Mundiarrémytomandamens återkomst

Mundiarrémytomandamen: Hej, vet du att den där boken "En ny jord", den är egentligen inte alls skriven av Eckhardt Tolle. Han är inte alls författaren från början. Det blev nåt fel när boken kom hit till Sverige.

Kollega: Eh... nähä...

MMD: Nä för jag ringde till Förenta Staterna och de sa att "Eckhardt Tolle" står för "namnlös" och att det är nån helt annan som har skrivit boken och han måste ju få stå med. Vad tänker du göra åt det?

Kollega: Eh...

MMD: Ja för jag hörde att det var biblioteket i Lund som har hand om böckerna så om du ringer till dom och säger att dom måste ändra på det här så kan väl du ringa mig imorron?

Kollega: Nja, nu är det ju inte biblioteket som...

MMD: Vadå? Menar du att det är skit samma då? Menar du att ni tycker att det är okej att Eckhardt Tolle får stå som författare fast han inte alls har skrivit boken??

Kollega: Öh, nja, som jag försökte förklara så...

MMD: Och sen är det fel med översättningen också! Här heter den ju "New jord" på engelska, men när jag pratade med Förenta Staterna så sa dom att den egentligen heter "A new earth". Det är också fel här! Alltså, jag har diskuterat med Förenta Staterna hur det kunde bli så här och dom tycker också att det verkar konstigt. Såhär kan det ju inte få gå till! Nu får du se till att ordna det här!

Kollega (har gett upp hoppet om att kunna leverera en förklaring som tillfredsställer damen i fråga): Här har du namn och telefonnummer till bokens svenska förlag. Prova att ringa dem, för det är inte biblioteket som bestämmer vad som ska stå på boken när den kommer ut här utan det är bokförlaget.

MMD (tar skeptiskt emot lappen men inser att den verklige författaren till "En ny jord" nog inte kan vänta sig så mycket hjälp från Sveriges bibliotek): Okej... (lommar ut)

Underbart är kort

I veckan hade jag förresten nöjet att för en kort nanosekund få beskåda Föremålet För Min Beundran för första gången på 1000 år.

Han måste ha varit jävligt datornödig, för när han fick syn på mig såg han lika skräckslagen ut som vid vår senaste sammanstötning och efter blott en plancktidsenhets* datoranvändande pep han iväg igen fortare än det går för kommendör Picard att säga "Warp 9, mr Data!"

*den minsta tidsenhet som har någon mening i fysiken. Den är approximativt 0,5x10 upphöjt till -43 sekund.

Brölsoppa

Okej. Jag skriver ofta om kufar av alla slag och om folk som på alla möjliga vis försöker slingra sig undan våra rigida förhållningsregler. Men. Idag är det tillbaka till källan. Till den mest klassiska av alla nålar i all världens bibliotekspersonals ögon:

*trumvirvel*

Folk som käkat vrålsylta med skriksås till frukost och sen bestämmer sig för en tur till bibblan.

(varning för okontrollerat vredesutbrott som är frukten av åratals irriterad förundran över somligas totala brist på FOLKVETT)

HALLÅ!?!?!?! Ska det vara så MAKALÖST svårt att fatta att på ett bibliotek kommunicerar man inte via skrik, bröl, vrål, gällt fnitter, mistlursröst eller andra ljudliga läten, utan med den så kallade INOMHUSRÖSTEN™???*

(exit vredesutbrott. Enter den vanliga, passivt aggressiva Conan.)

Brölsoppan finns i alla utföranden.

Det är gubbgänget i tidningshörnan som glömmer tid och rum när de läst nån intressant notis i lokaltidningen om Vinkelboda IFs senaste förlust eller framgång eller om det gjorts nån omotiverad förändring (alltid till det sämre) i bibliotekets lokaler.

Det är studenterna (ålder: 18-57, kön: alla) som sätter sig och grupparbetar i den för enskilda studier avsedda läsesalen och ser till att alla i biblioteket får veta allt om kuratorers copingstrategier i arbetet med våldtagna kvinnor (och även om vilken thailändsk semesterort som är bäst, vilka fester de har att välja på i helgen och vad som är på TV ikväll).

