Lampan lyser men ingen är hemma

Det händer ju under stundom att jag raljerar en smula över diverse plastskallar och kretiner i den här bloggen, även om det så att säga var ett tag sen nu. I helgen var det dock Conan själv i egen hög person som fick stå med dumstruten på. Och det värsta var att Il Tokskalle bevittnade min nesa.

Några besökare kom och meddelade att glödlamporna på två av toaletterna hade pajat. Kollegan W gick på en rekognosceringstur och kom tillbaka och meddelade att hon satt ur funktion- lappar på dörrarna. Eftersom jag är en handlingskraftig person när omständigheterna är de rätta (månen i nedan, lördagar i jämna veckor när jag ätit yoghurt till lunch) så tänkte jag att amen alltså, inte fan behövs det en vaktmästare för att byta lampor på muggen???

Jag forcerade de mängder av kontorsmaterial som belägrar vaktmästeriet likt guld och ädelstenar fyller drakens håla, och hittade till slut en låda med lyspäron. Det gick rätt geschvint att byta lampan på den lilla toan, för jag nådde om jag ställde mig på toastolen, men för att kunna fixa handikapptoan var jag tvungen att hämta en stol. Dessutom var det så mörkt därinne så jag tände taklampan för att se att byta lampan ovanför handfatet. Bäst jag stod där och lirkade med lampkupan kom Il Tokskalle sättande.

IT: Jaha så nu kan man inte gå på toa eller vadå??? Jag såg ju "ur funktion"-lapparna förut!!!

C: Jodå, du kan ju gå på de andra, men jag måste byta lampan här först...eller vill du kissa i mörker?

IT: Vadå, så jag får inte gå på vilken toa jag vill nu heller??

C: Jodå, alla de andra funkar, men lampan är trasig på den här...

IT: Men vadå har ni ingen vaktmästare som gör sånt här??

C: Nä, inte på helgerna...men det är ju onödigt att två toaletter står avstängda när det är en sån enkel grej att fixa.

IT: Men vadå stänger du av den bara för att en lampa inte funkar??

C: Ja som sagt, det är ju inte så praktiskt att gå på toa i mörkret...

[upprepa ovanstående hoppetifjorton ggr tills Il Tokskalle slutligen droppar av och jag andas ut. Tills jag inser att denna toalett har en lampa i taket, som jag själv tänt och som fungerar alldeles utmärkt, och en lampa ovanför handfatet som var trasig och som jag just bytt. Turns out Il Tokskalle hade rätt i sina framhärdanden den här gången. Om det inom några veckor försvinner/dyker upp en ny bibliotekarie från/på ditt lokala bibliotek så kan det vara mitt identitetsbyte som godkänts och trätt i kraft.]

You gotta love avdelning Kt

... för där kan man hitta böcker som den här:

L to the O to the L...

Konsten att inte få svar på sin fråga

Conan [svarar i telefon]: Ballefjongbergs stadsbibliotek, Conan Bibliotekarien!

Dra åt helvete-mannen: Ja hej! Jag undrar om du kan hjälpa mig med en bok om [oartikulerat mummel]!!

C [får lite ont i magen]: Ursäkta, nu hörde jag inte riktigt, kan du ta om...

DÅHM [avbryter]: JA MEN HERRE JESUS OCH MARIA FÖR FAN!!! [suckar och stönar] Har du nån bok om Sveriges bästa uppfinnare, Lothar af Snorkensparre?

C [tar ett djupt andetag och börjar söka]: Jag ska kolla...

DÅHM [nedlåtande]: Känner du till honom?

C: Eh...

DÅHM [avbryter igen]: Är namnet bekant??? [ännu mer nedlåtande]

C [börjar tröttna på hans svärande och koleriska arrogans och hoppas att han ska bli riktigt otrevlig så jag får en anledning att klicka bort samtalet]: Hm, nja, jag känner nog faktiskt inte till honom... eller vänta förresten, jag har nog hört namnet någon gång...

DÅHM: JAMEN VAIHELV... JÄVLA FITTA!!!

C: Ajö då. [klick]

Dagens haiku: Summan av en jobbhelg

Låntagarslagsmål,
lite bajs under tofflan.
Ibland vill man dö.

Så får man ett "TACK!",
ett leende och döden
kan döden dö. DÖ!

Bara så att ni vet

Ibland går det ju långa perioder utan att jag vräker ur mig galla över allsköns kverulanter, gnäller över mina tillkortakommanden eller gör mig lustig över samhällets olycksbarn.

Vet ni vad det beror på?

Jo, ser ni, det beror på att jag under dessa perioder varken råkar ut för några besvärlon, klantar mig så fruktat att jag måste bikta mig bloggledes eller känner nåt behov av att håna oskyldiga kufar.

Med andra ord glider jag runt i total harmoni med alla biblioteksbesökare och har det rätt så bra för det mesta.

Johohoooodå, det är sant!

