Det börjar med Berlitz och slutar med tunga, intravenösa droger

Vi har en stammis som jag i ett anfall av kreativitet gav namnet Pårökta Killen. Med anledning av hans exceptionellt låga hjärnkapacitet skulle man nämligen utan att ta i kunna gissa att han rökt 13 kg hasch i veckan sen Gustafs dagar. Om man skulle göra ett EEG på Pårökta Killen så skulle det se ut såhär:

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------^----------------------------------------------------------------------------

Ja, ni fattar.

Jag har tidigare erkänt att jag har rätt svårt för trögtänkta och övermåttan sävliga människor, vilket jag faktiskt skäms en smula för. När det gäller Pårökta Killen skäms jag dock inte det minsta, för han är varken lätt begåvningshandikappad (= jag är ond ond ond som ens tänker tanken att bli otålig på nån som inte kan hjälpa att det inte går så fort) eller så där naiv-godmodigt sankt bernhardssävlig (= jag är en pretentiös intellektfascist som blir otålig på en sån härlig människa, detta livets salt som lever i nuet och inte gör sig nån brådska i onödan). Istället besitter han en högst enerverande kombination av pårökt slöhet, en lätt nedlåtande attityd och total avsaknad av förmåga och/eller vilja att föreställa sig att gränsen för vår service faktiskt går... ja, nånstans över huvud taget.

Om han inte vore så letargisk skulle han tillhöra de slemma biblioteksskurkarnas skara, men eftersom hans initiativförmåga försvann nånstans mellan holk 3470 och holk 3500 så måste han ta till andra knep för att skapa Minsta Motståndets Bibliotek. Företrädesvis griper han varje tillfälle som ges att förmå bibliotekspersonalen att underlätta hans tillvaro och är helt oförstående inför vår märkliga ovilja att tillmötesgå hans behov. Vadå, vi jobbar ju här, är det inte vårt jobb att göra allt han ber om?

Ja okej, jag erkänner, det KAN hända att jag är en aning kortare i tonen mot honom än mot genomsnittsbesökaren, men efter ett par vändor lär man sig ju att det börjar med att han frågar efter en bok om Turkiet och slutar med att man sitter i en opiumhåla i Istanbul och testar grejerna åt honom innan han själv tar en sil (däremellan har man även hjälpt honom skaffa pass, googla fram de billigaste flygbiljetterna, letat rätt på det flottaste hotellet, pluggat in både Berlitz, Streifferts och Lonely Planets guideböcker, tagit reda på vilka restauranger som serverar mat som glutenintoleranta kan äta, skapat ett användbart kontaktnät i Istanbuls undre värld och packat hans resväska). Med ett antal såna situationer i minnet får man inte direkt lust att slösa veckans "Äsch, vad tusan, jag bjuder till lite!" på honom när han dyker upp och med sin nasala, sömngångaraktiga röst undrar hur det kommer sig att man inte får låna om en bok som man fått räkning på och varför skickar vi ut räkning till HONOM förresten? Vi får ju pengar av kommunen, vi kan väl bara köpa en ny bok? HAN har ju inga pengar för han är utstämplad och nu kan han inte låna böcker heller för han kan inte betala böterna (som ständigt pendlar kring gränsen för lånestopp). Och förresten hur ska han veta att boken är försenad och att vi har såna regler om att man inte får låna om fast det står på hemsidan att man kan det och varför fick han inte reda på att boken var försenad?

Två ting på biblioteket framkallar 75% av klagomålen från våra besökare: datorerna och allt tekniskt kring dem samt tidnings- och tidskriftsavdelningen. Enligt lagen om alltings maximala jävlighet är det givetvis dessa tjänster som Pårökta Killen främst använder.