2009-06-21

Samhällets olycksbarn V

Del I.
Del II.
Del III.
Del IIII.

Det dröjde åter några dagar innan han kom in igen. Vi hann nästan börja tro att Socdamens uppdykande hade skrämt bort honom, men så plötsligt satt han där i sin favoritfåtölj med sina 47 plastkassar som en skyddande mur av riskavfall omkring sig. Ordningsmakten tillkallades planenligt per omgående. Likt pöbeln runt en bilolycka samlades vi för att beskåda det spektakulära kaos som skulle utbryta när Farbror Blå skulle eskortera ut honom, men till vår politiskt inkorrekta besvikelse uteblev kalabaliken. De två konstaplarna gick fram och mumlade lite till honom, han mumlade tillbaks och så vandrade de ut alla tre, arm i arm, för att aldrig mer återvända.

När det gått någon vecka kändes det nästan overkligt att föreställa sig att nån som utstrålar slika helvetesdunster verkligen kan existera. Att inte allt bara hade varit en kollektiv hallucination, framkallad av trycksvärteångorna i tidningsrummet eller den elektromagnetiska strålningen från datorerna.

Det sägs förvisso att somliga kollegor känt en omisskännlig stank i sin trappuppgång, och att andra kollegor plötsligt blivit varse en olidlig odör i någon galleria på stan och sett skymten av hr K själv eller någon av alla hans kassar försvinna runt hörnet sådär en 20 meter bort. Men trycksvärta och elektromagnetisk strålning finns ju överallt.

Nåväl. I sinom tid lär vi bli varse hur det ligger till. Det är ju bara 5 månader kvar tills det börjar blåsa bistra vindar på samhällets olycksbarn igen...

...SLUT...

2009-06-20

Samhällets olycksbarn IIII

Del I.
Del II.
Del III.

Två dagar höll han sig borta, men så dök han upp igen och det blev dags att ringa in vår nya polare. Så fort hon dök upp anade dock hr K döda hundar och hasade iväg ut. Socdamen gled efter för att försöka initiera nån sorts kontakt, men kom tillbaks lätt förbluffad efter 5-10 minuter. Denna garvade dam som får betalt för att fraternisera med dessa olyckliga människor som inte hava något hem, och som säkerligen sett en hel del i ”vrålande galning”-väg, tyckte tydligen att det var en smula oroväckande att hr K förvandlades till Linda Blair i "Exorcisten" så fort någon tilltalade honom. Det enda hon hade sagt för att uppväcka hans fasansfulla vrede, dra på sig hans i flera bemärkelser svavelosande eder samt bli förföljd nåt kvarter tillbaks till biblioteket var nämligen ”Ursäkta...”.

För att göra en lång historia ännu längre så rådde hon oss att kontakta polisen och berätta om snubben, vilket vi också gjorde. Farbror Blå undrade varför vi inte hört av oss tidigare angående denne uppenbart inte helt ofarlige man, och uppmanade oss att ringa så fort vi fick vittring på honom nästa gång.

...fortsättning följer...

2009-06-19

Samhällets olycksbarn III

Del I.
Del II.

En dag fick dock en besökare för mycket av det goda och knallade fram till min kollega H, som för tillfället satt i infodisken, och påpekade att luften började bli så mättad av odörer att man snart skulle kunna skära den i små kuber och sälja till krigförande stater som biologiska vapen att t ex plantera ut i fiendens vattenreservoarer. H gick fram till herr Kroppsodör och sa på sitt vanliga, försynta vis att ”Du ska kanske gå ut och ta lite frisk luft...?”. Denna oerhörda fräckhet inspirerade hr K till att visa prov på ett vansinnesutbrott av den högre skolan.

Han började vråla och veva med armarna som en tjackstinn Mike Tyson och nedkallade troligtvis alla upptänkliga förbannelser över stackars H innan han förnärmat stormade ut. Jag skriver ”troligtvis” eftersom han hade den goda smaken att vråla på finska, så biblioteket slapp förstå innebörden i hans välformulerade monolog. Efter en stund kom han tillbaks och skrek lite mer, men det var mest som för att säga ”Och hör sen!” innan han slutligen avvek.