Det är damen som undrar OM VI KAN VÄXLA PENGAR TILL KOPIATORN och som sen ringer upp sin väninna för att berätta att Svenne och Birgit köpt en husbil och vore det inte trevligt med en husbil, va? Att bara kunna stanna där man känner för, where ever I lay my hat som Paul Young sa...Vasadu? JA, JAG HÖR DIG LITE DÅLIGT NU...

Det är datoranvändaren som blir alldeles till sig av nån frän grej hen hittar på interNÄT och som hen bara måste berätta om för kompisen som sitter och läser 20 meter längre bort - givetvis utan att lämna datorn, för då kan ju nån annan ta den!

Det är pubbekids i alla åldrar som tycker att det tillhör de basala mänskliga rättigheterna att föra högljudda samtal varhelst de befinner sig (men som gärna blir griniga på andra Brölsoppor som inte har vett att använda Inomhusrösten™).

Som ni märker kan medlemmar i strängt taget alla kategorier biblioteksbesökare kvalificera sig som Brölsoppa. Conan diskriminerar ingen.

Poängen är hur som helst att det är obegripligt att det har undgått så många att det finns folk som uppsöker biblioteket med en förväntning om att få tillbringa en stund i en miljö där man inte behöver filtrera bort en massa ljud för att höra vad man tänker. Att det faktiskt fortfarande finns de som använder biblioteket som ett ställe för avkoppling, studier och kontemplation och som går och fikar om de vill diskutera med sina vänner.

Tanken HAR slagit mig att Brölsopporna skiter i detta.

Men nä, så jävliga kan de väl ändå inte vara.

*Statens stofilverk meddelar:

Inomhusrösten™ är det tonläge som används i de fall man vill visa hänsyn till att personer i ens omgivning kanske inte är särskilt intresserad av vad man har att säga eftersom de exempelvis pluggar, sover, läser, försöker föra ett samtal eller helt enkelt bara vill ha vad som populärt kallas för "lite lugn och ro".

Inomhusrösten™ används med fördel när man besöker t ex sjukhus, bibliotek och andra utrymmen där det kan antas finnas folk som uppskattar en lugn miljö. Den är även att föredra på öppna platser med högt i tak som gallerior, muséer och flygplatser. Om man av olika skäl är oförmögen att räkna ut var dessa människor och platser kan finnas, eller av någon anledning är förhindrad att kontrollera sitt röstläge rekommenderas det att man kontaktar närmsta stofilverkskontor och anmäler sig till tredagarskursen "Inomhusrösten™ - jo, du kan!".

Skepp ohoj!

Vi hade en korttidsstammis en gång som gick under namnet Napoleon. Napoleon gick klädd som en parodi på nyrik fritidsseglare i Båstad; vegamössa, marinblå kavaj med ankarprydda guldknappar, ljusrosa skjorta med en käck scarves i halsen, finbyxor, seglarskor samt en icke föraktlig samling medaljer på kavajslaget (därav namnet). Han hade därtill ett märkligt naivt men samtidigt nedlåtande manér; som om han kommit direkt från Riddarhuset för att fraternisera med oss ofrälse.

Första gången jag råkade på honom var när han en kväll ca 15 minuter innan stängning kom och frågade efter böcker med bilder på gamla träbåtar. Under tiden som jag började söka berättade han en lång och tradig historia om att han skulle bygga en fregatt i ett närliggande vattendrag men att vår ytterst ogina kommun satte käppar i hjulet.

Nu är det ju inte särskilt ovanligt att våra besökare är en smula pratsugna och gärna delar med sig av både stort och smått i sina privatliv, men de flesta brukar i alla fall ha vett att prata med en hyfsat låg röst. Så inte Napoleon. Den enda nivå han verkade ha på sin röst var "ARE YOU INSANE???".

Conan (avbryter den aldrig sinande svadan): Om du följer med här så ska jag visa var vi har böcker om båtar.

