2009-07-28

Conan den champinjonlike

En kollega har hållit på ett tag med att göra en förteckning över alla på bibblan med bild och en kort beskrivning av vad man jobbar med. Den ska först användas internt men sen eventuellt läggas ut på bibblans webbplats oxå. Jättebra initiativ, verkligen. Det är vansinnigt praktiskt att snabbt få både namn och ansikte på folk som tidigare bara varit typ ”hon på katalogen som köper in kontorsmaterial”.

Det är bara det att JAG ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FUL PÅ MIN BILD. Jag ser exakt ut som morgonen efter en vild fest. Dvs plufsig och flottig i ansiktet, bleksvettig och med röda små grisögon som nätt om jämt syns bakom flaskbottnarna. Vad som däremot syns mer än väl är de gigantiska svarta hålen under ögonen som paradoxalt nog både är svullna OCH djupa samtidigt. Hur fan det nu går till. Det är väl typiskt att enda gången man lyckas bryta mot en naturlag så är det för att se fulare ut på ett kort. Det vore väl ballare att plötsligt kunna levitera eller nåt annat fränt.

Jag måste dessutom ha haft en särdeles ful period just när bilderna togs, för jag var inte nöjd efter första fotosessionen utan kände mig nödgad att bli fotad en gång till, men när jag insåg att min horribilitetsattack fortfarande pågick så var det bara att bita i det sura äpplet och välja den minst frånstötande bilden. Framöver kommer jag således vara känd bland biblioteksfolk och eventuella nyfikna biblioteksbesökare som ”den svampliknande som jobbar med Specialsamlingen”.

7 Comments:

Blogger Tolkia said...

Jag kan inte annat än säga att jag känner igen problemet. Vi hade en personalbildstavla på mitt förra jobb, och jag var så himmelsskriande tokugly på min bild att en kompis som kom på besök skrattade rakt ut när han fick se den (the shame).

19:37  
Blogger Conan Bibliotekarien said...

I feel your pain. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att se ut som sig själv! Jag har bara två lägen: a) det som beskrivs i inlägget, vilket endast kan dämpas på ett vis, nämligen med ett b) hysteriskt flin. Önskar att jag kunde se sådär lite bistert respektingivande ut, men har ännu inte lyckats se allvarlig ut på bild utan att de gener som jag har gemensamt med champinjonerna genast tar över showen.

20:30  
Blogger http://argabibliotekstanten.blogg.se said...

Ja, varför kan inte kameran avspegla den vackra personen man innerst inne vet (tror?) man är??? Just därför duckar jag alltid när nån tar fram kameran för jag vet att jag kommer att bli totalt knäckt när jag ser resultatet.

12:42  
Blogger Martin said...

Lägg upp bilden på facebook!

10:37  
Blogger Conan Bibliotekarien said...

Den skulle bli anmäld som förargelseväckande och bortplockad inom en nanosekund :P

12:12  
Blogger Shirouz said...

Jag känner igen det där. På ett ställe som hade nöjet att ha mig som arbetsmyra tog de också kort på hela staben.
För att göra hela saken ännu glättigare så sattes fotot in i en tidtabell som sedan distribuerades till hela kommunen med omnejd.
Givetvis lyckas jag på det kortet se fullständigt bindgalen ut, med ett leende som bara en mor kan älska och blyertsuddssmå ögon som plirar misstänksamt mot fotografen.
För att inte tala om att koftan som jag bar korvat upp sig runt magen så det ser ut som jag bär ett flytbälte på torra land.
Ack, ja. Sådana kort glömmer man inte.

17:35  
Blogger Joakim Andersson said...

"horribilitetsattack"

Om jag inte redan vore så kär, så kär, skulle jag ha blivit kär i dig nu på stört.

"horribilitetsattack".

Mmmm ....

:)

(Förresten fick din captcha mig att tänka på tidigmedeltida kollektiv; tritorpr - tretorpet?)

01:30  

Skicka en kommentar

<< Home