När livet är att stenar bära

Var ånyo på kurs med är det...gör det...kan det...ska det...blir det...-kvinnan i fredags. Excel är fan kul, men jag har råkat ut för att bli är det...gör det...kan det...ska det...blir det...-kvinnans gullegris. Förmodligen för att jag a) kan läsa instruktionerna i boken, b) inte har datorskräck och c) tydligen kunde mer om excel än jag själv visste, och därför har hunnit längre än de andra med övningarna. Förbannat pinsamt känns det i vilket fall, och som kollegan K sa idag när jag beklagade mig; genom att framhålla hur långt fram jag ligger varje gång hon talar om att vi ska börja med ett nytt avsnitt ("ja, Conan ligger ju så långt fram så hen fortsätter där hen är, men ni andra ska få lära er att...") så trycker hon ju faktiskt ner de andra. Fortsätter det så måste jag nog försöka be henne lägga ner det där. Hon tror säkert att hon uppmuntrar mig, men liksom de andra pedagogiska knepen hon lagt sig till med så är det bara tillgjort och löjligt och ger helt fel signaler.

Eftermiddagen förlöpte som vanligt. Turen hade kommit till Lilla Stället att få besök av praktikanten. Om hon lärde sig så mycket vettigt vet jag inte, men det var kul att ha henne där i vilket fall :)

Barn-eldoradot höll på att gå överstyr men efter att ha loggat ut en stackars kille pga att hans kompisar inte hörsammade min stränga anmodan om att endast 2 pers får vistas vid varje dator samtidigt så lugnade det ner sig. Några tjejer var dock extremt jobbiga och skrikiga och stod och brölade in i bokinkastet efter att jag hade låst, och när jag kom ut så frågade de mig om jag var punkare på sitt otroligt enerverande, förpubertalt stöddiga sätt. Lustigt att många barns och ungdomars enda referens till ett utseende bortom det som är mega-inne är punkare. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra det, och någon punkare ser jag definitivt inte ut som. Satanist är ett annat epitet jag blivit pådyvlad ett otal gånger. Det är man om man har svarta naglar. Bara så ni vet.

(jag blir f ö inte det minsta förolämpad av att bli kallad satanist eller punkare, det är bara så komiskt att det är det enda de kommer att tänka på)

Idag har jag mest fipplat med schemat. Försökte fixa ny larmkod till åkeriet som kör vår internpost, men någon höll på att faxa samtidigt som jag skulle ringa och sedan glömde jag bort det hela tiden. Dessutom hatar jag att prata i telefon med främlingar när någon annan lyssnar, vilket gjorde att jag inte ville ringa så länge jag inte var ensam på kontoret... Dessa i-landsproblem...

ET ringde och ville förlänga sina böcker eftersom hon var sjuk, och funderade över huruvida omställningen till vintertid kunde påverka den mänskliga organismen så till den milda grad att man får feberfrossa. Hon meddelade även att hon blivit vrålhungrig redan vid elva igår, trots att hon brukar äta kl 12. Allt pga den förkättrade tidsomställningen. Jag lyckades avsluta samtalet innan hon gick närmare in på vilka krämpor hon hade.

Jag ska omplaceras efter nyår pga omständigheter som jag inte ska dra i detalj här. Det har i vilket fall att göra med att jag under lång tid på mitt förra jobb slets ner till benknotor likt de dansande i sägnen om Hårgalåten, och nu är bräckligare än rispapper på vissa plan. Därför finns det somliga, bestämda situationer som startar stressreaktioner hos mig som gör att jag mår extremt dåligt länge efteråt och som inger en otrolig känsla av maktlöshet och kontrollförlust. Ingen hit med min personlighet, kan jag tala om. Idag råkade jag ut för en sån situation och nu sitter jag här och har ångest för att jag ska vara ensam på Lilla Stället i flera timmar imorgon. Mitt annars väldigt välutvecklade rationella sinne har åkt på charter till Maldiverna, och kvar sitter min känslostyrda sida och är helt säker på att tusen såna situationer kommer att uppstå och få mig att känna mig som en beige, värdelös och bortom allt förstånd mesig individ som ingen människa behöver behandla med den minsta respekt, och vars ord har lika mycket tyngd som en slav i amerikanska södern på 1850-talet.

