Du kan fly, men du kan inte gömma dig...

Min gamla beundrare Cirkelmannen har hållit sig i bakgrunden sen julkortsincidenten. Ja, han har varit så fjär och kallsinnig att jag varit i princip tvärsäker på att han till och med i sin fantasivärld hade gjort slut på vårt ickeexisterande förhållande.

Jag har förstås varit oerhört lättad över att slippa hans makalöst trista evighetskonversationer, att bli bjuden på läskiga karameller och att ha hans hundlikt tillbedjande ögon fastklistrade på mig så fort jag visar mig ute i biblioteket. Dock insåg jag idag att det gamla ordspråket "Man ska inte ropa 'Hej' förrän man träffar nån man känner" alltid hoppar fram och biter en i röven när man minst anar det.

I lugn och ro stod jag vid avdelning S och plockade över böcker som ska gallras på en vagn, samtidigt som jag prickade av dem på en lista jag dragit ut från vårt datasystem med böcker som inte lånats på över 1000 dagar. När jag vände mig om för att ställa en bunt böcker på vagnen så stod Cirkelmannen några meter från hyllan och stirrade. Olyckligtvis föll det sig så att min blick landade på honom i cirka en nanosekund, vilket givetvis föranledde honom att komma fram till mig. Som alla vet hör en tom blick som sveper över en lokal till de kraftfullare av kvinnosläktets raggningsknep, så stackarn hade ju inget annat val än att besvara min tydliga invit.

- Hej... kväkte han förhoppningsfullt.

- Hej... mumlde jag, demonstrativt vänd mot hyllan.

Lång paus. Jag fortsatte plocka böcker och pricka av på listan, och Cirkelmannen stod och trampade och andades väsande bakom mig. Till slut tog han ett djupt andetag och klämde ur sig:

- Jaha... äre samma gamla böcker...?

- Öh...va? Jo, ja...mumlade jag och förundrades återigen över hans spöklika förmåga att hitta på ointressanta samtalsämnen.

Ännu längre paus. Cirkelmannen stod väsande kvar. Jag hoppades in i det längsta att han skulle tröttna på att jag fortfarande behandlar honom som uppspytt bajs, men han verkade missta min avoghet för tillbakahållen passion och envisades med att fortsätta "samtalet".

- Jaha... prickaru av dom eller...?

- Eh, va...? ... jo... muttrade jag och försökte låta så otrevlig och upptagen som möjligt men misslyckades uppenbarligen å det grövsta. Istället verkade han bara sporras av min kvinnliga blygsel, och drog till med sin gamla standardkomplimang för att mjuka upp mig:

- Vicket långt å fint hår du har!

Efter denna oemotståndliga charmoffensiv tyckte han tydligen att tiden var mogen för lite fysisk kontakt oss emellan, för han sträckte fram sin juverliknande hand och började kladda med mitt hår. Eftersom jag stod med ryggen till hann jag inte väja, men hoppade undan så fort jag kunde. När jag chockat vände mig om flinade han nöjt och såg ut som om han väntade på beröm för sina kvinnotjusartalanger. Döm om hans [infoga lämplig reaktion] när jag istället...

a) väste "Hörrödu!! Gör om det där så jag får en ursäkt att slita dig mitt itu och tvinga dig att äta upp din egen underkropp!! Kom igen! Gör det bara!"

b) fnissade kokett: "Men snälla Cirkelmannen, sånt där får du vänta med tills du träffat mina föräldrar!"

c) sa med stel röst: "Tack ska du ha, men jag ser helst att du inte tar på mig!!"

(oväntat nog är det alternativ c som är det korrekta. Om det är nån som kan gissa varför jag uppenbarligen fortfarande inte kan få mig till att säga till honom på skarpen att hans intresse är ovälkommet, att det inte är okej att ta på folk som inte bett om det och dessutom t o m tackar för den s k "komplimangen" så välkomnar jag spekulationer. Själv har jag ett antal teorier, men detta är ingen genusteoriblogg så jag väljer att inte utveckla dem här...)