Bossen fick givetvis höra illa fort vad som hänt. Hon hade även själv haft nöjet att få inandas hr Ks magnifika ångor och insåg att åtgärd måste vidtas, så hon kontaktade vuxensocialkontoret och fick numret till en dam som jobbar med hemlösa. Henne skulle vi ringa så fort vi fick syn på hr K igen så skulle hon komma och spana in honom för att försöka dra in honom i Det Sociala Skyddsnätet ety vi på biblioteket ju inte är riiiiiiiiiiiiiiiiiiktigt rustade för att hantera folk som blir aggressiva så fort man pratar med dem.

...fortsättning följer...

2009-06-18

Allt ska man då göra själv nu för tiden!

När man lånar eller lämnar tillbaks böcker i en automat på biblioteket får man för det mesta ett kvitto på transaktionen. Denna till synes enkla och användarvänliga rutin ger upphov till en hel del absurda diskussioner. Ett talande exempel kan man läsa hos Arga bibliotekstanten. Ett annat exempel är det trevliga samtal jag hade med Griniga kvittomannen i jåns.

Griniga kvittomannen: Hej, jag vill lämna de här skivorna!

Conan: Det gör du i automaten där borta.

GK: Nähhe serru, den litar jag inte en sekund på!

C: Jaha, nähä, nä men då fixar jag det istället. [tar skivorna och lämnar dem i automaten åt honom och ger honom sedan kvittot]

C: Varsågod, här är kvittot på dina återlämnade skivor.

GK: Nä, jag litar inte på den där, för det är ALLTID en massa strul och tjafs, ska ni ha en sån där får ni väl se till att den fungerar också innan ni sätter igång den! Och dessutom är den ful!

C: Eh, ja...

GK: Det blir ALLTID en massa krångel med alla jävla maskiner!!! Och larmet, det funkar för fan inte heller, det piper ju jämt och ständigt när man går ut härifrån!!!

C: Öh, jo, det...

GK: Nä, jag litarn'te på den där apparaten, en gång när jag skulle låna film, då hade jag lämnat de andra filmerna som jag lånade innan i den där, och sen när jag skulle låna de nya så gick det inte för de gamla filmerna var kvar på mitt lånekort FAST JAG HADE LÄMNAT DEM I DEN DÄR!!!!!! Ni får väl för fan se till att den funkar!!!

(i Ballefjongberg får man bara låna ett visst antal filmer per gång, så eftersom datasystemet fortfarande trodde att han hade de gamla filmerna hemma så medgav det inte lån av de nya)

C: Jaha, OK, jo men det där är vi medvetna om. Det är ju lite bökigt, men ibland tappar automaten kontakt med vårt datasystem, och då verkar det som om man har kvar grejer man lämnat tillbaks. Men så fort kontakten återupprättats så förs återlämningarna över från automaten till datasystemet.

GK: [muttrar surt]

C: ... och det är därför man får kvitto på återlämnade media från automaten; om nåt sånt här inträffar så kan du visa upp kvittot på dina återlämnade grejer för nån av oss så avregistrerar vi dem, för kvittot är ju bevis på att de är återlämnade även om datasystemet säger nåt annat.

GK: Jamen ett KVITTO? [flinar överseende och irriterat ] Vafan, man lägger det i jackfickan eller råkar slänga det, det har man ju inte kvar!!

C: [säger inte] MEN NU FÅR DU VÄL FÖR FAN TA OCH SKÄRPA DIG!!! Det finns ett mycket enkelt sätt för dig att slippa just det där problemet i fortsättningen, men du får det ändå till att ALLT är nån annans fel och nån annans ansvar!! Gör du sådär när du köper bil, dator eller javafan, vad som helst?? "Nä men ett garantibevis/kontrakt/kvitto? Vafan, man lägger det i jackfickan eller råkar slänga det, det har man ju inte kvar!!" JA, självklart ska våra datasystem FUNGERA, men i de fall de INTE gör det är det ENDA vi kan göra att se till att ni besökare åtminstone får KVITTON på era transaktioner!! Så rätta mig om jag har fel, men nu när du själv upplevt ett antal gånger att vår teknik inte är ofelbar så kanske det borde ligga i DITT INTRESSE att hålla reda på dina kvitton istället för att lämna all kontroll i våra inkompetenta händer?? [utan blir istället så förstummad att han hinner gå innan jag får mål i munnen igen]

Samhällets olycksbarn II

Del I.