Ibland är det inte kul att vara Conan.

Raffel i biblioteksvärlden...

MÅNDAG:
När jag kom till Lilla Stället var vår vaktmästare där och hämtade tidskriftshyllorna som vi lånat från barnavdelningen på HB under ett par månader. Vår vaktmästare har ett humör som inte är helt olikt en abstinent tjackpundares. Oftast är han grinig och snäsig och beter sig som om alla är idioter, men ibland är han hur trevlig och vänlig som helst. Problemet är att det är helt omöjligt att förutsäga vilket humör han är på, eller se mönster i vilket sorts beteende hos omvärlden som han anser vara motiv nog till ett snäs-eldorado.

Förra gången jag jobbade här, för 7 år sen (mitt första jobb efter examen), var jag helt säker på att han hatade just mig med en obegriplig frenesi eftersom jag var ny på alla upptänkliga plan och inte direkt visste allt om allt och alla i systemet. Efter ett tag insåg jag dock att han var lika otrevlig mot alla och då kändes det något bättre. Om han vore grinig jämt så skulle han vara enklare att hantera, för då kunde man ju svara med samma mynt, men nu känner jag mig så elak om jag är sur i förebyggande syfte någon dag och så visar det sig att han för en gångs skull är på bra humör.

Men å andra sidan, vafan har han för rätt att gå runt och vara grinig och sprida misstämning omkring sig hela tiden? Det är ju helt absurt att gå på tå för en bitter surkart bara för att han tror att han kan bete sig hur som helst.

De nya tidskriftshyllorna som vi beställde innan semestrarna i somras kom också, och tillsammans med dem två nya bilderbokstråg som jag slet förgäves med. Om det finns tre olika skruvsorter som i den ENBART skriftliga monteringsanvisningen går under två olika benämningar, vore det då inte ganska logiskt att visa en bild på varje skruvsort och tala om vilken skruv som heter vad? Mailade företaget som sålde dem och bad att få en katalog (som man enligt monteringsanvisningen behövde för att fatta hur man ska bygga ihop dem), men har idag torsdag inte fått svar. Ska det vara så jävla svårt?? Nu står trågen i tusen delar nere vid barnhörnan och väntar på att någon ska hinna ta sig tid med dem. Dvs jag. Jag SKA fan få ihop dem! Hoppas bara att de får stå ifred där. Jag orkar inte bära in dem i kontoret eftersom alla hyllplan är skitotympliga och man bara kan ta typ två åt gången, vilket skulle innebära att springa fram och tillbaka mellan barnhörnan och kontoret med uttänjda armar 47 ggr IGEN.

Nya regler gällande våra snabbdatorer infördes. HALLELUJA! Nu måste barnen ha med sig lånekorten och få en kod till korten för att kunna logga in på datorerna och då kan de bara sitta en kvart per dag, till skillnad från innan när de kunde sitta hur länge som helst och det blev anarki om inte vi höll brutalkoll hela tiden och sålunda inte kunde jobba med något annat.Annars förlöpte dagen ganska normalt med the usual disksysslor. Planerade lite bokprat, ringde vikarier och letade rätt på en inspelning av Rhenguldet åt LT.

TISDAG:
Var på kurs på HB på morgonen om hur man använder sökmodulen i vårt datasystem på effektivast möjliga sätt. Makalöst intressant, faktiskt. Kvalifikatorer och objektskoder.... aaaah... jag får gåshud.

Stressade till Lilla Stället och hann precis få klart allt innan öppning. Givetvis diffade det över 100 spänn i kassan just idag när jag var superstressad.

