The last of the famous...
Tillbaks på jobbet. Tänkte inleda min "riktiga" jobbdagbok nu, men först:
Ensamma telefonkvinnan (ETK): ETK ser ut som sju svåra år på valium och låter ungefär så också. Rösten har en slående likhet med Kristina Lugns. Om man skulle spela en skiva med Kristina Lugn på halva hastigheten. Bara man hör hennes släpiga röst så drabbas man av akut galopperande narkolepsi.
ETK kan ringa 7 ggr om dagen och fråga hur hon ligger till i reservationskön till en viss bok, eller om den eller den eller den eller den eller den eller den boken finns inne. I somras när vi inte hade öppet varje dag så ringde hon ändå bara för att småprata. (vi börjar misstänka att biblioteket är hennes enda källa till mänsklig interaktion) Hon inledde med att fråga något genomskinligt och oväsentligt biblioteksrelaterat, och fortsatte sedan med vad Kallpratet kallar för Gud, dvs typ: "Va varmt de är... jag kante gå ut näle ärschå här varmt... tyckernte du att de är för varmt...?"
Ibland ringer hon och frågar om vi har några nya böcker. Då brukar jag gå fram till nyhetshyllan och läsa högt på baksidorna på böckerna som för tillfället står där, och känner mig själv som en kuf (vilket förvisso är mitt normaltillstånd) då jag kommer med små kommentarer som "det DÄR lät väl spännande?" eller "en thriller om en kvinna som blir nedsövd och vaknar inlåst i bakluckan på en bil, OJ..."
Jag har egentligen inga roliga anekdoter att berätta om ETK. Det intressanta med henne är just att hon alltid ser så miserabel ut, att hon är sävligare än Thomas DiLeva men likt en obeveklig t-lymfocyt glider fram genom tillvaron i jakt på fler böcker att införliva. Hon verkar ha någon sorts savant-begåvning i att ha benkoll på allt nyutkommet, på samma sätt t-lymfocyter per definition kan identifiera patogener i kroppen.
Att hon undantagslöst uttalar namn på engelska författare fel är inget unikt i sig, det gör de flesta över 70 och en hel del andra också. Men det var ganska kul när hon konsekvent, varje gång hon ringde och frågade efter Anita Shreves senaste bok frågade "om den där Anita Chevrés bok kommit in än?". Pedagogiskt svarade jag VARJE GÅNG att "Nej, Anita Shreves bok har inte kommit än" i hopp om att slippa frågan om feluttalad getost nästa gång hon ringde, men utan framgång. Nåja, jag är väl bara en besserwisser...
I kategorin "Saker vi inte vill veta om våra besökare" hamnar förstås informationen hon delgav mig en dag i somras när hon kom in och såg segare och risigare ut än vanligt. Efter en redogörelse för exakt vilka svårigheter värmen beredde henne så förkunnade hon, som grädden på moset att "Åsså haja vart till läkaren idag... Jag har en varböld under bröstet... den sitter precis där BH:n skaver..." Pardon my fjortisspråk, men IIIIIIIH!!!!!
- - -
Första dagen på jobbet efter en veckas sjukdom borde förbjudas. Det har alltid hänt 19409845 grejer och det har dykt upp 508756 nya saker i jobbkalendern som jag måste skriva upp och börja planera. Nu vill jag inte påstå att jag är oumbärlig på något sätt. Vi har så kasst med personal att det är så här för alla som är sjuka mer än två dagar.
Jag inledde dagen med att dyka upp strax innan öppning. Hällde upp en kopp kaffe samtidigt som jag i 140 försökte uppdatera mig om det senaste med kollegan O. EN fördel med att vara sjuk är i alla fall att sånt som man själv hade tänkt göra antingen är gjort eller inaktuellt när man kommer tillbaka.
Hittade en lapp om nya larmkoder i min postkorg och fick en vag aning om att det var något jag hade tänkt göra... En snabb titt bland de myriader av lappar som vidlåder min kalender sa mig att jag måste skaffa ny larmkod åt företaget som kör vår internpost eftersom "ingen där kom ihåg den längre". HALLÅ!?! Lite ansvarskänsla... någon...? Sån där som mamma och pappa försöker lära en när man är liten...? Någon...? Känns det igen...? Konceptet... är det bekant...? Ansvar... "att inte SLARVA BORT LARMKODER HIT OCH DIT"??? ... någon...? Är det för mycket begärt...?
(OK, jag inser att alla inte har sett det avsnitt av Family Guy när Stewie mobbar Brian för att Brian aldrig, trots outsinliga mängder fritid, skriver färdigt sin roman, genom att med stigande falcettröst antyda att Brian kanske eventuellt har lite svårigheter att föra handlingen framåt...)
