Mysteriet med det mystiska julkortet II

Sen min första dag på detta jobb haft en trogen beundrare i en stammis som här i bloggen går under benämningen Cirkelmannen. Så fort jag visar mig ute i biblioteket kommer han framlommande för att svamla om vilket fint hår jag har och vilka bra böcker jag köper, bjuda på läskiga mintkarameller ur en påse som troligen låg i hans skabbiga, lortbemängda täckjacka redan när han köpte den på Myrorna 1962 eller visa kort som han tagit under sin senaste mopedutflykt till nån gammal håla utanför stan (alltid med hans fallfärdiga 70-talsmoppe i förgrunden. Jag har ännu inte lyckats utröna om hans ambition är att fota moppen på så många ställen i Sverige som möjligt eller om han bara är en usel fotograf).

Olyckligtvis sammanfaller hans intressen med specialsamlingen, vilket har gjort mig till en ännu tydligare måltavla för hans kontaktförsök. Jag vet inte hur många gånger jag tackat nej till hans karameller, äpplen eller gamla fläckiga böcker/broschyrer/vykort som han vill skänka till biblioteket. Otaliga är de besvärade evighetskonversationer med lös anknytning till specialsamlingen som jag till slut klippt av med ett vagt "Nä, nu måste jag jobba lite..." följt av ett intensivt knappande på tangentbordet och stirrande in i skärmen och legio de gånger jag tänkt sätta böcker eller skylta, men flytt tillbaks in på kontoret för att slippa höra på hans historier om sin mammas uppväxt i Diskvattnet eller att han åt stuvat dillkött för 35 kr på Frälsis restaurang igår, allt under det att han starrbligar på mig på ett ytterst obehagligt vis.

I förrgår kom han fram när jag satt i infodisken.

... fortsättning följer...