Jag älskar mitt jobb. På riktigt!

Jag har funderat på om det inte vore mer uppbyggligt för arbetsglädjen att blogga om alla roliga och trevliga biblioteksbesökare istället för att bara gnälla om otrevliga kverulanter, beklaga mig över hur illa jag hanterar besvärliga incidenter, ondgöra mig över slemma biblioteksskurkar och håna kufiska stammisar.

Och jag har kommit fram till att det vore det med all säkerhet, men det vore inte hälften så terapeutiskt.

Så här kommer ytterligare några magsura beskrivningar av härliga situationer som jag befunnit mig i på sistone.

(innan jag drar igång bör jag påpeka att jag faktiskt tycker mycket om mitt jobb, även om man säkert kan undra varför jag inte säger upp mig pronto när man läser mina jeremiader...)

I förmiddags hade jag nöjet att diskutera med en dam som hade 59 kr i skuld och därför inte kunde låna de böcker hon tänkt. När jag påpekade att hon hade en avgift liggande så försäkrade hon mig att hon att hon minsann aldrig reserverat böckerna som jag påstod att hon reserverat. För att göra en lång och ointressant historia kort så slutade det med att jag upptäckte att vi skrivit in fel mejladress på henne och därför hade hon aldrig fått meddelande om reservationerna (som hon med all säkerhet gjort men glömt bort eftersom det var typ ett halvår sen).

Jag ville bara grina när hon gick eftersom jag är en så urbota kass people person och hon säkert kände det som att jag var en rabiat byråkrat som anklagade henne för att ljuga.

I lördags var det en man som undrade varför gårdagens VK inte hade kommit. Eftersom man fort blir ganska luttrad när det gäller att svara på frågor om förkomna tidningar och tidskrifter började jag som en robot rabbla upp alla tänkbara scenarion: att nån annan läser den, att det är nåt problem med distributionen eller att nån lagt tillbaka den på fel ställe.

"Jaha", svarade han, "Men så är det ju alltid! Och lördagstidningarna kommer alltid på måndagen, det är lite konstigt tycker jag..."

Jag drog då igång del 2 av föreläsningsserien Tänkbara Scenarion Då Tidningar Inte Finns På Sin Plats, och det slutade med att farbrorn blev så förskräckt av min svada att han stammade:

"Men... men... jag är inte arg på DIG!!!" och dunstade illa kvickt.

"Om du inte är arg på MIG så hade du väl inte behövt låta så sur och anklagande när du undrade varför tidningarna inte fanns på plats, och dessutom vägra lyssna när jag försökte förklara att lördagstidningarna alltid kommer på måndagarna!!", tänkte jag tårögt och kände mig kass för att jag inte fick fram mitt budskap utan att framstå som en strykrädd rabieshund.

Lite senare kom det en äldre man och ville låna en penna. Tyvärr hade jag redan lånat ut min sista blyertpenna, vilket jag upplyste honom om.

"Jamen du har ju en penna där!" svarade han grinigt, och pekade på min bläckpenna.

"Nja, den vill jag faktiskt inte låna ut eftersom det är den enda pennan jag har här i disken.", sa jag vänligt.

"Jamen jag ska ju bara låna den ett tag, jag kommer tillbaks med den när jag går sen!"

"Jag behöver faktiskt ha en penna här, däremot...", började jag, men blev avbruten av martyrens klagan:

"Jaha, nähä, då får jag väl åka hem och hämta en penna då! JAG BOR PÅ [jävligt långt från biblioteket]-GATAN!!"

Jag fortsatte dock oförtrutet:

"...däremot har vi pennor utplacerade vid datorerna, du kan ju ta en sån", och syftade på de pennor med tillhörande ställ som vi köpt just för att slippa bli av med alla pennor som ligger synliga i disken i mer än två sekunder.

Farbrorn muttrade ilsket och ångade iväg, givetvis utan att gå till närmsta datorbord och hämta en penna. Antagligen satt han och retade upp sig mer och mer över min ovilja att tillmötesgå hans blygsamma önskemål, för när han några timmar senare gick förbi disken igen på väg hem kastade han onda ögat på mig och kläckte ur sig ett sarkastiskt:

"JA DÅ FÅR JAG VÄL TACKA SÅ MYCKET FÖR HJÄLPEN DÅ!!!"

Kvar satt jag och undrade om jag överreagerade och att det i själva verket var jag som var ogin när jag vägrade släppa ifrån mig min sista penna (om så bara för 2-3 timmar...), eller om min kollega T har rätt när hon hävdar existensen av "det manliga klimakteriet".