Sen skrev jag fakturor till förskolorna som var på barnteaterföreställningen som var i full gång när jag kom. Note to self: innan jag drar åt helvete ska jag fixa fram kund-IDn och referenskoder från alla förskolor i vårt upptagningsområde så man slipper ha ångest över den där skiten varje gång någon av dem vill ha faktura, och blir griniga över att de inte fattar vad man menar när man frågar dem om jobbiga siffror som de inte har någon anledning att kunna utantill. Vi KAN ju förvisso ringa dem innan programmen och fråga efter koderna men den lösningen låtsas jag inte om just nu...
Var inihelvete seg i skallen så det tog hela förmiddagen att kolla upp vilka klasser jag ska ha på bokprat framöver och förbereda lite inför dem. Kopiera ihop manus från min enorma fil med recenserade böcker dvs... Hade fått in en massa böcker som jag reserverat så jag hade massor att välja på :D Motivationen att ha bokprat är dock näst intill obefintlig, jag känner mig redan halvvägs härifrån och allt som påminner om det gamla drar ner mig i mental kvicksand.
Ärtsoppa till lunch.
Eftermiddagen tillbringades med att göra etiketter till pärmarna med Länder i Fickformat. Min teori om att S är den allra vanligaste begynnelsebokstaven på ord stärktes när jag satte alla länder-häftena i pärmarna i alfabetisk ordning och S fick en helt egen pärm. Sen kopierade jag alla framsidor till häften som innehöll två eller fler länder, för att klippa ut och göra korsreferenser.
Snabbkollade om det behövdes göra något åt schemat men det såg lugnt ut för tillfället.
(om det verkar bisarrt att ägna en hel eftermiddag åt att göra etiketter och korsreferenser så kan jag meddela att arbetet avbryts var 3:e minut av polisiära insatser som syftar till att hindra de horder av ungar som belägrar våra datorer från att riva stället. Javisst, det enda raka är att köra ut dem, men det är lättare sagt än gjort då det räcker att vända ryggen till en halvminut/försöka jobba med något annat än aktivt koll-hållande för att läget ska bli EXAKT likadant som innan man rensade stället.)
Plus en massa vanligt diskarbete förstås. Folk som lånade och lämnade böcker, som frågade efter böcker och information om saker, som ville ha lånekort (trasslade in mig i att försöka förklara för en turkisk tjej som ville ha lånekort att "du kanske har en vän som kan både svenska och turkiska som kan översätta den här broschyren om låneregler åt dig...?" Det gick helt åt helvete. ) åssåvidare. Samma gamla.
Sen gick jag hem.
Ensamma telefonkvinnan (ETK): ETK ser ut som sju svåra år på valium och låter ungefär så också. Rösten har en slående likhet med Kristina Lugns. Om man skulle spela en skiva med Kristina Lugn på halva hastigheten. Bara man hör hennes släpiga röst så drabbas man av akut galopperande narkolepsi.
ETK kan ringa 7 ggr om dagen och fråga hur hon ligger till i reservationskön till en viss bok, eller om den eller den eller den eller den eller den eller den boken finns inne. I somras när vi inte hade öppet varje dag så ringde hon ändå bara för att småprata. (vi börjar misstänka att biblioteket är hennes enda källa till mänsklig interaktion) Hon inledde med att fråga något genomskinligt och oväsentligt biblioteksrelaterat, och fortsatte sedan med vad Kallpratet kallar för Gud, dvs typ: "Va varmt de är... jag kante gå ut näle ärschå här varmt... tyckernte du att de är för varmt...?"
Ibland ringer hon och frågar om vi har några nya böcker. Då brukar jag gå fram till nyhetshyllan och läsa högt på baksidorna på böckerna som för tillfället står där, och känner mig själv som en kuf (vilket förvisso är mitt normaltillstånd) då jag kommer med små kommentarer som "det DÄR lät väl spännande?" eller "en thriller om en kvinna som blir nedsövd och vaknar inlåst i bakluckan på en bil, OJ..."
Jag har egentligen inga roliga anekdoter att berätta om ETK. Det intressanta med henne är just att hon alltid ser så miserabel ut, att hon är sävligare än Thomas DiLeva men likt en obeveklig t-lymfocyt glider fram genom tillvaron i jakt på fler böcker att införliva. Hon verkar ha någon sorts savant-begåvning i att ha benkoll på allt nyutkommet, på samma sätt t-lymfocyter per definition kan identifiera patogener i kroppen.
Att hon undantagslöst uttalar namn på engelska författare fel är inget unikt i sig, det gör de flesta över 70 och en hel del andra också. Men det var ganska kul när hon konsekvent, varje gång hon ringde och frågade efter Anita Shreves senaste bok frågade "om den där Anita Chevrés bok kommit in än?". Pedagogiskt svarade jag VARJE GÅNG att "Nej, Anita Shreves bok har inte kommit än" i hopp om att slippa frågan om feluttalad getost nästa gång hon ringde, men utan framgång. Nåja, jag är väl bara en besserwisser...
