Äsch, vad tusan, jag bjuder till lite!

Eftersom jag i några inlägg runt jul förra året skamlöst raljerade över Cirkelmannens oönskade begapande av min person är det väl inte mer än rätt att jag uppvisar nån form av självdistans och bekänner att jag faktiskt själv har lyckats skrämma bort en annan stammis med min förstulna beundran.

En väl bevarad hemlighet är att det stundom kan bli en smula tradigt att sitta i informationsdisken om besökarna låter vänta på sig. Därför var det alltid ett välkommet avbrott i slentrianen när Föremålet För Min Beundran dök upp, för då kunde jag ju alltid hoppas på att få en liten glimt ögonfägnad om inte annat.

Ända sen jag började på mitt nuvarande jobb har jag haft ett gott öga till denne försynte person som flera gånger i veckan, ibland flera gånger varje dag, dök upp för att använda våra datorer. Förutom att han är väldigt söt så var han en exemplarisk datoranvändare. Han försökte aldrig tjata till sig gratis utskrifter, han kom aldrig i slagsmål med andra besökare om vems tur det var att släppa från sig "sin" dator till nästa på tur och krävde aldrig att vi skulle se till att internet fungerade som det skulle (nu menar jag inte internet som i "bibliotekets internetuppkoppling" utan som i "det världsomspännande nätverket av webbplatser").

Jag levde länge i villfarelsen att jag var väldigt diskret i min beundran, men sällan välter en boll. En dag i vintras märkte jag att han skruvade besvärat på sig när jag dök upp, så jag ansträngde mig förstås ännu mer för att inte glo så uppenbart. Tyvärr visade det sig omöjligt eftersom han verkade ha nån sorts radar för när jag tittade åt hans håll. Varje gång jag råkade svepa med ögonen över lokalen och han råkade vara i blickfånget kunde jag ge mig fan på att han tittade upp från datorskärmen, precis i rätt sekund för att våra blickar skulle fastna i varandra på det mest pubertala vis.

Dödsstöten kom en kväll när jag jobbat sent. Jag hoppade av bussen hemma och fick se en vagt bekant figur gående mot mig på cykelbanan. Jag betraktade honom under lugg och hann tänka: "Hm, jag känner igen honom... men var..." innan jag insåg att det var FFMB. Samtidigt märkte han att jag stirrande på honom och såg helt vettskrämd ut. Han tvärvände och gick över gatan, och sen den dagen har jag aldrig mer sett honom på biblioteket.