Still ill.

Kavalkaden fortsätter.

Jag inleder med

Den tunglöse dreglaren (TD): Förutom att vara vad namnet antyder så är han dessutom ytterligt sunkig och ohygienisk (tänk: "jag har bott på en soptipp i hela mitt liv"), och pratar med sina polare i Osynliga Gänget non stop.

Ja, han är väl inte tunglös på riktigt, men det låter så när han pratar. Det är helt omöjligt att förstå vad han säger eftersom det bara är ett oartikulerat lallande i stil med vad som brukar komma ut ur högtalarna på flygplatser. Fast utan ekot förstås. Och det blir inte lättare av att han aldrig slutar prata. Han lallar på oavbrutet, och plötsligt inser man att han stirrat uppfordrande på en i fem minuter ungefär som att "Hallå, fattade du inte förrän nu att jag slutade prata med Mållgan och började prata med dig för 10 minuter sen?" Hur man hör skillnad på om hans mumlande, som dessutom åtföljs av en osannolikt flackande blick, är riktat mot mig eller mot någon i Osynliga Gänget är ännu höljt i dunkel.

För att inte verka helt intolerant och elitistisk här i min uppräkning av roligt speciella besökare, så måste jag faktiskt påpeka att man förvisso KAN få någon sorts sammanhang i vad han säger om man anstränger öronen ordentligt, så helt ute och cyklar med Osynliga Gänget är han ju inte. Det är väl bara kontakten mellan talcentrum och talorganen som saknar en del vitala synapser.

Nej, det är inte det faktum att han helt klart är psykiskt sjuk på något sätt som gör att han är lite... eh, besvärlig. Det som är jobbigt med TD är snarare hans totala brist på hygien och hans faiblesse för att med halvöppen, rinnande mun stå lutad över t ex datorer, böcker, bokhyllor och annan inredning i ca en timme åt gången och fingra på dito med sina intill kontamination nedsmutsade händer. För allvarligt talat, var går gränsen för att någon är en sanitär olägenhet, liksom? När kan man säga till någon att "Ursäkta, men när du tar i saker så blir de så besudlade att vi måste skrubba dem med klorin för våra andra besökares skull. Varmt välkommen tillbaka när du har tagit en ordentlig dusch!"?

Å ena sidan ser vi ser ju att han inte använder grejerna han dreglar ner till något annat än att stirra på eller använda på ett uppenbart planlöst sätt. När han står vid en dator kommer han t ex sällan vidare till något annat än startsidan, eller så råkar han öppna excel eller word och står och skriver "djtghrtouhevc+087360973957634bcnöcodtijg98h9veh487grx" eller liknande skarpsinnigheter i en timme innan han lallar ut med ett glatt "HÄLLÁ!" (= "hejdå!"). Det är alltså knappast förhastat att anta att meningen han finner i datoranvändandet är ungefär likvärdigt med den han skulle finna i att t ex göra djur av tallkottar eller inspektera sina snorkråkor.

Å andra sidan, vad ger oss rätten att bestämma att "tyvärr, du är för äcklig för att få använda våra grejer"? Biblioteket är ju till för alla.

Å tredje sidan är ju vårt jobb att se till att bibblan är en behaglig plats, och det innefattar väl egentligen allt från att hålla ljudnivån hyfsat moderat till att se till att besökare inte riskerar att få dregel eller snorkråksrester på händerna när de tar i en bok eller ska använda en dator.

Så what to do med TD? Pja, han får nog hållas tills vi får indikation på att någon annan besökare fått en svår sjukdom pga honom.

Och nu; TADAAAAA!!! Den första kvinnan! Håll till godo med

Baby Jane-tanten (BJT): Pensionerad dam, som enligt egen utsago "har läst ALLT på det här biblioteket!" Hon ser ut som en satt liten åkersork klädd i tantkläder från 60-talet och har ett kokett och flickaktigt manér som säkert var bedårande när hon var under 30, men som nu blott ter sig skrämmande och groteskt. Är det någon som har sett "Whatever happened to Baby Jane?"? Tänk er Bette Davis i den filmen, som åkersork i en tantkappa från 60-talet, et voila! BJT.

