1.8E2 Om standardnummer saknas, anges anskaffningsvillkoren före varje bestämning
Jag håller på att katalogisera ihjäl mig, och jag njuter av varenda nanosekund! De senaste veckorna har jag hunnit göra mina första bibliografiska poster i Libris; mest arkeologiska rapporter men också några hard core böcker. Jag kan nu skriva ordet schaktningsövervakning snabbare än en gris blinkar.
Det känns för övrigt löjligt stort att beskåda sina verk i The Bibliotekskatalog über alla Sveriges Bibliotekskataloger kan jag meddela. Förmodligen kommer den känslan blekna när jag harvat mig igenom hela vagnen med specialsamlingsmaterial som ska läggas in. Då kommer jag förmodligen spy på arkeologiska rapporter, få eksem av artikelkopior och svår andnöd vid blotta åsynen av ännu en bokjävel som måste inkorporeras i The almighty collection.
Den här veckan har jag dock ägnat åt att katalogisera DVD-filmer. Jag fick krupp när jag såg den gigantiska högen på mitt bord eftersom jag aldrig katalogiserat en film i hela mitt liv och inte hade den blekfetaste aningen om vad, av den oändliga mängden information som kläms in på filmernas omslag, som ska vara med i katalogposten. Försökte konsultera KRS men det gick sådär. Lyckligtvis är katalogisatörens första, andra och tredje bud: HÄRMA, HÄRMA och HÄRMA, så utan att skämmas använde jag liknande poster som mall för att få nån sorts pejl på om varenda människa som finns nämnd på omslaget ska vara biuppslag eller ej, hur man redovisar textning, ljudformat och bildformat och vad som ska stå i anmärkningsfält och vad som har egna fält et cetera in absurdum.
Jag gjorde ånyo reflektionen att katalogiseringssvenska är tämligen arkaisk, liksom språket i KRS. För att ange antalet skivor som en film består av skriver man t ex "1 DVD-Video". DVD-Video?!?! Vad är det för ett ord? Och efter huvudtiteln ska man ange medietyp inom klamrar, och det man har att välja på är "ljudupptagning", "videoupptagning", elektronisk resurs" med flera liknande spjutspetsuttryck från tidernas begynnelse, strax efter att papper konkurrerade ut pergament. Men det kanske är som med kanslisvenska eller lagbokssvenska, att varje term måste ha en och endast en betydelse för att det inte ska bli kaos och förvirring...
...och att man då hittade på ord som inte används i nåt annat sammanhang och sålunda är helt obegripliga för gemena dam får väl anses bero på att gemena dam fram till datoriseringen för 15-20 år sen hade noll och ingen insyn alls i bibliotekens hemliga värld bakom diskarna. Folk gick fram till disken och frågade efter vad det nu var, och fick det framplockat åt sig. Och det fåtal som lärde sig fikonspråket hjälpligt spårades upp och tvangs att svära en ed på sina (ofödda) barns själar att hellre dö än yppa något om de ofattbara, djupt förborgade kunskaper som frodades bak dörrarna med texten "Endast personal" och av vilka de fått en aldrig så liten glimt.
Numer är ju allt så pass tillgängligt att man måste tänka på att Genomsnitts-Gunnel kanske inte ser logiken i att vi envisas med att kalla CD-böcker för ljudböcker, eller förstår den oerhört viktiga skillnaden mellan talböcker och ljudböcker.
[jag får hjärnsläpp och kommer inte på fler exempel. Har du egna smakprov på bibliotekarisk hemmablindhet som gör att vi tar vansinnigheter för helt självklara, så fyll i dem här (t ex att fack- och skönlitteratur oftast är uppdelade på två olika avdelningar, eller att vi inte ställer ALLA böcker i biblioteket alfabetiskt efter författarens efternamn utan att vi delar in dem efter ämne först, eller att böcker som handlar om religion inte står på avdelning R och historieböcker inte står på avdelning H - oj, nu lossade visst hjärnans band en aning...) ]
Nåväl, några eftergifter har vi i alla fall gett åt det moderna. Till exempel står det inte längre "förkommen" i katalogen om en bok som fått fötter och inte står att finna på rätt plats i hyllan och som inte varit utlånad på sådären 4 år, utan "försvunnen", vilket ju är den korrekta benämningen även på icke-bibliotekssvenska...