Nya given med datorerna har under dessa två dagar fungerat briljant. Det är dock nästan skrämmande att se hur desperata vissa ungar blir när de inser att de inte kan logga in igen när deras kvart har gått. Ungefär som spelberoende vid jack vegas-maskinen när pengarna tagit tvärslut. Ögonen blir helt stirriga och de börjar nästan grina.

Kollegan K kom vid halv elva och då passade jag på att göra nya skyltar till tidskriftshyllorna så att man ser var varje tidskrift ska stå och slipper leta i tusen år. Övertydlighet is the shit. Gjorde även skyltar med anvisningar om att man kan lyfta på hyllorna och där bakom hitta gamla nummer av tidningarna.

Annars: diskjobb, ringde vikarier, fick förklarat för mig hur man kan använda släktforskningsprogrammet Genline, tampades med brötiga pubbekillar (men de var ganska snälla) och pratade med ET i telefon som ville veta hur hon låg till i kön på sin senast beställda bok.

ONSDAG:
Personalmöte på HB på morgonen.

Satt i disken fram till lunch och sen var det disken igen på eftermiddagen tills det var dags att gå hem.

Fipplade lite med schemat som vanligt.

En ganska händelselös dag alltså, förutom att vi har en trevlig praktikant på plats onsdag, torsdag, fredag denna vecka. Alltid kul att prata med dem som går utbildningen nu. Jag gick ut -99 och börjar inse att det numera kvalificerar sig som "länge sen", haha. Kul att höra att utbildningen följer med tiden mer nu är när jag gick den i alla fall (vi fick lära oss att skriva katalogkort på papper, det säger väl det mesta om hur verklighetsförankrad den var), även om det är helt bisarrt att Uppsala är det enda stället som har kvar praktik. Jag fattar grejen med att göra om utbildningen till en mer akademisk sådan för att få upp statusen på yrket, men ser ingen motsättning i det och i att ha praktik. Det är ju trots allt ett praktiskt yrke. Att ställa referensfrågor är t ex inget man lär sig i skolbänken. Och det är märkligt att man, från skolornas håll, inte ser meningen med att studenterna får prova på hur olika biblioteksdatasystem funkar.

TORSDAG:
Först till Lilla Stället, där stans Nestor gällande sångföreställningar för barn skulle uppträda.

Fick samtal från kollegan H som meddelade att hon är sjukskriven ytterligare en månad så under dagen har jag försökt fixa vikarie åt henne. Hon jobbar 20 timmar i veckan så det blir lite pusslande. Men that's the way I lajk it. Det är när någon blir sjukskriven som man verkligen märker hur otroligt underbemannade vi är. Även om våra timmisar är duktiga så kan de ju av förklarliga skäl inte helt fylla tomrummet efter en ordinarie utan pressen på de av oss som har liknande arbetsuppgifter som H blir orimlig.

Hastade iväg till Stora Stället runt lunch och möttes av ett gäng högstadieelever som skulle läsa klassiker. Jag tycker så synd om dem när de kommer in med en lista på böcker i stil med Röda rummet, Therese Raquin, Gullivers resor och Candide och ber att man ska plocka fram den som är tunnast och roligast. Kosmos typ imploderar vid uttalandet av en sån paradox. Visst förstår jag att de "måste" ingå i läroplanen, men kan de inte få vänta till gymnasiet i alla fall... eller lärarna borde i alla fall ge ungarna listor utifrån läsförmåga.

Jodå, jag diggade litteraturhistoria på gymnasiet och har läst litteraturvetenskap i vuxen ålder och kan nu uppskatta ganska många klassiker, men det finns också de som jag ALDRIG kommer låtsas att jag ens tycker är intressanta som tidsspegel. Till dem hör t ex Godnatt jord, Gullivers resor, Vredens druvor och Röda rummet.

(Vredens druvor hatar jag med särskild frenesi sedan min lärare i sexan tvingade mig att läsa den inom ramen för något läsprojekt vi höll på med i skolan. Vi blev indelade i grupper efter hur bra vi var på att läsa, och skulle läsa klassiker och jobba med dem. Det är nog enda gången i mitt liv som jag beklagat OCH förbannat det faktum att jag var en så kallat duktig läsare som alltid slog alla lärare med häpnad över min exceptionella läsförmåga. O, hur gärna jag velat vara i Onkel Tom-gruppen istället!)