Jag skojar faktiskt inte det minsta när jag säger att man kunde känna på 20 meters avstånd att han var i lokalen. Ej heller överdriver jag när jag förtäljer att det var omöjligt att andas genom näsan när man var inom 10 meters radie från honom (eller andas ö h t när man var närmare än 5 meter), eftersom stanken av gammal intorkad ammoniak var bedövande. Jag är faktiskt mäkta förbluffad över att inte stans alla sniffare höll hov kring herr Kroppsodör för att få en gratis kick, men t o m den mest garvade glade-junkie kanske har tillräckligt med självbevarelsedrift kvar för att hålla sig undan från de flyktiga ämnenas motsvarighet till crack och metamfetamin.

En annan kuriositet värd att nämna var att man med hjälp av den fasansväckande stanken kunde följa hans planlösa vandringar i biblioteket långt efter att han lämnat lokalen eftersom doftspåret var av en kaliber som skulle ha drivit vilken mögelhund som helst till vansinne. Vid ett tillfälle använde han en av våra hissar på sin väg ut. Åtgärd: ringa anticimex samt sätta upp en fet varningsskylt med texten: ”OBS! ANVÄNDS PÅ EGEN RISK. SÖNDERFRÄTNING AV VITALA ORGAN KAN SKE VID INANDNING UNDER FÄRD”.

Vi kände oss minst sagt en smula bakbundna när det gällde hur vi skulle hantera problemet, för så länge ingen besökare klagar eller det blir så illa att det kan klassas som ett arbetsmiljöproblem så kan vi inte köra ut nån på grund av intergalaktiskt vidrig bouquet. Grejen var dock att det verkligen VAR ett arbetsmiljöproblem, för hans favoritplats att sitta och ta igen sig på befann sig så pass nära infodisken att det inte gick att andas ordentligt, utan man satt och flämtade med halvöppen mun som en annan kretin.

...fortsättning följer...

2009-06-17

Samhällets olycksbarn

I vintras hade vi oturen att under några veckor stifta bekantskap med Mannen Vars Kroppsodör Har Ett Eget Postnummerområde.

Det är ju inte särskilt ovanligt att hemlösa, missbrukare och andra individer som livet behandlar omilt hittar en fristad på biblioteket när det blåser bistra vindar ute, man tröttnar på att göra åkarbrasor och t-spriten för länge sen slutat värma. Många av dem har av förklarliga skäl lite svårt att hålla sig hela och rena, så mitt påstående att denne man luktade osedvanligt illa vilar på en stabil empirisk grund.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hans ofattbara stank på ett tillräckligt utförligt sätt. Det finns så många adjektiv att välja på som i och för sig är väldigt adekvata, men som ändå inte täcker hela spannet av doftsensationer som hans kropp spred omkring sig. Den som lyckas frammana lukten av ett återuppstått halvruttet lik som inte har duschat på 3 månader, är svårt inkontinent (på alla fysiskt möjliga vis) och dessutom röker surnad piptobak kommer hyfsat nära sanningen. Släng in lite valfria bakterieodlingar, bortglömd hockeytrunk och illa skötta liggsår et voilá!

...fortsättning följer...

2009-06-03

Ledigt utrymme: 0 MB

Jag är så jävla levande, för att citera en mycket rolig seriestripp om kvinnliga slackers på bloggen fembilder.blogspot.com.

Med levande menar jag i detta sammanhang att själva det praktiska jobbandet tar upp så mycket plats i hjärnan att det är fysiskt omöjligt att hålla alla van- och skarpsinnigheter i minnet länge nog för att snyta ut dem i bloggform innan de bleknar bort likt imman på glasögonen hos en bibliotekarie som springer 3 maratonlopp om dagen mellan pass och möten, ständigt med en bokvagn i ena handen och en kundkorg full av jobbpapper i den andra i ett bibliotek som stadigt håller en temperatur på 26 grader och en luftfuktighet på 75%.

För att hålla mitt eget vansinne under kontroll när jag inte hinner göra mig av med all förundran och frustration på annat sätt brukar jag garva läppen av mig åt Arga bibliotekstanten och At the library of madness. De är blogg- och yrkeskollegor (dock inte i Ballefjongberg) som också tagit på sig uppgiften att föra ut bibliotekslivets fröjder och fasor till den breda allmänheten.

Men... det var i alla fall lite lustigt när en man ringde och frågade om vi hade nåt arkiv med instruktionsböcker till snöskotrar, närmare bestämt till Ockelbo 300...

...nä hörni, jag är ledsen, roligare än så här blir det inte för tillfället. Det är ingen idé att jag ens försöker.