Och nu över till något helt annat.
En av mina svagheter är att jag har väldigt dåligt tålamod med sega människor. Såna där som, om livet vore en grammofonspelare och vi människor vore vinylskivor, skulle vara en 45-varvare som av misstag spelas på 33 varv.
Oftast tror jag inte att det märks att jag håller på att gå i taket av frustration, men igår när jag jobbade kväll hade jag besök av en herre som fan frestar mitt tålamod såpass att jag skäms lite när han gått och hoppas att han är för trögfattad för att märka hur irriterad jag blir. Den här herren är inte ens en 45-varvare, utan en gammal 78-varvs stenkaka. Han har givit mig spader sen första gången jag konfronterades med honom på Gamla Stället och han i princip ville att jag/bibliotekspersonalen skulle lära honom allt om datorer från scratch. Till en början försökte jag vara tillmötesgående, t ex vad gällde att visa hur man bokar våra datorer via vår hemsida, men när han fortfarande efter 5-6 besök betedde sig som att det var första gången han såg skiten började jag dra öronen åt mig. Till slut flydde jag fältet varje gång han dök upp, både för att slippa frustrationen OCH för att skydda honom från min intolerans.
När man jobbar här på HB kan man dock inte gömma sig när det kommer folk man vill skydda från sig själv, så när kollegan V igår bad mig ta hand om en datafråga som hon inte fixade höll jag på att få ett epilepsianfall vid åsynen av herr 78. Han ville ha en lista på alla vandrarhem i X-stad och hade hittat nån norsk hemsida på engelska som han fattade nada av. YAIKS. Frågor av typen" Hjälp, jag fattar ingenting av den här hemsidan! Du som jobbar här känner väl till alla sidor på hela Internet!" ger mig eksem, alldeles bortsett från att den just nu levererades av the most annoying man ever.
Såna där frågor är dessutom lite av en gråzon. Hade han kommit till infodisken och frågat om jag kunde hjälpa honom att hitta vandrarhem i en viss stad hade det ju inte varit nåt snack om saken, men när folk sitter vid våra internetdatorer så är det inte riktigt vår grej att hänga över axeln på dem och vara experter på varje upptänklig hemsida. Då är det liksom underförstått att de ska vara hyfsat självgående, så länge det inte gäller rent tekniska fel på datorerna eller problem med in- och utloggning. När det gäller rena informationsfrågor där vi kan vara till hjälp med vårt kunnande om olika databaser och andra vägar till informationen ingår det i jobbet att försöka visa besökarna hur de själva kan använda våra resurser, men annars har vi inga som helst förpliktelser att vara nån sorts obestämda alltiallodator- och internetguider. Om vi inte själva vill vara det, förstås. Och det vill inte jag.
Nåväl, herr 78:s sävliga röst trissade upp min adrenalinnivå till oanade höjder och jag hade stora problem med att låta tålmodig och vänlig. Det hela blev inte bättre av att det vid datorn intill Herr 78 satt en besserwisser som mer än gärna "hjälpte" mig genom att hela tiden påpeka vad jag gjorde för fel när jag inte på direkten lyckades i mina halvhjärtade försök att dels orientera mig på den norsk-engelska sajten och dels hitta en bättre sajt med info om X-stads vandrarhem. Jag har lika svårt för baksätesförare som för 78-varvare, så det dröjde uppskattningsvis en nanosekund innan jag tröttnade på besserwisserns små korrigeringar. Efter att ha undsluppit mig en inte alltför magsur replik om att han, då han verkade ha en del att bidra med, kanske kunde hjälpa herr 78 i mitt ställe återvände jag till min post i disken med en lättnadens suck så djup att det är ett under att inte allt inom 4 mils radie sögs ner i mina lungor.
Den värsta pärsen för min intoleranta sida var därmed över, men eftersom skrivaren som är kopplad till de publika datorerna står i disken jag satt vid så fick jag glädjen att lyssna till herr 78:s letargiska stämma sådären 10-12 gånger till. Varje gång han skrivit ut ett papper kom han nertravande för trappan, och varje gång blev han förskräckt: "Nämen OJ!!! Vad MÅNGA papper det blev!!!" Och jag bara "Hrm, ja, nu måste vi ju ta betalt för alla ändå..." Sista gången han kom ner innan han skulle gå hem löste han dock gåtan med de mångfaldiga utskrifterna helt på egen hand:
"Öh, man kanske bara behöver trycka på 'skriv ut' EN gång...?"
H E U R E K A!!!