Sen har det väl inte hänt så mycket mer än att jag fipplat med schemat och suttit i disken. Har via telefon rett ut lite temporära datorproblem på Lilla Stället och nu ska jag ägna resten av kvällen åt övningsboken till kursen jag ska på imorgon.

Torsdag och fredag var ganska lugna, var de...

I torsdags hände i princip ingenting förutom en massa diskjobb. Skulle ha en sexa på bokprat vid halv två men de dök aldrig upp. Det är ett fruktat antiklimax när klassen uteblir, för då har jag gått och laddat upp mentalt för värsta enmansshowen och så bara blir det inget.

Ringde runt till timmisar och fixade lite schemagrejer efter lunch och sen var det dags för kvällspasset, som blev väldigt lugnt och skönt. Det mest spännande som hände var väl att en herrelös pitbull satt utanför bibblan i 3-4 timmar och skrämde slag på folk med sin blotta uppenbarelse. Den gjorde inget, men folk skiter ju i det om de är hundrädda så vi ringde polisen. Tyvärr hade det just skett ett personrån så de hade inte direkt resurser att avsätta för att ta hand om en löshund... Ett gäng grabbar från högstadiet tyckte synd om hunden som satt och frös, så de höll den sällskap tills den lomade iväg och såg till att den inte smet in på biblioteket ihop med någon besökare. Kul att se de stöddiga pubertetsoffren så omtänksamma!

På Stora stället finns två stammisar som är hemlösa. De är väl kanske i 50-årsåldern. Tanten har inga tänder och ett verkligt svårt fall av hockeyfrilla. Typ helikopterplatta på huvudet och nackhår som går ner till midjan. Vitt dessutom, vilket bidrar till illusionen att hon är minst 70. Hennes man ser mer klassiskt uteliggaraktig ut, dåliga tänder och slitna kläder. Dessa två bor på biblioteket hela dagarna och har många synpunkter på vår service. Eller, på service som vi inte har snarare. T ex tycker de att vi borde ha ett café och sälja smörgåsar billigt, och ha dusch- och tvättmöjligheter. Eh, ursäkta, men jag tror att ni förväxlar oss med stadsmissionen...

I torsdags blev mannen inspirerad av hunden som satt utanför och höll låda för kollegan K i en halvtimme om hundar i allmänhet och de han haft i sitt liv i synnerhet. K är så hundrädd att hon inte fixar att vara i samma rum som en nyfödd pudelvalp ens, så jag kan gissa hur road hon var av hans utläggning om hur fina djur hundar är och blättan blä. Vid såna tillfällen prövas förmågan att vara service minded och inte bara snäsa av personen och säga att man har mycket att göra, och sen sätta sig och bläddra i senaste numret av Hälsa som någon just lämnat tillbaka. Typ. Sen hittade han en bok om olika hundraser från 70-talet och ville ha en bild på en dobermann uppkopierad på ett A3-papper. Han frågade om vi hade ett ljusbord han kunde använda, eller en over head-apparat ("en sån borde ni ha, hörni!") eftersom han ville rita av hunden på ett svart papper och klippa ut siluetten.

Försökte hinna läsa listan men det gick åt helvete. Min koncentrationsförmåga är i nivå med en 5-åring med ADHD.

Tog bussen ner på stan, mötte upp T och gick hem.

Igår var jag på kurs med en lärare som pratade på ett lika irriterande sätt som Yoda.

"Och sätter man markören här så kan man göra såhär, kan man... Klickar man här så kommer en meny upp här, gör det... Och ändrar man inställningen i den här menyn så blir det en annan färg på texten, blir det... Det här är en ganska smart funktion, är det..."

Ja, ni fattar.

