Glöm inte att ta med dig knölpåken när du lämnar biblioteket

Klämdagar är jävligt trevliga företeelser, så länge man inte är en av de få utvalda som tvingas jobba på dem. På Ballefjongbergs bibliotek är det nämligen så fiffigt inrättat att de som ändå skulle jobba på lördagen efter Jesu flygare även får jobba klämfredagen. På så vis slipper vi

"Men jag jobbade ju 2006, fastän Gun var ledig och vi hade tänkt åka med barnen till Liseberg! Jag tycker faktiskt att jag borde få vara ledig 2 år i sträck som kompensation för det!"

"Jamen vi har faktiskt bokat en resa till Barcelona den helgen!!! Jag KAN bara inte avboka för Gittan och Arne firar 30-årig bröllopsdag och när de firade 20-åriga kunde vi inte komma, så vi MÅSTE komma i år!!!"

-diskussionen.

Visserligen räknas dagen som kvalificerad övertid vilket renderar några extra tusenlappar i börsen, men jag hade hellre legat hemma som en mumie i 4 dagar i sträck. Gud i London vad seg jag var igår kväll efter 7 timmar i infodisken. Det var dessutom ovanligt mycket folk igår. Eller så la jag bara märke till varenda sketen besökare eftersom jag a) satt i disken hela dagen och b) hade väntat mig att folk, liksom jag om jag vore ledig, skulle ha vett att tillbringa dagen i soffan för att catcha upp med all schysst dag-TV man tyvärr missar när man jobbar heltid.

Timmarna gick hyfsat snabbt ändå. Vid halv elva-rycket höll jag dock på att få en panikrelaterad hjärninfarkt, då det visade sig att den publika skrivaren för andra gången på mycket kort tid krävde byte av en reservdel som visat sig vara extremt svår att få tag på. Sist det hände stod den still i tre veckor, till alla våra flitigt utskrivande datoranvändares förtret.

Lyckligtvis var vaktmästaren en av de få utvalda som befann sig på jobbet, så jag mailade honom kvickt som fan och meddelade läget. Samtidigt satte jag igång att tillverka små pedagogiska skyltar att sätta upp vid vid varje dator så att INGEN skulle kunna undgå att bli informerad om att skrivaren var kaputtski. Förra gången skrivaren sa tack och hej nöjde vi oss nämligen med att sätta en lapp om det på en väldigt ostrategiskt placerad anslagstavla som ingen jävel tittar på, och fick följdaktligen genomlida ett antal utskällningar från frustrerade besökare som förgäves skrivit ut t ex betalda räkningar, teaterbiljetter och brev till franska konsulatet (vilket de tvingats att skriva av en vansinnig man som har 14 adelsnamn i släkten och minsann alltid har uppträtt som en gentleman).

Vaktmästaren dök upp och kliade sig bekymrat i huvet eftersom han mindes hur lång tid det tog att få grossisten att hosta upp rätt reservdel förra gången, men inventerade ändå pliktskyldigast sitt förråd och sipåfan; det låg en reservdel av rätt typ där! Jag jublade moderat inombords, såsom den behärskade bibliotekarie jag är, under det att vaktis fixade skrivaren.

När han fixat klart och ilat iväg höll jag dock på att få hjärninfarkt nr 2, eftersom texten "replace tjotahejti" genast dök upp i displayen. Vis av erfarenhet såg jag framför mig ytterligare tre veckors väntan på en ny tjotahejti, men gav mig ändå ut på vaktisjakt för att i alla fall informera honom om vad som behövde göras. Han företog än en gång en pliktskyldig förrådsinventering, men föga förbluffande var den resultatlös.

Stundom ler dock ödet blitt även mot en enkel bibliotekarie och igår var en sån dag. En tjotahejti uppenbarade sig plötsligt framför min blick, och allt var fullkomligt. Ända tills vaktis för andra gången fipplat klart och stuckit sin väg och jag för andra gången upptäckte att det FAN INTE KOM UT NÅT UR SKRIVARJÄVELN!!!

Mitt lönekonto tör vara jävligt tacksamt för att det inte stod en knölpåk nånstans i närheten av infodisken, för risken var överhängande att jag i så fall grundligt hade testat dess funktionalitet på skrivarhelvetet. Nu fanns det bara en enda sak att göra, och det var att prova universaltricket über alle universaltrick, nämligen att stänga av skrivaren och sätta på den igen.

Och det fungerade.