(men... eftersom jag lider svårt av en elakartad galghumor så blir det faktiskt stundtals lite trist med all harmoni, så om ni skulle ha lust att ge mig lite inspiration till nya, magsura blogginlägg så är det ju bara att komma förbi på biblioteket här i Ballefjongberg och till exempel

• sucka och stöna och tycka att det är dåligt att ni måste visa ID-kort för att få byta pinkod/få ett nytt lånekort/boka dator. Guldstjärna till er som använder universalargumentet "Men känner du inte igen mig?? Jag är ju här JÄMT!!!"
• hålla mig personligen ansvarig för att min kollega glömde nämna att man inte kan låna om böcker som det är kö på sist ni var här och lånade (vilket betyder att ni inte kan låna om er kursbok)
• se till att vara den femtionde personen denna dag som frågar efter en penna och blir sur när jag inte vill låna ut bläckpennan utan ni får nöja er med blyerts
• med ett uppfordrande tonfall säga "Men... vad ska jag göra nu då?? Jag MÅSTE ju ha den!!" när jag meddelar att alla fem exemplaren av Jättedyra kursboken är utlånade och att det är 13 personer i kö. Detta hamnar i kategorin "Vad har två tummar och skiter i vilket? CONAN BIBLIOTEKARIEN!!", vilket också är precis vad jag kommer att svara om någon serverar mig denna replik dagen innan jag går i pension.
• delge mig era teorier om varför våra utlåningsautomater/larmbågar/datorer/internet alltid strular
• bete er som om ert medlemskap i Bakvattnets hembygdsförening berättigar er till VIP-behandling, fotskrap och extra förmåner från bibliotekspersonalen
• eller helt enkelt bara fråga efter en bok om andra världskriget/kvantfysik/bomullsodling i USA på 1800-talet, kasta en nanosekundslång blick på de 7 böcker jag plockar fram och avmätt och besviket säga "Nääääe... har du inga faktaböcker... jag vill ha fakta...")

Små välsignelser

Glad dam [viftar förhoppningsfullt med ett nummer av Nya Wermlands tidning]: Hej! Du, vad gör ni med äldre tidningar?

Conan [suckar inombords och tar sats för att förklara att de slängs, att vi inte kan spara och ge dem till enskilda personer och varför]: Vi sparar dem i en vecka och sen slängs de.

GD: Jaha... men du, om jag skulle vilja köpa den här tidningen, skulle det vara möjligt?

C [på väg att släppa ut 45-minutersmonologen]: Nej, tyvärr, det...

GD [fortfarande lika glad]: Nähä, ja, det förstod jag ju nästan. Men vad synd! [skuttar glatt iväg för att lägga tillbaks tidningen]

C [blir först stum av förvåning och överraskning över damens välvilliga attityd och ropar sen]: Men du kan ju kopiera om du vill...

GD [viftar glatt med tidningen]: Tack, å vad bra! Men det får jag ta nån annan dag, jag har lite bråttom nu!

C [nästan rörd till tårar]: Okej, tack och hejdå...! [plockar upp hakan från golvet och undrar om det är tiden som är ur led eller jag som är övermåttan cynisk som blir uppriktigt förvånad över att nån kan ta ett negativt besked utan att bli otrevlig...]

Gästspel från Conan den kanske otillbörligt personlige

Idag önskar jag att jag kunde byta hjärna med någon som ger blanka fan i vad folk tycker och tänker om hur h*n exempelvis hanterar att nån kommer fram och ställer sig en halvmeter ifrån en och stirrar uppfordrande på en, så att man till slut (med en ursäkt till den besökare som man just är i färd med att betjäna och som är orsaken till att man inte genast uppmärksammar den stirrande) vänligt talar om att det finns personal en trappa ner och att det dessutom finns en hiss (om det nu är så att de missnöjda grymtningarna man får till svar på detta betyder att det verkar fasansfullt besvärligt att praktisera sig ner för trappan).

Själv tycker jag att det känns löjligt jobbigt att märka att kollegan som jag hänvisade till troligen uppfattade det som att jag

a) bara stod där och drällde och inte alls var upptagen när stirraren kom fram

och

b) först hörde efter vad stirraren behövde och därefter bestämde mig för att jag inte hade lust att hjälpa till och skickade ner vederbördande en våning, trots att utrustningen som personen behövde använda finns på den våning där jag befann mig.

Vad mycket energi jag skulle spara om jag antingen litade helt på min egen förmåga att bedöma vad som är rimligt förfarande i slika situationer eller helt inriktad på att vara översvallande hjälpsam och att försöka vara alla till lags samtidigt. Ambivalensen mellan dessa ytterligheter gör att jag flera gånger om dagen genomgår små inre strider, för att parafrasera unge herr Jonsson, och den tiden och energin jag använder för att analysera om jag borde ha sagt och gjort si eller så istället skulle jag kunna ägna åt att exempelvis jobba.