Vidare sa hon konsekvent "repatera" och "repatition" istället för repetera och repetition. Och hon sa repatera och repatition ungefär 47 gånger på raken eftersom första timmen var repetition av förra gången, och hon hela tiden påpekade hur viktigt det är med repetition för inlärningen.

Hade bokprat för en femma. Jag gillar den klassen. Läraren har brutalpli på ungarna och även om de har lite myror i benen så går det att fånga deras intresse ganska bra om man bara berättar tillräckligt inlevelsefullt. Det är verkligen extremt stor skillnad på ungarna när de är i den där åldern, femman jag hade i tisdags var full av brådmogna, förpubertala ungar som tävlade om att vara mest ointresserade.

Eftermiddagen var ganska lugn. Det var rätt mycket ungar men det blev aldrig kaos. Kanske för att jag var på osedvanligt gott humör och bara tyckte det var kul att blaja med dem.

Hann inte med den förbannade listan nu heller.

HELG!

"CD-skiva med negress på omslaget"

Igår hade jag bokprat för en femma på morgonen. Ungarna hade dålig smak och ville bara låna två av de fem böcker jag berättade om :P Jag lät som Zarah Leander och var på gränsen till hostanfallet Axel hela tiden.

Kollegan K kom vid öppningsdags och eftersom jag inte sett henne sen jag blev sjuk så hade vi lite att ta igen. Vi snackade i 140 mellan besökarna och vips var klockan 13 och det var dags för mig att ta lunch, och vips var klockan 14 och det var dags för K att gå hem.

Eftermiddagen ägnades åt upprätthållande av ordning vid datorerna och fortsatt pysslande med korshänvisningarna till Länder i fickformat-häftena. Passade också på att göra nya hyllskyltar i vårt biblioteks officiella färg och typsnitt.

Dagens behållning var en dam i övre medelåldern som kom med en lapp, jag tror att det var typ hennes åldrige far eller liknande som skrivit den, med texten:

Allt om Hemingway.

CD-skiva med negress på omslaget.

Resor: Beijing
(TJOCK BOK)

Hon fick med sig de tre böckerna av Hemingway som fanns inne (för det var tydligen AV och inte OM som gubben menade... inte lätt, det där med prepositioner) och vår enda bok om Beijing, som är på typ 200 sidor = inte speciellt TJOCK, men "han hade varit ner och tittat själv och sett att det fanns en, så det måste ju vara den här han menade", och letade själv rätt på en CD med Eve, som ju är... ehrm... negress.

Promenad hem.

Idag träffade jag chefen angående min omplacering efter nyår. Där kommer jag verkligen hamna i mitt rätta element. Läsfrämjande verksamhet för barn, som jag jobbar mycket med nu, är extremt viktigt och stundtals kul men i det stora hela är det verkligen INTE min grej på något upptänkligt vis. Mer än att det är jävligt kul att läsa barn- och ungdomsböcker, förstås.

Kom ut till Stora stället vid lunch och fick veta att bokpratet jag ska ha med en sexa imorrn är framflyttat några timmar, vilket passar mig ypperligt för då behöver jag inte vara på jobbet lika tidigt. Däremot var jag tvungen att välja lite andra böcker enligt lärarens önskemål.

Hade pass i disken mellan 13-16 och passade på att kolla in lite schemagrejer, dra ut en plocklista och kolla i kalendern om några nya bokprat var inbokade. Borde ha hunnit läsa Btj-lista 20* men det blev ingen tid över till det. Kollade upp lite kurser i katalogisering och indexering som jag ska gå till våren för att fixa mitt nya jobb.

Åkte hem runt kvart i fem.

* häfte som Bibliotekstjänst skickar ut varannan vecka med recensioner av ett urval böcker och AV-media som kommer ut under perioden. De flesta bibliotek använder (bl a) dessa listor för att välja ut vilka böcker som ska köpas in.

The last of the famous...