Napoleon: ...JAHA JA JAG FÖLJER VÄL MED DÅ... JO VAR VAR JAG NU... JO DET ÄR JU SÅ ATT JAG HAR FÅTT TILLSTÅND AV HISTORISKA MUSÉET ATT ÅTERSKAPA EN 1600-TALSFREGATT MEN EFTERSOM KOMMUNEN INTE VILL LYSSNA PÅ MIG SÅ MÅSTE JAG HA EN BILD ATT VISA UPP SÅ ATT DE... (osv osv osv osv)

C (avbryter igen): Ja, här har vi hylla Prc, du kan ju se om du hittar nån bra bild här så går jag till magasinet och tittar om det finns några gamla böcker som du kan ha användning för.

N: JA DÅ VÄNTAR JAG VÄL HÄR DÅ. (fortsätter mumla högt för sig själv medan jag avlägsnar mig) JA DÅ SKA VI SE VAD VI HAR HÄR DÅ, NJA, DET VAR JU MER EN BRIGG DET DÄR, FÅ SE OM...

När jag kom tillbaka hörde jag på långt håll att Nappe haffat en ytterst besvärad besökare och med sin barnsliga tordönsstämma ondgjorde sig över Ballefjongbergs okultiverade kommunpolitiker. Besökaren smet kvickt som ögat när jag kom inom synhåll, men själv var jag ju tvungen att leverera hans böcker. Nappe fortsatte oförtrutet sin monolog om fregatter och kommunpolitik, helt obekymrad av det faktum att det tog gott och väl en halvminut innan jag kom inom normalt samtalsavstånd efter att hans påtvingade åhörare flytt fältet. Uppenbarligen var han varken på långt när färdig med sin indignerade utläggning eller på gränsen till en insikt om att hans röstläge inte riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiktigt lämpade sig för ett bibliotek, så jag upplyste diplomatiskt om att vi snart skulle stänga och att han kanske borde tänka på att använda inomhusrösten eftersom det satt folk och pluggade 2 meter ifrån honom.

Napoleon: JAHA OJ JA DET SKA JAG TÄNKA PÅ NÄSTA GÅNG. JO DU FÖRSTÅR ATT NÄR JAG PRATADE MED KOMMUNALRÅDET SÅ SA HAN ATT... (osv osv osv osv)

Suck.

De följande veckorna hade vi besök av Napoleon varenda dag och han visade sig snart ha ett minne som en guldfisk. Jag vet inte hur många gånger vi med varierande ordval, diplomati och grad av aggressivitet och uppgivenhet bad honom sänka rösten, men efter en halv sekund var det "...JA OCH SÅ SKULLE JAG JU TALA MED KOMMUNALRÅDET OM DET HÄR PROJEKTET DÅ VA, MEN..." igen.

Det värsta var dock inte att han hade en röst som ett ostämt valthorn eller att han behandlade oss som tjänstefolk ("HALLÅ KOM HIT! DU FÅR KOPIERA ÅT MIG!!! HALLÅ DU DÄR RING UPP LÄNSANTIKVARIEN, JAG MÅSTE PRATA MED HENNE! HALLÅ SKRIV UT DEN DÄR BLANKETTEN ÅT MIG!!!!"). Det värsta var att han var väldigt förtjust i att samtala, men fullständigt sket i om den utvalda samtalspartnern var intresserad av hans sällskap. Så fort han fick syn på nån stackare som i godan ro satt och läste en tidskrift eller pluggade var han där och drog sitt livs historia (vilket i praktiken innebar att varenda människa i hela biblioteket fick höra den). Efter ett tag började vi känna vårt medborgerliga ansvar att rädda folk från galningen, men samtidigt var det ju svårt för oss att gå emellan såvida inte hans offer började sända hjälpsökande blickar mot disken.

