Samhällets olycksbarn V

Del I.
Del II.
Del III.
Del IIII.

Det dröjde åter några dagar innan han kom in igen. Vi hann nästan börja tro att Socdamens uppdykande hade skrämt bort honom, men så plötsligt satt han där i sin favoritfåtölj med sina 47 plastkassar som en skyddande mur av riskavfall omkring sig. Ordningsmakten tillkallades planenligt per omgående. Likt pöbeln runt en bilolycka samlades vi för att beskåda det spektakulära kaos som skulle utbryta när Farbror Blå skulle eskortera ut honom, men till vår politiskt inkorrekta besvikelse uteblev kalabaliken. De två konstaplarna gick fram och mumlade lite till honom, han mumlade tillbaks och så vandrade de ut alla tre, arm i arm, för att aldrig mer återvända.

När det gått någon vecka kändes det nästan overkligt att föreställa sig att nån som utstrålar slika helvetesdunster verkligen kan existera. Att inte allt bara hade varit en kollektiv hallucination, framkallad av trycksvärteångorna i tidningsrummet eller den elektromagnetiska strålningen från datorerna.

Det sägs förvisso att somliga kollegor känt en omisskännlig stank i sin trappuppgång, och att andra kollegor plötsligt blivit varse en olidlig odör i någon galleria på stan och sett skymten av hr K själv eller någon av alla hans kassar försvinna runt hörnet sådär en 20 meter bort. Men trycksvärta och elektromagnetisk strålning finns ju överallt.

Nåväl. I sinom tid lär vi bli varse hur det ligger till. Det är ju bara 5 månader kvar tills det börjar blåsa bistra vindar på samhällets olycksbarn igen...

...SLUT...