Tillbaks på jobbet. Tänkte inleda min "riktiga" jobbdagbok nu, men först:

Ensamma telefonkvinnan (ETK): ETK ser ut som sju svåra år på valium och låter ungefär så också. Rösten har en slående likhet med Kristina Lugns. Om man skulle spela en skiva med Kristina Lugn på halva hastigheten. Bara man hör hennes släpiga röst så drabbas man av akut galopperande narkolepsi.

ETK kan ringa 7 ggr om dagen och fråga hur hon ligger till i reservationskön till en viss bok, eller om den eller den eller den eller den eller den eller den boken finns inne. I somras när vi inte hade öppet varje dag så ringde hon ändå bara för att småprata. (vi börjar misstänka att biblioteket är hennes enda källa till mänsklig interaktion) Hon inledde med att fråga något genomskinligt och oväsentligt biblioteksrelaterat, och fortsatte sedan med vad Kallpratet kallar för Gud, dvs typ: "Va varmt de är... jag kante gå ut näle ärschå här varmt... tyckernte du att de är för varmt...?"

Ibland ringer hon och frågar om vi har några nya böcker. Då brukar jag gå fram till nyhetshyllan och läsa högt på baksidorna på böckerna som för tillfället står där, och känner mig själv som en kuf (vilket förvisso är mitt normaltillstånd) då jag kommer med små kommentarer som "det DÄR lät väl spännande?" eller "en thriller om en kvinna som blir nedsövd och vaknar inlåst i bakluckan på en bil, OJ..."

Jag har egentligen inga roliga anekdoter att berätta om ETK. Det intressanta med henne är just att hon alltid ser så miserabel ut, att hon är sävligare än Thomas DiLeva men likt en obeveklig t-lymfocyt glider fram genom tillvaron i jakt på fler böcker att införliva. Hon verkar ha någon sorts savant-begåvning i att ha benkoll på allt nyutkommet, på samma sätt t-lymfocyter per definition kan identifiera patogener i kroppen.

Att hon undantagslöst uttalar namn på engelska författare fel är inget unikt i sig, det gör de flesta över 70 och en hel del andra också. Men det var ganska kul när hon konsekvent, varje gång hon ringde och frågade efter Anita Shreves senaste bok frågade "om den där Anita Chevrés bok kommit in än?". Pedagogiskt svarade jag VARJE GÅNG att "Nej, Anita Shreves bok har inte kommit än" i hopp om att slippa frågan om feluttalad getost nästa gång hon ringde, men utan framgång. Nåja, jag är väl bara en besserwisser...

I kategorin "Saker vi inte vill veta om våra besökare" hamnar förstås informationen hon delgav mig en dag i somras när hon kom in och såg segare och risigare ut än vanligt. Efter en redogörelse för exakt vilka svårigheter värmen beredde henne så förkunnade hon, som grädden på moset att "Åsså haja vart till läkaren idag... Jag har en varböld under bröstet... den sitter precis där BH:n skaver..." Pardon my fjortisspråk, men IIIIIIIH!!!!!

- - -

Första dagen på jobbet efter en veckas sjukdom borde förbjudas. Det har alltid hänt 19409845 grejer och det har dykt upp 508756 nya saker i jobbkalendern som jag måste skriva upp och börja planera. Nu vill jag inte påstå att jag är oumbärlig på något sätt. Vi har så kasst med personal att det är så här för alla som är sjuka mer än två dagar.

Jag inledde dagen med att dyka upp strax innan öppning. Hällde upp en kopp kaffe samtidigt som jag i 140 försökte uppdatera mig om det senaste med kollegan O. EN fördel med att vara sjuk är i alla fall att sånt som man själv hade tänkt göra antingen är gjort eller inaktuellt när man kommer tillbaka.

Hittade en lapp om nya larmkoder i min postkorg och fick en vag aning om att det var något jag hade tänkt göra... En snabb titt bland de myriader av lappar som vidlåder min kalender sa mig att jag måste skaffa ny larmkod åt företaget som kör vår internpost eftersom "ingen där kom ihåg den längre". HALLÅ!?! Lite ansvarskänsla... någon...? Sån där som mamma och pappa försöker lära en när man är liten...? Någon...? Känns det igen...? Konceptet... är det bekant...? Ansvar... "att inte SLARVA BORT LARMKODER HIT OCH DIT"??? ... någon...? Är det för mycket begärt...?