Droppen var dock när han likt en ångvält började belägra folk som bokat datortider för att övertala dem att hjälpa honom med hans ymniga korrespondens. Själv var han helt datorillitterat, men pöbeln är ju till för att tjäna frälset så utan att skämmas det minsta gick han helt sonika fram till slumpmässigt utvald datoranvändare och frågade om denne kunde hjälpa honom att skriva ett viktigt brev. "Ööööööeeeh.... nj....." hann de flesta säga innan han trumpetade "JA DET ÄR BARA NÅGRA BREV TILL FRANSKA KONSULATET OCH SÅ SKA JAG SKRIVA TILL KUNGEN OCH TACKA FÖR SENAST" och langade upp sin portfölj fylld med handskrivna papper på bordet. Sen satt han där och dikterade ljudligt medan de stackare som inte hade kraft nog att avstyra det hela i ren förbluffelse gjorde honom till viljes.

Det tog ett tag innan vi fattade vad som pågick men till slut hade så pass många av oss sett honom belägra flera olika personer att vi insåg att han inte kände sina offer utan helt enkelt bara tog för givet att främlingar gärna satt en timme i sträck och fyllde A4 efter A4 med hans deliriska fantasier om ett liv i aristokratins översta skikt.

Slutligen tröttnade nån av oss på hans översittarfasoner (jag tror det var kollegan T som fjättrad vid infodisken fick lyssna en timme för länge på hur han skrämde vettet ur en stackars svettig kille med sina "JAG HAR ALLTID VARIT EN MAN AV HEDER... JAG HAR TAGIT KUNGEN I HAND, SÅ ÄVEN KRONPRINSESSAN..."-tirader) och sa åt honom på skarpen att han fick boka en egen dator, för det var inte meningen att han skulle hålla på och snylta till sig tider av andra och tvinga dem att hjälpa honom när de med största sannolikhet hade tänkt göra nåt helt annat med sina surt förvärvade 60 minuter per dag vid datorn.

Efter denna episod blev hans besök glesare och glesare och plötsligt en dag insåg vi att vi inte hade hört Napoleons trumpetstämma på flera veckor. O, sällhet stor!

Gästspel från Conan Påskslöaren

Eftermiddagskaffe med tillhörande läsning på balkongen i Casa de Conan:

GLAD PÅSK!

Äsch, vad tusan, jag bjuder till lite!

Eftersom jag i några inlägg runt jul förra året skamlöst raljerade över Cirkelmannens oönskade begapande av min person är det väl inte mer än rätt att jag uppvisar nån form av självdistans och bekänner att jag faktiskt själv har lyckats skrämma bort en annan stammis med min förstulna beundran.

En väl bevarad hemlighet är att det stundom kan bli en smula tradigt att sitta i informationsdisken om besökarna låter vänta på sig. Därför var det alltid ett välkommet avbrott i slentrianen när Föremålet För Min Beundran dök upp, för då kunde jag ju alltid hoppas på att få en liten glimt ögonfägnad om inte annat.

Ända sen jag började på mitt nuvarande jobb har jag haft ett gott öga till denne försynte person som flera gånger i veckan, ibland flera gånger varje dag, dök upp för att använda våra datorer. Förutom att han är väldigt söt så var han en exemplarisk datoranvändare. Han försökte aldrig tjata till sig gratis utskrifter, han kom aldrig i slagsmål med andra besökare om vems tur det var att släppa från sig "sin" dator till nästa på tur och krävde aldrig att vi skulle se till att internet fungerade som det skulle (nu menar jag inte internet som i "bibliotekets internetuppkoppling" utan som i "det världsomspännande nätverket av webbplatser").

Jag levde länge i villfarelsen att jag var väldigt diskret i min beundran, men sällan välter en boll. En dag i vintras märkte jag att han skruvade besvärat på sig när jag dök upp, så jag ansträngde mig förstås ännu mer för att inte glo så uppenbart. Tyvärr visade det sig omöjligt eftersom han verkade ha nån sorts radar för när jag tittade åt hans håll. Varje gång jag råkade svepa med ögonen över lokalen och han råkade vara i blickfånget kunde jag ge mig fan på att han tittade upp från datorskärmen, precis i rätt sekund för att våra blickar skulle fastna i varandra på det mest pubertala vis.

Dödsstöten kom en kväll när jag jobbat sent. Jag hoppade av bussen hemma och fick se en vagt bekant figur gående mot mig på cykelbanan. Jag betraktade honom under lugg och hann tänka: "Hm, jag känner igen honom... men var..." innan jag insåg att det var FFMB. Samtidigt märkte han att jag stirrande på honom och såg helt vettskrämd ut. Han tvärvände och gick över gatan, och sen den dagen har jag aldrig mer sett honom på biblioteket.