I kategorin "Saker vi inte vill veta om våra besökare" hamnar förstås informationen hon delgav mig en dag i somras när hon kom in och såg segare och risigare ut än vanligt. Efter en redogörelse för exakt vilka svårigheter värmen beredde henne så förkunnade hon, som grädden på moset att "Åsså haja vart till läkaren idag... Jag har en varböld under bröstet... den sitter precis där BH:n skaver..." Pardon my fjortisspråk, men IIIIIIIH!!!!!
- - -
Första dagen på jobbet efter en veckas sjukdom borde förbjudas. Det har alltid hänt 19409845 grejer och det har dykt upp 508756 nya saker i jobbkalendern som jag måste skriva upp och börja planera. Nu vill jag inte påstå att jag är oumbärlig på något sätt. Vi har så kasst med personal att det är så här för alla som är sjuka mer än två dagar.
Jag inledde dagen med att dyka upp strax innan öppning. Hällde upp en kopp kaffe samtidigt som jag i 140 försökte uppdatera mig om det senaste med kollegan O. EN fördel med att vara sjuk är i alla fall att sånt som man själv hade tänkt göra antingen är gjort eller inaktuellt när man kommer tillbaka.
Hittade en lapp om nya larmkoder i min postkorg och fick en vag aning om att det var något jag hade tänkt göra... En snabb titt bland de myriader av lappar som vidlåder min kalender sa mig att jag måste skaffa ny larmkod åt företaget som kör vår internpost eftersom "ingen där kom ihåg den längre". HALLÅ!?! Lite ansvarskänsla... någon...? Sån där som mamma och pappa försöker lära en när man är liten...? Någon...? Känns det igen...? Konceptet... är det bekant...? Ansvar... "att inte SLARVA BORT LARMKODER HIT OCH DIT"??? ... någon...? Är det för mycket begärt...?
(OK, jag inser att alla inte har sett det avsnitt av Family Guy när Stewie mobbar Brian för att Brian aldrig, trots outsinliga mängder fritid, skriver färdigt sin roman, genom att med stigande falcettröst antyda att Brian kanske eventuellt har lite svårigheter att föra handlingen framåt...)
Sen skrev jag fakturor till förskolorna som var på barnteaterföreställningen som var i full gång när jag kom. Note to self: innan jag drar åt helvete ska jag fixa fram kund-IDn och referenskoder från alla förskolor i vårt upptagningsområde så man slipper ha ångest över den där skiten varje gång någon av dem vill ha faktura, och blir griniga över att de inte fattar vad man menar när man frågar dem om jobbiga siffror som de inte har någon anledning att kunna utantill. Vi KAN ju förvisso ringa dem innan programmen och fråga efter koderna men den lösningen låtsas jag inte om just nu...
Var inihelvete seg i skallen så det tog hela förmiddagen att kolla upp vilka klasser jag ska ha på bokprat framöver och förbereda lite inför dem. Kopiera ihop manus från min enorma fil med recenserade böcker dvs... Hade fått in en massa böcker som jag reserverat så jag hade massor att välja på :D Motivationen att ha bokprat är dock näst intill obefintlig, jag känner mig redan halvvägs härifrån och allt som påminner om det gamla drar ner mig i mental kvicksand.
Ärtsoppa till lunch.
Eftermiddagen tillbringades med att göra etiketter till pärmarna med Länder i Fickformat. Min teori om att S är den allra vanligaste begynnelsebokstaven på ord stärktes när jag satte alla länder-häftena i pärmarna i alfabetisk ordning och S fick en helt egen pärm. Sen kopierade jag alla framsidor till häften som innehöll två eller fler länder, för att klippa ut och göra korsreferenser.
Snabbkollade om det behövdes göra något åt schemat men det såg lugnt ut för tillfället.
(om det verkar bisarrt att ägna en hel eftermiddag åt att göra etiketter och korsreferenser så kan jag meddela att arbetet avbryts var 3:e minut av polisiära insatser som syftar till att hindra de horder av ungar som belägrar våra datorer från att riva stället. Javisst, det enda raka är att köra ut dem, men det är lättare sagt än gjort då det räcker att vända ryggen till en halvminut/försöka jobba med något annat än aktivt koll-hållande för att läget ska bli EXAKT likadant som innan man rensade stället.)
Plus en massa vanligt diskarbete förstås. Folk som lånade och lämnade böcker, som frågade efter böcker och information om saker, som ville ha lånekort (trasslade in mig i att försöka förklara för en turkisk tjej som ville ha lånekort att "du kanske har en vän som kan både svenska och turkiska som kan översätta den här broschyren om låneregler åt dig...?" Det gick helt åt helvete. ) åssåvidare. Samma gamla.
Sen gick jag hem.
Conan Bibliotekarien at 21:29
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home