(OK, jag inser att alla inte har sett det avsnitt av Family Guy när Stewie mobbar Brian för att Brian aldrig, trots outsinliga mängder fritid, skriver färdigt sin roman, genom att med stigande falcettröst antyda att Brian kanske eventuellt har lite svårigheter att föra handlingen framåt...)

Sen skrev jag fakturor till förskolorna som var på barnteaterföreställningen som var i full gång när jag kom. Note to self: innan jag drar åt helvete ska jag fixa fram kund-IDn och referenskoder från alla förskolor i vårt upptagningsområde så man slipper ha ångest över den där skiten varje gång någon av dem vill ha faktura, och blir griniga över att de inte fattar vad man menar när man frågar dem om jobbiga siffror som de inte har någon anledning att kunna utantill. Vi KAN ju förvisso ringa dem innan programmen och fråga efter koderna men den lösningen låtsas jag inte om just nu...

Var inihelvete seg i skallen så det tog hela förmiddagen att kolla upp vilka klasser jag ska ha på bokprat framöver och förbereda lite inför dem. Kopiera ihop manus från min enorma fil med recenserade böcker dvs... Hade fått in en massa böcker som jag reserverat så jag hade massor att välja på :D Motivationen att ha bokprat är dock näst intill obefintlig, jag känner mig redan halvvägs härifrån och allt som påminner om det gamla drar ner mig i mental kvicksand.

Ärtsoppa till lunch.

Eftermiddagen tillbringades med att göra etiketter till pärmarna med Länder i Fickformat. Min teori om att S är den allra vanligaste begynnelsebokstaven på ord stärktes när jag satte alla länder-häftena i pärmarna i alfabetisk ordning och S fick en helt egen pärm. Sen kopierade jag alla framsidor till häften som innehöll två eller fler länder, för att klippa ut och göra korsreferenser.

Snabbkollade om det behövdes göra något åt schemat men det såg lugnt ut för tillfället.

(om det verkar bisarrt att ägna en hel eftermiddag åt att göra etiketter och korsreferenser så kan jag meddela att arbetet avbryts var 3:e minut av polisiära insatser som syftar till att hindra de horder av ungar som belägrar våra datorer från att riva stället. Javisst, det enda raka är att köra ut dem, men det är lättare sagt än gjort då det räcker att vända ryggen till en halvminut/försöka jobba med något annat än aktivt koll-hållande för att läget ska bli EXAKT likadant som innan man rensade stället.)

Plus en massa vanligt diskarbete förstås. Folk som lånade och lämnade böcker, som frågade efter böcker och information om saker, som ville ha lånekort (trasslade in mig i att försöka förklara för en turkisk tjej som ville ha lånekort att "du kanske har en vän som kan både svenska och turkiska som kan översätta den här broschyren om låneregler åt dig...?" Det gick helt åt helvete. ) åssåvidare. Samma gamla.

Sen gick jag hem.

Still ill.

Kavalkaden fortsätter.

Jag inleder med

Den tunglöse dreglaren (TD): Förutom att vara vad namnet antyder så är han dessutom ytterligt sunkig och ohygienisk (tänk: "jag har bott på en soptipp i hela mitt liv"), och pratar med sina polare i Osynliga Gänget non stop.

Ja, han är väl inte tunglös på riktigt, men det låter så när han pratar. Det är helt omöjligt att förstå vad han säger eftersom det bara är ett oartikulerat lallande i stil med vad som brukar komma ut ur högtalarna på flygplatser. Fast utan ekot förstås. Och det blir inte lättare av att han aldrig slutar prata. Han lallar på oavbrutet, och plötsligt inser man att han stirrat uppfordrande på en i fem minuter ungefär som att "Hallå, fattade du inte förrän nu att jag slutade prata med Mållgan och började prata med dig för 10 minuter sen?" Hur man hör skillnad på om hans mumlande, som dessutom åtföljs av en osannolikt flackande blick, är riktat mot mig eller mot någon i Osynliga Gänget är ännu höljt i dunkel.