Oftast tror jag inte att det märks att jag håller på att gå i taket av frustration, men igår när jag jobbade kväll hade jag besök av en herre som fan frestar mitt tålamod såpass att jag skäms lite när han gått och hoppas att han är för trögfattad för att märka hur irriterad jag blir. Den här herren är inte ens en 45-varvare, utan en gammal 78-varvs stenkaka. Han har givit mig spader sen första gången jag konfronterades med honom på Gamla Stället och han i princip ville att jag/bibliotekspersonalen skulle lära honom allt om datorer från scratch. Till en början försökte jag vara tillmötesgående, t ex vad gällde att visa hur man bokar våra datorer via vår hemsida, men när han fortfarande efter 5-6 besök betedde sig som att det var första gången han såg skiten började jag dra öronen åt mig. Till slut flydde jag fältet varje gång han dök upp, både för att slippa frustrationen OCH för att skydda honom från min intolerans.
När man jobbar här på HB kan man dock inte gömma sig när det kommer folk man vill skydda från sig själv, så när kollegan V igår bad mig ta hand om en datafråga som hon inte fixade höll jag på att få ett epilepsianfall vid åsynen av herr 78. Han ville ha en lista på alla vandrarhem i X-stad och hade hittat nån norsk hemsida på engelska som han fattade nada av. YAIKS. Frågor av typen" Hjälp, jag fattar ingenting av den här hemsidan! Du som jobbar här känner väl till alla sidor på hela Internet!" ger mig eksem, alldeles bortsett från att den just nu levererades av the most annoying man ever.
Såna där frågor är dessutom lite av en gråzon. Hade han kommit till infodisken och frågat om jag kunde hjälpa honom att hitta vandrarhem i en viss stad hade det ju inte varit nåt snack om saken, men när folk sitter vid våra internetdatorer så är det inte riktigt vår grej att hänga över axeln på dem och vara experter på varje upptänklig hemsida. Då är det liksom underförstått att de ska vara hyfsat självgående, så länge det inte gäller rent tekniska fel på datorerna eller problem med in- och utloggning. När det gäller rena informationsfrågor där vi kan vara till hjälp med vårt kunnande om olika databaser och andra vägar till informationen ingår det i jobbet att försöka visa besökarna hur de själva kan använda våra resurser, men annars har vi inga som helst förpliktelser att vara nån sorts obestämda alltiallodator- och internetguider. Om vi inte själva vill vara det, förstås. Och det vill inte jag.
Nåväl, herr 78:s sävliga röst trissade upp min adrenalinnivå till oanade höjder och jag hade stora problem med att låta tålmodig och vänlig. Det hela blev inte bättre av att det vid datorn intill Herr 78 satt en besserwisser som mer än gärna "hjälpte" mig genom att hela tiden påpeka vad jag gjorde för fel när jag inte på direkten lyckades i mina halvhjärtade försök att dels orientera mig på den norsk-engelska sajten och dels hitta en bättre sajt med info om X-stads vandrarhem. Jag har lika svårt för baksätesförare som för 78-varvare, så det dröjde uppskattningsvis en nanosekund innan jag tröttnade på besserwisserns små korrigeringar. Efter att ha undsluppit mig en inte alltför magsur replik om att han, då han verkade ha en del att bidra med, kanske kunde hjälpa herr 78 i mitt ställe återvände jag till min post i disken med en lättnadens suck så djup att det är ett under att inte allt inom 4 mils radie sögs ner i mina lungor.
Den värsta pärsen för min intoleranta sida var därmed över, men eftersom skrivaren som är kopplad till de publika datorerna står i disken jag satt vid så fick jag glädjen att lyssna till herr 78:s letargiska stämma sådären 10-12 gånger till. Varje gång han skrivit ut ett papper kom han nertravande för trappan, och varje gång blev han förskräckt: "Nämen OJ!!! Vad MÅNGA papper det blev!!!" Och jag bara "Hrm, ja, nu måste vi ju ta betalt för alla ändå..." Sista gången han kom ner innan han skulle gå hem löste han dock gåtan med de mångfaldiga utskrifterna helt på egen hand:
"Öh, man kanske bara behöver trycka på 'skriv ut' EN gång...?"
H E U R E K A!!!
Conan Bibliotekarien at 14:18
1 Comments:
Det var ju skönt att nån slags polett trillade ner till slut i alla fall. Nu återstår bara att se om han fortfarande minns sin stora upptäckt nästa gång han ska skriva ut nåt... :)
Skicka en kommentar
<< Home