Hur du inte ska göra för att vi på biblioteket ska bli sugna på att köpa din nyutgivna bok

Förra veckan fick vi detta mail till bibliotekets gemensamma e-mailadress:

"Hej!
Jag är 18 år och i sommar vill jag gå på festival. Men jag kan inte hitta några böcker där det står något om festivaler. Det är nämligen min första gång och jag kan ingenting om festivallivet. Mina kompisar har sagt att boken "Event. Mamma jag vill åka på festival!" är jättebra men jag kan inte hitta den någonstans. Kan ni hjälpa mig?
Tack
XXX"

Efter tidskriften Gringos så kallade gerillamarknadsföringskampanj förra året är jag aaaaaaningen misstänksam mot slika anonyma anmaningar. Vill man att biblioteket ska köpa in en bok som man tänkt låna så brukar man nämligen lämna personuppgifter så att vi kan reservera boken åt vederbörande, eller på annat sätt höra sig för om hur man gör för att få tillgång till boken när den väl kommer till biblioteket. Och även i ljuset av det faktum att alla inte har stenkoll på hur det går till att lämna inköpsförslag till bibliotek så känns ju mejlet mer än lovligt infantilt. Mer som om en 10-åring skrivit det än en 18-åring liksom. "Hej, jag är 10 år och ska åka på scoutläger för första gången..." typ.

Det visade sig dessutom att det inte bara är Ballefjongbergs stadsbibliotek som fått detta mejl så saken känns ju rätt biff; det är nån illvillig jeppe som med ljusskygga metoder försöker lura intet ont anande bibliotek att förvärva hennes/hans bok.

Boken verkar förvisso helt OK så den kommer säkert köpas, men den här typen av marknadsföringstrick känns bara så... ointelligenta och onödiga. Nu går väl i och för sig all marknadsföring i grunden ut på att uppmärksamma folk på behov som de kanske inte ens visste att de hade, men oftast ligger i alla fall nån sorts analys av mottagaren till grund för vilken metod som används. Detta knep vittnar om att upphovsmännen inte har nån som helst koll på den här delen av marknaden, vilket gör att man dels blir irriterad över att de så uppenbart försöker luras, och dels undrar över vilka plastskallar det är som använder så genomskinliga fasoner.

Nåväl; eftersom det uppenbarligen cirkulerar en massa vanföreställningar om svenska biblioteks policys när det gäller inköp av böcker så kan jag meddela att de flesta nu för tiden faktiskt inte är så svårövertalade att man måste skapa en fiktiv efterfrågan. Numer är det mer regel än undantag att vi köper böcker som förlag eller författare uppmärksammar oss på. Måhända är det the good old mossighetsstämpel som hänger kvar och förleder folk till att tro att vi fortfarande vägrar köpa in litteratur av lägre dignitet än doktorsavhandlingar. Författarna till den här boken kanske inte kan föreställa sig att ett bibliotek skulle kunna vara intresserat av att köpa en bok som behandlar ett så hippt och fränt ämne som festivaler, så totalt fjärran från biblioteksfossilernas verklighet, utan att vi av ren princip vägrar köpa den om ingen uttalat önskar läsa den.

För övrigt kan jag meddela att jag inte längre tror att jag håller på att utveckla Alzheimers.

(detta drastiska uttalande kanske kräver en förklaring. I fredags satt jag och katalogiserade en bok som jag köpt i 2 ex till specialsamlingen. Ena sekunden hade jag båda böckerna på skrivbordet och nästa sekund var den ena borta. Eftersom jag haft anledning att tvivla på mitt minne tidigare så kollade jag upp att jag verkligen hade köpt 2 st av just den och inte blandade ihop den med nån annan liknande bok men jodå, 2 st hade jag köpt. Jag letade igenom hela skrivbordet grundligt och även papperskorgen och pappersinsamlingen men bokfan lös med sin frånvaro. Det är ju tämligen obehagligt när grejer försvinner sådär mitt framför ögonen på en (hej, "Möte med det okända"), så jag har grubblat hela helgen på var i helvete den kan ha tagit vägen. Svaret fick jag i eftermiddags när jag skulle klassa en annan bok och drog ut Klassifikationssystem för svenska bibliotek ur min hylla. Där i låg den. Jag kände mig löjligt lättad)