Måndag hela veckan på mer än ett sätt

Finge jag tio öre för varje gång jag haft följande konversation med Pårökta Killen så vore jag dollarmiljardär:

Pårökta Killen: Öh.... hallå... du.....?

Conan: Ja?

PK: Du... Uppsala Nya tidning.... (lång paus)

C: Ja?

PK: Den är borta...

C: Jaha, ja, det kan ju vara nån som sitter och läser den.

PK: Nä...... det är det inte..... jag har kollat.

C (påpekar inte att jag betvivlar att han kollat varenda tidningsläsare på hela biblioteket): OK, ja, då kan det ju vara så att den inte har kommit idag. Det händer ibland att tidningarna inte kommer som de ska.

PK: Jamen jag vill ju läsa den...

C: Du kan ju vänta en stund och se om den dyker upp. Om den inte har kommit så reklamerar vi den, men då kommer den inte förrän om ett par dagar.

PK: Jamen jag vill ju läsa den nu... kan inte du gå och leta efter den?

C: Nä, du får vänta en stund.

PK: Kan du inte ringa nån då?

C: Som jag sa så kan vi reklamera den men då får vi den inte idag utan om ett par dagar.

PK: Det är ju ganska dåligt tycker jag.... att ni inte har den...

C: Vi kan tyvärr inte göra så mycket åt att de som distribuerar tidningen missar att skicka till oss ibland, förutom att RINGA OCH REKLAMERA då förstås.

PK: Nä... men ändå... ni borde ju ha den... det är lite konstigt tycker jag... igår fanns inte dagens tidning heller... då fanns bara onsdagens... och nu ligger torsdagens där i facket... men idag är det ju fredag...

C: Jahaaaa, jamen det beror på att vi får tidningarna med en dags fördröjning. Och på helgerna får vi bara lokaltidningen och Svenskan och DN så du får vänta till måndag med att läsa fredags- och lördagstidningen. (vid det här laget borde jag ha lärt mig att det är detta han menar med att tidningen är "borta", men av nån anledning är det omöjligt att lägga på minnet)

PK: Men varför har ni så...? Det är ju jättedumt ju...

C: Alltså, det är ju inte riktigt vi som bestämmer det. Alla tidningar förutom de jag just räknade upp skickas med vanlig post så då tar det ju en dag extra.

PK: Ja men varför har ni så...? Då är det ju helt meningslöst... jag vill ju läsa travsidorna... och då är det ju helt meningslöst att läsa fredagstidningen på måndagen!

C: Ja, jag förstår att det är irriterande men det är som sagt inget som vi kan göra något åt.

PK: Nä... men jag tycker det är dåligt... (får briljant idé) Men du!

C: Ja...

PK: Ni har öppet imorrn va?

C: Ja, mellan 11-15.

PK: Då kan jag ju komma imorrn och läsa fredagstidningen!

C: Nej, som jag just sa så kommer bara Svenskan, DN och lokaltidningen på lördagar. Fredagens UNT kommer på måndag.

PK: Jaha... det är ganska dåligt tycker jag... att den inte kommer samma dag... det känns ju inget vidare... att läsa en gammal tidning... vad ska jag göra nu då?

C (kommer nån gång vråla): JAMEN FLYTTA TILL UPPSALA FÖR HELVETE!!!

Det börjar med Berlitz och slutar med tunga, intravenösa droger

Vi har en stammis som jag i ett anfall av kreativitet gav namnet Pårökta Killen. Med anledning av hans exceptionellt låga hjärnkapacitet skulle man nämligen utan att ta i kunna gissa att han rökt 13 kg hasch i veckan sen Gustafs dagar. Om man skulle göra ett EEG på Pårökta Killen så skulle det se ut såhär:

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------^----------------------------------------------------------------------------

Ja, ni fattar.

