Samhällets olycksbarn II

Del I.

Jag skojar faktiskt inte det minsta när jag säger att man kunde känna på 20 meters avstånd att han var i lokalen. Ej heller överdriver jag när jag förtäljer att det var omöjligt att andas genom näsan när man var inom 10 meters radie från honom (eller andas ö h t när man var närmare än 5 meter), eftersom stanken av gammal intorkad ammoniak var bedövande. Jag är faktiskt mäkta förbluffad över att inte stans alla sniffare höll hov kring herr Kroppsodör för att få en gratis kick, men t o m den mest garvade glade-junkie kanske har tillräckligt med självbevarelsedrift kvar för att hålla sig undan från de flyktiga ämnenas motsvarighet till crack och metamfetamin.

En annan kuriositet värd att nämna var att man med hjälp av den fasansväckande stanken kunde följa hans planlösa vandringar i biblioteket långt efter att han lämnat lokalen eftersom doftspåret var av en kaliber som skulle ha drivit vilken mögelhund som helst till vansinne. Vid ett tillfälle använde han en av våra hissar på sin väg ut. Åtgärd: ringa anticimex samt sätta upp en fet varningsskylt med texten: ”OBS! ANVÄNDS PÅ EGEN RISK. SÖNDERFRÄTNING AV VITALA ORGAN KAN SKE VID INANDNING UNDER FÄRD”.

Vi kände oss minst sagt en smula bakbundna när det gällde hur vi skulle hantera problemet, för så länge ingen besökare klagar eller det blir så illa att det kan klassas som ett arbetsmiljöproblem så kan vi inte köra ut nån på grund av intergalaktiskt vidrig bouquet. Grejen var dock att det verkligen VAR ett arbetsmiljöproblem, för hans favoritplats att sitta och ta igen sig på befann sig så pass nära infodisken att det inte gick att andas ordentligt, utan man satt och flämtade med halvöppen mun som en annan kretin.

...fortsättning följer...