Samhällets olycksbarn III

Del I.
Del II.

En dag fick dock en besökare för mycket av det goda och knallade fram till min kollega H, som för tillfället satt i infodisken, och påpekade att luften började bli så mättad av odörer att man snart skulle kunna skära den i små kuber och sälja till krigförande stater som biologiska vapen att t ex plantera ut i fiendens vattenreservoarer. H gick fram till herr Kroppsodör och sa på sitt vanliga, försynta vis att ”Du ska kanske gå ut och ta lite frisk luft...?”. Denna oerhörda fräckhet inspirerade hr K till att visa prov på ett vansinnesutbrott av den högre skolan.

Han började vråla och veva med armarna som en tjackstinn Mike Tyson och nedkallade troligtvis alla upptänkliga förbannelser över stackars H innan han förnärmat stormade ut. Jag skriver ”troligtvis” eftersom han hade den goda smaken att vråla på finska, så biblioteket slapp förstå innebörden i hans välformulerade monolog. Efter en stund kom han tillbaks och skrek lite mer, men det var mest som för att säga ”Och hör sen!” innan han slutligen avvek.

Bossen fick givetvis höra illa fort vad som hänt. Hon hade även själv haft nöjet att få inandas hr Ks magnifika ångor och insåg att åtgärd måste vidtas, så hon kontaktade vuxensocialkontoret och fick numret till en dam som jobbar med hemlösa. Henne skulle vi ringa så fort vi fick syn på hr K igen så skulle hon komma och spana in honom för att försöka dra in honom i Det Sociala Skyddsnätet ety vi på biblioteket ju inte är riiiiiiiiiiiiiiiiiiktigt rustade för att hantera folk som blir aggressiva så fort man pratar med dem.

...fortsättning följer...