Jag har tidigare erkänt att jag har rätt svårt för trögtänkta och övermåttan sävliga människor, vilket jag faktiskt skäms en smula för. När det gäller Pårökta Killen skäms jag dock inte det minsta, för han är varken lätt begåvningshandikappad (= jag är ond ond ond som ens tänker tanken att bli otålig på nån som inte kan hjälpa att det inte går så fort) eller så där naiv-godmodigt sankt bernhardssävlig (= jag är en pretentiös intellektfascist som blir otålig på en sån härlig människa, detta livets salt som lever i nuet och inte gör sig nån brådska i onödan). Istället besitter han en högst enerverande kombination av pårökt slöhet, en lätt nedlåtande attityd och total avsaknad av förmåga och/eller vilja att föreställa sig att gränsen för vår service faktiskt går... ja, nånstans över huvud taget.

Om han inte vore så letargisk skulle han tillhöra de slemma biblioteksskurkarnas skara, men eftersom hans initiativförmåga försvann nånstans mellan holk 3470 och holk 3500 så måste han ta till andra knep för att skapa Minsta Motståndets Bibliotek. Företrädesvis griper han varje tillfälle som ges att förmå bibliotekspersonalen att underlätta hans tillvaro och är helt oförstående inför vår märkliga ovilja att tillmötesgå hans behov. Vadå, vi jobbar ju här, är det inte vårt jobb att göra allt han ber om?

Ja okej, jag erkänner, det KAN hända att jag är en aning kortare i tonen mot honom än mot genomsnittsbesökaren, men efter ett par vändor lär man sig ju att det börjar med att han frågar efter en bok om Turkiet och slutar med att man sitter i en opiumhåla i Istanbul och testar grejerna åt honom innan han själv tar en sil (däremellan har man även hjälpt honom skaffa pass, googla fram de billigaste flygbiljetterna, letat rätt på det flottaste hotellet, pluggat in både Berlitz, Streifferts och Lonely Planets guideböcker, tagit reda på vilka restauranger som serverar mat som glutenintoleranta kan äta, skapat ett användbart kontaktnät i Istanbuls undre värld och packat hans resväska). Med ett antal såna situationer i minnet får man inte direkt lust att slösa veckans "Äsch, vad tusan, jag bjuder till lite!" på honom när han dyker upp och med sin nasala, sömngångaraktiga röst undrar hur det kommer sig att man inte får låna om en bok som man fått räkning på och varför skickar vi ut räkning till HONOM förresten? Vi får ju pengar av kommunen, vi kan väl bara köpa en ny bok? HAN har ju inga pengar för han är utstämplad och nu kan han inte låna böcker heller för han kan inte betala böterna (som ständigt pendlar kring gränsen för lånestopp). Och förresten hur ska han veta att boken är försenad och att vi har såna regler om att man inte får låna om fast det står på hemsidan att man kan det och varför fick han inte reda på att boken var försenad?

Två ting på biblioteket framkallar 75% av klagomålen från våra besökare: datorerna och allt tekniskt kring dem samt tidnings- och tidskriftsavdelningen. Enligt lagen om alltings maximala jävlighet är det givetvis dessa tjänster som Pårökta Killen främst använder.

Conan den Onödige

Scen: informationsdisken på fackavdelningen.

Conan (smålallar lite fridsamt såhär på tisdageftermiddagen): ...lalala... lalaaaaaaaalalalala... .....lala.... lalala..... lala...lalalalala.... lalala...

Gammal dam som står ca 10 meter från disken: Hallå... HALLÅ!

C (väcks abrupt ur mitt lallande): ...lalala...öh, va, ja? (ler vänligt)

Dam (viftar surt med reservationsbrev): Var står de nu?

C: Menar du reserverade böcker? De står vid lånedisken.

Dam (med ett tonfall som om jag bett henne springa Göreborgsvarvet endast iförd sockiplast): Vid LÅNEDISKEN??? Ända DÄRBORTA??? Varför har ni dem där???

C: Vi har alltid haft reserverade böcker vid lånedisken.

Dam (gör en svepande gest över hela fackavdelningen): Vad ska ni då med allt det här till???

C: Jo, förstår du...