Frankensteins tidningsläsare

Här sitter man... iförd the real "jag är förkyld"-outfit: dubbla byxor och tröjor pga lätt frossa, raggsockar och tofflor samt en lång, svart och vitrandig halsduk och dito torgvantar. Pga begynnande feber insåg jag att jag nog måste sjukskriva mig i ett par dagar till. Om inte annat så att kollegorna ska ha en sportslig chans att fixa vikarie.

Ingen rapport från mitt rafflande jobb idag heller, sålunda.

Jag fortsätter därför odysséen bland vad som officiellt kallas för "våra stamkunder".

(underligt nog är de flesta av dem män. Jag undrar om det beror på att vi har högre tolerans för manliga miffon. Att den kvinnliga könsrollen är så snäv att kvinnliga kufar automatiskt censurerar sig själva...? Eller är det kanske så att väldigt många kvinnliga miffon återfinns bakom disken på biblioteken? Men sch, tala inte om den teorin för mina kollegor...)

Nåväl, today I give you

Lokaltidningsmannen (LT): Denne man gör vad som helst (och då menar jag vad som helst) för att vara först på lokaltidningen varje dag när vi öppnar. Han står punktligt utanför dörren tio minuter innan för att vara säker på att kunna hävda att han minsann är först i kön. Om någon annan, mot förmodan, skulle försöka lägga vantarna på tidningen först så är han inte främmande för att ta till milt våld. Kollegan Ks manlige vän fick sig t ex en spark på smalbenet vid ett tillfälle när han hade fräckheten att fråga om LT verkligen skulle läsa alla veckans tidningar samtidigt (som han förskansat sig med, då bibblan öppnade igen efter att ha haft stängt en vecka pga ombyggnad). En gång hamnade han i ett riktigt handgemäng med en annan... stamkund, vilket medförde att båda blev utan lokaltidning och portade resten av dagen. Och ytterligare en annan gång höll han på att begå kvinnofridsbrott när en mycket liten och mycket vig gammal dam, som under en längre tid irriterat sig på hans sätt att vänta sig prenumerationsfavörer, smet under vårt dörrgaller innan det åkt upp så långt att han kunde böja sig och springa efter, och norpade tidningen mitt framför näsan på honom. Det kom, enligt uppgift (det här var före min tid), rök ur öronen på honom, men han nöjde sig dock med att undslippa sig ett antal mindre smickrande invektiv.

På måndagar förser han sig med måndagens OCH lördagens tidning och sätter sig på måndagstidningen medan han läser lördagens, för att riktigt markera HANDS OFF till eventuella andra lokaltidningsintressenter. Nu kan man ju undra varför vi i personalen inte gjort slut på oskicket genom att framför allt påpeka att alla kanske inte uppskattar att få hans rövsvett som bonus när de ska läsa måndagstidningen. Sanningen att säga har vi väl inte riktigt orkat ta den striden med honom eftersom ingen numera kommer och läser tidningen innan minst en timme gått av öppettiden. Ofta har vi rätt mycket att stå i dessutom och kommer inte att tänka på förrän han redan gått att "Just jävlar, det är måndag idag. Fan, han har redan hunnit gå!"

Det händer att tidningen är stulen när vi kommer på morgnarna och då blir vi alla nervösa eftersom vi måste meddela honom den sorgliga nyheten som totalt förstör hans dag. Man riktigt ser på honom hur otroligt jobbigt detta avbräck i dagsrutinen är. Hela schemat spricker och han blir alldeles villrådig. Detta trots att det hänt tillräckligt många gånger för att det inte borde komma som någon överraskning längre att det går en illvillig tidningstjuv lös.

Den som åker på uppgiften måste parera allt från missnöjesgrymtningar deluxe till försök från LTs sida att få pengar från vår kassa så att han kan gå och köpa en ny tidning. Vi måste ju förvisso HA en tidning, men minsta särbehandling ger honom ett storhetsvansinne i klass med Caligulas, och leder till att han snart börjar vänta sig favörer i stil med de som en konkubin brukar tillhandahålla sin ägare.

Han har även den del andra små egenheter. Till exempel kommunicerar han helst via grymtningar eller små lappar. De tidigare kollegorna på Lilla Stället råkade på något vis liksom sugas in i en till en början omärklig vortex av specialbehandlingsrutiner gällande LT (främst för att han gör en så förbannat obehaglig till mods att man gör vad som helst för att han ska dunsta kvickast möjligt), och i dessa ingick bl a detta att de lärde sig att förstå vad han ville utan att han behövde anstränga hjärnan eller slösa dyrbar tid på att hitta på fullständiga meningar.

(ungefär som dagispersonalen på Björntomten/Tittmyran upptäckte att de gjorde med småpojkarna när de videofilmade sig själva för att se om de behandlade pojkar och flickor olika; de ställde inga krav på att pojkarna skulle kommunicera via tal, utan lärde sig tolka deras grymtningar och pekanden. Vilket i slutänden ledde till att pojkarna förvärvade ett språk mycket senare än flickorna.)

Han behövde inte heller visa lånekortet eftersom kollegorna visste så väl vem han var (och inte orkade tjafsa).

När jag och kollegan H började med ett halvårs mellanrum tog det givetvis hus i helvete, eftersom vi omöjligt kunde hålla koll på alla hans specialrutiner. Under ett par månaders tid bevärdigade han oss knappt med en blick när han defilerade förbi disken i jakt på tidningen (för den skulle han fan läsa, stoltheten fick visst ge vika för snålheten...). Han kunde muttra demonstrativt när han gick förbi, eller stirra illasinnat. Dödsstöten var nog när vi båda, med någon dags mellanrum, krävde honom på lånekort samt när jag, i enlighet med stadsbibliotekets rutiner, meddelade att han var skyldig pengar eftersom han fått brev hem om en reserverad bok.

Under hösten har han dock mjuknat lite och hälsar till och med när han kommer. Han har slutat kommunicera via lappar utan frågar rakt ut om det är någon bok han vill ha. Det gör mig nästan lite skrämd. Tänk om det håller på att slå över på riktigt?! Typ lugnet före stormen, en glödlampa lyser alltid som starkast precis innan den slocknar etc...