Annars knallare...

Visningen av specialsamlingen för klassen gick bra, men tvärtemot vad jag trodde så hade INTE läraren låtit dem välja inriktning innan de kom till biblioteket. Jag sprang alltså förgäves som en skållad råtta och plockade ihop böcker till en jättevagn dagen innan.

Idag presenterade jag samlingen för en grupp kollegor från andra kommuner vilket gick finemang. Flygvärdinnerösten kommer fortfarande av sig själv, vilket känns betryggande. Särskilt som att jag 2 minuter innan presentationen hade hastat upp för 5 trappor och var svårt anfådd, samtidigt som nervositeten började komma med ytterligare hjärtklappning, adrenalindarrighet och svajiig röst.

Har arrangerat om pärmen med inköp och förvärv till samlingen också. Insåg att om jag ska ha skuggan av en chans att hålla nån sorts koll på grejerna så måste jag sortera allt enligt alfabetet, så jag snöt två pärmar från den pensionerade kollegan E:s hylla (bäst att passa på innan efterträdaren kommer) och kastade mig in i ett alfabetiseringseldorado av stora mått. Var dock tvungen att göra om hälften eftersom jag insåg att det är bra mycket smartare att sortera artiklar efter värdobjekt än efter författare.

Vi har fått en ny stammis också, Språkgeniet. En medelålders man i graningekängor som tror att hebreiska och svenska är så pass lika att man utan problem kan läsa det ena språket om man kan det andra. Härom veckan skrämde han exkrementerna ur kollegan L när han med kraftig emfas propsade på att få upp en gammal hebreisk bibel ur ett very secret arkiv, och efter en reglementsenlig förklaring om varför det inte var möjligt just då hade oskicket att hota bibblan med en bomb. Han har även frågat andra kollegor om böcker på diverse utdöda språk på ett mycket stirrigt och spattigt sätt. De senaste dagarna har han dock lallat runt och gjort oss nervösa med sin tillbakalutade framtoning. Lugnet före stormen, eller...?