men man kan ju lugnt säga att de sköt sådären 18 mil över målet.

Jag vet att minst en i min grupp inledde en karriär som småkriminell pundare några år efteråt. En annan blev politiker, en tredje flyttade så småningom till Skänninge och själv har jag inte rört en bok av Steinbeck efter skräckupplevelsen med Vredens druvor.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det är så många så jag kan inte välja en som påverkat mig MEST. De böcker som jag varit mest besatt av är dock utan konkurrens Margit Sandemos Sagan om Isfolket-serie på 47 böcker. Till mina svensklärares förtret läste jag inte Kafka, Frostenson och Lagerlöf när jag var i tonåren utan Sandemo, Sandemo och Sandemo. Men se, det blev bibliotekarie av mig ändå!

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
När jag var liten var jag med i Wahlströms bokklubb, och ibland innehöll paketen böcker med olika spökhistorier. Jag var extremt mörkrädd som barn men läste givetvis dessa böcker om och om igen ändå, vilket resulterade i att jag låg vaken på nätterna och väntade på att ett främmande väsen sakta men säkert skulle ta över min kropp, eller att ett barnspöke inlindat i toapapper skulle kväva mig när jag behövde gå upp och kissa. Som vuxen läste jag Det av Stephen King och vågade inte titta ner i handfatet när jag borstade tänderna eller duscha när jag var ensam hemma på löjligt länge. Archontecs av Philip Arcan, en bok som erbjuder en alternativ förklaring på vampyrmyten, vågade jag över huvud taget inte läsa i när jag var ensam hemma. Den läste jag för 3 år sen.

4. Vad använder du som bokmärke?
OK, nu kommer jag ut som bokbarbar. Jag gör hundöron. Orka leta rätt på lämplig papperslapp som aldrig finns i närheten när man tänkt slå ihop boken!!

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...
All of the above. Samt när jag sitter på muggen, när jag åker bil, när jag ser på TV, när jag åker buss, tåg och flyg, när jag borstar tänderna, när jag äter, när jag badar, när jag är uttråkad, när jag behöver lära mig något och när jag känner för det.