Bibliotekssvenska måste förresten vara nån sorts motsats till miljonsvenska. Det ena är proggressivt och innovativt, och det andra lever i en värld där det fortfarande finns ljudspolar.
Det känns för övrigt löjligt stort att beskåda sina verk i The Bibliotekskatalog über alla Sveriges Bibliotekskataloger kan jag meddela. Förmodligen kommer den känslan blekna när jag harvat mig igenom hela vagnen med specialsamlingsmaterial som ska läggas in. Då kommer jag förmodligen spy på arkeologiska rapporter, få eksem av artikelkopior och svår andnöd vid blotta åsynen av ännu en bokjävel som måste inkorporeras i The almighty collection.
Den här veckan har jag dock ägnat åt att katalogisera DVD-filmer. Jag fick krupp när jag såg den gigantiska högen på mitt bord eftersom jag aldrig katalogiserat en film i hela mitt liv och inte hade den blekfetaste aningen om vad, av den oändliga mängden information som kläms in på filmernas omslag, som ska vara med i katalogposten. Försökte konsultera KRS men det gick sådär. Lyckligtvis är katalogisatörens första, andra och tredje bud: HÄRMA, HÄRMA och HÄRMA, så utan att skämmas använde jag liknande poster som mall för att få nån sorts pejl på om varenda människa som finns nämnd på omslaget ska vara biuppslag eller ej, hur man redovisar textning, ljudformat och bildformat och vad som ska stå i anmärkningsfält och vad som har egna fält et cetera in absurdum.
Jag gjorde ånyo reflektionen att katalogiseringssvenska är tämligen arkaisk, liksom språket i KRS. För att ange antalet skivor som en film består av skriver man t ex "1 DVD-Video". DVD-Video?!?! Vad är det för ett ord? Och efter huvudtiteln ska man ange medietyp inom klamrar, och det man har att välja på är "ljudupptagning", "videoupptagning", elektronisk resurs" med flera liknande spjutspetsuttryck från tidernas begynnelse, strax efter att papper konkurrerade ut pergament. Men det kanske är som med kanslisvenska eller lagbokssvenska, att varje term måste ha en och endast en betydelse för att det inte ska bli kaos och förvirring...
...och att man då hittade på ord som inte används i nåt annat sammanhang och sålunda är helt obegripliga för gemena dam får väl anses bero på att gemena dam fram till datoriseringen för 15-20 år sen hade noll och ingen insyn alls i bibliotekens hemliga värld bakom diskarna. Folk gick fram till disken och frågade efter vad det nu var, och fick det framplockat åt sig. Och det fåtal som lärde sig fikonspråket hjälpligt spårades upp och tvangs att svära en ed på sina (ofödda) barns själar att hellre dö än yppa något om de ofattbara, djupt förborgade kunskaper som frodades bak dörrarna med texten "Endast personal" och av vilka de fått en aldrig så liten glimt.
Numer är ju allt så pass tillgängligt att man måste tänka på att Genomsnitts-Gunnel kanske inte ser logiken i att vi envisas med att kalla CD-böcker för ljudböcker, eller förstår den oerhört viktiga skillnaden mellan talböcker och ljudböcker.
[jag får hjärnsläpp och kommer inte på fler exempel. Har du egna smakprov på bibliotekarisk hemmablindhet som gör att vi tar vansinnigheter för helt självklara, så fyll i dem här (t ex att fack- och skönlitteratur oftast är uppdelade på två olika avdelningar, eller att vi inte ställer ALLA böcker i biblioteket alfabetiskt efter författarens efternamn utan att vi delar in dem efter ämne först, eller att böcker som handlar om religion inte står på avdelning R och historieböcker inte står på avdelning H - oj, nu lossade visst hjärnans band en aning...) ]
Nåväl, några eftergifter har vi i alla fall gett åt det moderna. Till exempel står det inte längre "förkommen" i katalogen om en bok som fått fötter och inte står att finna på rätt plats i hyllan och som inte varit utlånad på sådären 4 år, utan "försvunnen", vilket ju är den korrekta benämningen även på icke-bibliotekssvenska...
Bibliotekssvenska måste förresten vara nån sorts motsats till miljonsvenska. Det ena är proggressivt och innovativt, och det andra lever i en värld där det fortfarande finns ljudspolar.
Conan Bibliotekarien at 19:22
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home