Skepp ohoj!

Vi hade en korttidsstammis en gång som gick under namnet Napoleon. Napoleon gick klädd som en parodi på nyrik fritidsseglare i Båstad; vegamössa, marinblå kavaj med ankarprydda guldknappar, ljusrosa skjorta med en käck scarves i halsen, finbyxor, seglarskor samt en icke föraktlig samling medaljer på kavajslaget (därav namnet). Han hade därtill ett märkligt naivt men samtidigt nedlåtande manér; som om han kommit direkt från Riddarhuset för att fraternisera med oss ofrälse.

Första gången jag råkade på honom var när han en kväll ca 15 minuter innan stängning kom och frågade efter böcker med bilder på gamla träbåtar. Under tiden som jag började söka berättade han en lång och tradig historia om att han skulle bygga en fregatt i ett närliggande vattendrag men att vår ytterst ogina kommun satte käppar i hjulet.

Nu är det ju inte särskilt ovanligt att våra besökare är en smula pratsugna och gärna delar med sig av både stort och smått i sina privatliv, men de flesta brukar i alla fall ha vett att prata med en hyfsat låg röst. Så inte Napoleon. Den enda nivå han verkade ha på sin röst var "ARE YOU INSANE???".

Conan (avbryter den aldrig sinande svadan): Om du följer med här så ska jag visa var vi har böcker om båtar.

Napoleon: ...JAHA JA JAG FÖLJER VÄL MED DÅ... JO VAR VAR JAG NU... JO DET ÄR JU SÅ ATT JAG HAR FÅTT TILLSTÅND AV HISTORISKA MUSÉET ATT ÅTERSKAPA EN 1600-TALSFREGATT MEN EFTERSOM KOMMUNEN INTE VILL LYSSNA PÅ MIG SÅ MÅSTE JAG HA EN BILD ATT VISA UPP SÅ ATT DE... (osv osv osv osv)

C (avbryter igen): Ja, här har vi hylla Prc, du kan ju se om du hittar nån bra bild här så går jag till magasinet och tittar om det finns några gamla böcker som du kan ha användning för.

N: JA DÅ VÄNTAR JAG VÄL HÄR DÅ. (fortsätter mumla högt för sig själv medan jag avlägsnar mig) JA DÅ SKA VI SE VAD VI HAR HÄR DÅ, NJA, DET VAR JU MER EN BRIGG DET DÄR, FÅ SE OM...

När jag kom tillbaka hörde jag på långt håll att Nappe haffat en ytterst besvärad besökare och med sin barnsliga tordönsstämma ondgjorde sig över Ballefjongbergs okultiverade kommunpolitiker. Besökaren smet kvickt som ögat när jag kom inom synhåll, men själv var jag ju tvungen att leverera hans böcker. Nappe fortsatte oförtrutet sin monolog om fregatter och kommunpolitik, helt obekymrad av det faktum att det tog gott och väl en halvminut innan jag kom inom normalt samtalsavstånd efter att hans påtvingade åhörare flytt fältet. Uppenbarligen var han varken på långt när färdig med sin indignerade utläggning eller på gränsen till en insikt om att hans röstläge inte riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiktigt lämpade sig för ett bibliotek, så jag upplyste diplomatiskt om att vi snart skulle stänga och att han kanske borde tänka på att använda inomhusrösten eftersom det satt folk och pluggade 2 meter ifrån honom.

Napoleon: JAHA OJ JA DET SKA JAG TÄNKA PÅ NÄSTA GÅNG. JO DU FÖRSTÅR ATT NÄR JAG PRATADE MED KOMMUNALRÅDET SÅ SA HAN ATT... (osv osv osv osv)

Suck.

De följande veckorna hade vi besök av Napoleon varenda dag och han visade sig snart ha ett minne som en guldfisk. Jag vet inte hur många gånger vi med varierande ordval, diplomati och grad av aggressivitet och uppgivenhet bad honom sänka rösten, men efter en halv sekund var det "...JA OCH SÅ SKULLE JAG JU TALA MED KOMMUNALRÅDET OM DET HÄR PROJEKTET DÅ VA, MEN..." igen.

Det värsta var dock inte att han hade en röst som ett ostämt valthorn eller att han behandlade oss som tjänstefolk ("HALLÅ KOM HIT! DU FÅR KOPIERA ÅT MIG!!! HALLÅ DU DÄR RING UPP LÄNSANTIKVARIEN, JAG MÅSTE PRATA MED HENNE! HALLÅ SKRIV UT DEN DÄR BLANKETTEN ÅT MIG!!!!"). Det värsta var att han var väldigt förtjust i att samtala, men fullständigt sket i om den utvalda samtalspartnern var intresserad av hans sällskap. Så fort han fick syn på nån stackare som i godan ro satt och läste en tidskrift eller pluggade var han där och drog sitt livs historia (vilket i praktiken innebar att varenda människa i hela biblioteket fick höra den). Efter ett tag började vi känna vårt medborgerliga ansvar att rädda folk från galningen, men samtidigt var det ju svårt för oss att gå emellan såvida inte hans offer började sända hjälpsökande blickar mot disken.

Droppen var dock när han likt en ångvält började belägra folk som bokat datortider för att övertala dem att hjälpa honom med hans ymniga korrespondens. Själv var han helt datorillitterat, men pöbeln är ju till för att tjäna frälset så utan att skämmas det minsta gick han helt sonika fram till slumpmässigt utvald datoranvändare och frågade om denne kunde hjälpa honom att skriva ett viktigt brev. "Ööööööeeeh.... nj....." hann de flesta säga innan han trumpetade "JA DET ÄR BARA NÅGRA BREV TILL FRANSKA KONSULATET OCH SÅ SKA JAG SKRIVA TILL KUNGEN OCH TACKA FÖR SENAST" och langade upp sin portfölj fylld med handskrivna papper på bordet. Sen satt han där och dikterade ljudligt medan de stackare som inte hade kraft nog att avstyra det hela i ren förbluffelse gjorde honom till viljes.

Det tog ett tag innan vi fattade vad som pågick men till slut hade så pass många av oss sett honom belägra flera olika personer att vi insåg att han inte kände sina offer utan helt enkelt bara tog för givet att främlingar gärna satt en timme i sträck och fyllde A4 efter A4 med hans deliriska fantasier om ett liv i aristokratins översta skikt.

Slutligen tröttnade nån av oss på hans översittarfasoner (jag tror det var kollegan T som fjättrad vid infodisken fick lyssna en timme för länge på hur han skrämde vettet ur en stackars svettig kille med sina "JAG HAR ALLTID VARIT EN MAN AV HEDER... JAG HAR TAGIT KUNGEN I HAND, SÅ ÄVEN KRONPRINSESSAN..."-tirader) och sa åt honom på skarpen att han fick boka en egen dator, för det var inte meningen att han skulle hålla på och snylta till sig tider av andra och tvinga dem att hjälpa honom när de med största sannolikhet hade tänkt göra nåt helt annat med sina surt förvärvade 60 minuter per dag vid datorn.

Efter denna episod blev hans besök glesare och glesare och plötsligt en dag insåg vi att vi inte hade hört Napoleons trumpetstämma på flera veckor. O, sällhet stor!