BJT berättar mer än gärna om att hon lärde sig läsa när hon var fem år, vilka komplicerade böcker hon tog itu med redan som sjuåring och att hon i hela sitt liv har läst SÅ FANTASTISKT MYCKET. Varje gång hon kommer in får vi höra om the wonders of BJTs karriär som bokmals-prodigy.

Att hon läst så fantastiskt mycket betyder givetvis att hon läst ALLT som man visar för henne. "Jag känner igen den... eller jag känner igen författaren... jag kan ha läst den för 25 år sen, fast jag inte kommer ihåg det nu." säger hon om vadhelst man visar, även om det är en debutant, vars första bok vi fick in igår. Även om man påpekar att det är en debutant vars första bok vi fick in igår."Nä men hon MÅSTE ha skrivit något annat, förut, jag känner igen den..."

BJT läser enbart feel good-kärleksromaner i stil med Catherine Cookson, Belva Plain, Nora Roberts och liknande, men hon är alltid mycket noga med att poängtera att det inte får vara något snusk!! Lite pussar och kramar och gulligull går bra men absolut inget sex. Detta gör det lite komplicerat att välja böcker åt henne eftersom jag inte läser den typen av böcker själv. Jag har ett gäng författare i huvudet som jag vet brukar gå hem hos denna typ av läsare, men jag vet ju inget om snuskgraden i dem.

Hon verkar visserligen vara ganska flexibel gällande snusket. Det finns ju trots allt ett begränsat utbud av lagom dörty gullegullförfattare, och en gång när jag verkligen hade idétorka så gav jag henne en bok av Margaret Pemberton. Själv har jag försökt läsa (försökt är exakt rätt ord, jag pallade till sidan 30, sen klarade jag inte mer) EN bok av Pemberton, och den damen är INTE pryd. Däremot är hon väldigt skicklig på fantasifulla omskrivningar av intima aktiviteter. Sug på den här t ex (pun intended): "Han brandskattade hennes mun med sin tunga". Därför var jag lite orolig över att BJT skulle anklaga mig för att vara en snuskförespråkare som ger dekadenta och depraverande boktips, men nästa gång hon kom var hon sitt vanliga, soliga jag och sa ingenting om eventuella snuskexcesser.

En gång har det dock gått åt fet-skogen. Det var vid ett tillfälle när jag verkligen var helt jävla totalrenons på förslag. Först visade jag henne en bok av Catharina Ingelman-Sundberg, som skriver typ tantsnusk i vikingatidsmiljö. BJT hade nämligen uttryckt ett intresse för historiska kärleksromaner, och mer historiskt än så kan det ju knappast bli. Ja, det skulle väl vara Grottbjörnens folk då, men de är ju helt klart för snuskiga... Ingelman-Sundberg dissade hon emellertid hårt med motiveringen att hon inte var det minsta intresserad av vikingatiden. Jaha, tänkte jag. Här gäller det att vara innovativ. Så jag plockade fram en bok av Elizabeth Chadwick, som skriver kärleksromaner som utspelar sig på medeltiden. Det borde väl passa henne, tyckte jag. Brutalt manliga men likväl chevalereska riddare som gifter sig med 14-åriga jungfrur och när jungfrun fyllt 21 och blivit lovlig upptäcker de att de älskar varann trots tvångsgiftet och lever lyckliga tills de dör. BJT läste på baksidan och verkade tycka att galoscherna passade.

En halvtimme senare kom hon nerångande till biblioteket igen, slängde böckerna på disken och röt att "jag sa att jag ville ha KÄRLEKSROMANER och då menade jag inte VIKINGATIDEN!!!". Öh, sa jag, den här utspelar sig på medeltiden, och du läste ju själv på baksidan... "Jaja, bara det inte händer igen" snäste hon. Därefter letade hon, under demonstrativa suckanden ("man måste visst göra allt själv nu för tiden...") rätt på några Danielle Steel (Hallå? Inget snusk..??) som "fick duga den här gången".

Sen dess har hennes förtroende för mig som boktipsare sjunkit rejält, vilket jag tycker är ganska skönt. Nu slipper jag ha ångest för att jag aldrig läser Deidre Purcell, Tamara McKinley eller Barbara Tyler Bradford.