2009-11-03

Hon heter Linda

- Vi kallar henne för Bindan, för hon heter ju Linda och så luktar hon äcklig mensbinda, sa min två år äldre kompis föraktfullt om den blyga, lite kufiska tjejen i sin klass.

Jag var nio år och undrade vad hon och hennes häftiga kompisar skulle ha kallat mig om vi gått i samma klass och inte hade varit kompisar för att våra mammor kände varann.

Det gjorde ont i magen på ett sätt som jag inte riktigt förstod när jag tänkte på hur jävliga de var mot Linda. Jag var inget änglabarn. Det finns säkerligen de som skulle hävda att jag ärrat dem för livet, och det finns de har ärrat mig, men med Linda var det något särskilt, något annat. Något som jag inte kunde sätta ord på då.

Nu förstår jag att det var känslan av att de sparkade på någon som redan låg, som kanske aldrig hade stått upp över huvud taget. Någon som var försvarslös på ett sätt som vi andra inte var (oaktat att ingen för den skull ska behöva utstå mobbning och trakasserier).

Jag var nio år. Och POFF! Så kom livet.

Tjugofem år senare ser jag Linda på jobbet varje dag. Jag katalogiserar, köper in specialsamlingslitteratur och har pass i informationsdisken. Hon studerar, för anteckningar och vilar fötterna. Hon kommer varje morgon när vi öppnar och går när vi stänger på kvällen. Om statistiken skulle räknas i längden på varje besök så skulle hon öka våra siffror med många sköna timmar.

När biblioteket är stängt vandrar hon runt på stan. Hon bär alltid samma slitna kläder och är alltid nedtyngd av trasiga kassar och väskor som bångnar av pantburkar och ägodelar. Om det är vår eller sommar händer det att hon bär sin blå täckkappa från nittiotalet på armen, alltid på väg att tappa den. Hennes blick är alltid undvikande och hennes utstrålning viskar, skriker, bönfaller: "se mig inte, låtsas inte om mig, låt mig vara ifred!!".

Ibland händer det att någon annan biblioteksbesökare oroligt undrar om vi inte borde göra något. Fråga om hon behöver hjälp, ringa till socialtjänsten eller erbjuda henne ett mål mat eller en dusch. Vårt svar blir alltid detsamma:

- Vi har försökt prata med henne, men hon vill varken ha någon kontakt med oss eller med socialen.

Hon är en i mängden av de samhällets olycksbarn som använder biblioteket som tillflykt. En av alla de ansiktslösa. Men hon är också en del av min barndom. För mig finns hon på riktigt.

Jag vet ju inte varför hennes liv ser ut som det gör idag. Varför hon fortfarande ligger. Men inte fan tror jag det hjälpte att några grymma, brådmogna ungjävlar sparkade på henne då för tjugofem år sen.

Så om jag kunde så skulle jag åka tillbaka i tiden, ta mod till mig och skrika åt min två år äldre kompis:

- Hon heter inte Bindan, hon heter Linda!!!! Fattar du det??? LINDA!!!

3 Comments:

Blogger Tina said...

Och det värsta av allt är inte att ni som nioåringar var så grymma, utan att det FAKTISK fanns vuxna som både såg och förstod, men valde att titta åt ett annat håll, skita i det hela och låtsas som om det regnade.

Idag när jag jobbar på ett skolbibliotek ser jag de här barnen/ungdomarna varenda dag, för de finns fortfarande. Mobbingen har ju inte försvunnit bra för att vi börjat tala om den. Och jag gör verkligen så mycket jag bara kan för att se dem, prata med dem, ge dem en möjlighet att hitta något annat, ett annat jag som kanske, kanske kan möta mig med ett leende på stan när jag träffar på dem om tio, femtom eller tjugofem år.

Det hoppas jag andra vuxna gör också, men jag är tyvärr inte säker.

08:36  
Blogger verklig said...

Fett.

21:16  
Blogger Conan Bibliotekarien said...

Jag tror dessvärre att många vuxna låter den gamla hederliga "nejmen inte ska man väl lägga sig i...???"-fegheten spilla över även på barn som är förjävliga mot varann :( Okej att sakna civilkurage i fråga om andra vuxna, men när det gäller barn är det fan inte acceptabelt att låta sin egen rädsla för att verka dum när man lägger näsan i blöt hindra en.

22:44  

Skicka en kommentar

<< Home