För att inte verka helt intolerant och elitistisk här i min uppräkning av roligt speciella besökare, så måste jag faktiskt påpeka att man förvisso KAN få någon sorts sammanhang i vad han säger om man anstränger öronen ordentligt, så helt ute och cyklar med Osynliga Gänget är han ju inte. Det är väl bara kontakten mellan talcentrum och talorganen som saknar en del vitala synapser.

Nej, det är inte det faktum att han helt klart är psykiskt sjuk på något sätt som gör att han är lite... eh, besvärlig. Det som är jobbigt med TD är snarare hans totala brist på hygien och hans faiblesse för att med halvöppen, rinnande mun stå lutad över t ex datorer, böcker, bokhyllor och annan inredning i ca en timme åt gången och fingra på dito med sina intill kontamination nedsmutsade händer. För allvarligt talat, var går gränsen för att någon är en sanitär olägenhet, liksom? När kan man säga till någon att "Ursäkta, men när du tar i saker så blir de så besudlade att vi måste skrubba dem med klorin för våra andra besökares skull. Varmt välkommen tillbaka när du har tagit en ordentlig dusch!"?

Å ena sidan ser vi ser ju att han inte använder grejerna han dreglar ner till något annat än att stirra på eller använda på ett uppenbart planlöst sätt. När han står vid en dator kommer han t ex sällan vidare till något annat än startsidan, eller så råkar han öppna excel eller word och står och skriver "djtghrtouhevc+087360973957634bcnöcodtijg98h9veh487grx" eller liknande skarpsinnigheter i en timme innan han lallar ut med ett glatt "HÄLLÁ!" (= "hejdå!"). Det är alltså knappast förhastat att anta att meningen han finner i datoranvändandet är ungefär likvärdigt med den han skulle finna i att t ex göra djur av tallkottar eller inspektera sina snorkråkor.

Å andra sidan, vad ger oss rätten att bestämma att "tyvärr, du är för äcklig för att få använda våra grejer"? Biblioteket är ju till för alla.

Å tredje sidan är ju vårt jobb att se till att bibblan är en behaglig plats, och det innefattar väl egentligen allt från att hålla ljudnivån hyfsat moderat till att se till att besökare inte riskerar att få dregel eller snorkråksrester på händerna när de tar i en bok eller ska använda en dator.

Så what to do med TD? Pja, han får nog hållas tills vi får indikation på att någon annan besökare fått en svår sjukdom pga honom.

Och nu; TADAAAAA!!! Den första kvinnan! Håll till godo med

Baby Jane-tanten (BJT): Pensionerad dam, som enligt egen utsago "har läst ALLT på det här biblioteket!" Hon ser ut som en satt liten åkersork klädd i tantkläder från 60-talet och har ett kokett och flickaktigt manér som säkert var bedårande när hon var under 30, men som nu blott ter sig skrämmande och groteskt. Är det någon som har sett "Whatever happened to Baby Jane?"? Tänk er Bette Davis i den filmen, som åkersork i en tantkappa från 60-talet, et voila! BJT.

BJT berättar mer än gärna om att hon lärde sig läsa när hon var fem år, vilka komplicerade böcker hon tog itu med redan som sjuåring och att hon i hela sitt liv har läst SÅ FANTASTISKT MYCKET. Varje gång hon kommer in får vi höra om the wonders of BJTs karriär som bokmals-prodigy.

Att hon läst så fantastiskt mycket betyder givetvis att hon läst ALLT som man visar för henne. "Jag känner igen den... eller jag känner igen författaren... jag kan ha läst den för 25 år sen, fast jag inte kommer ihåg det nu." säger hon om vadhelst man visar, även om det är en debutant, vars första bok vi fick in igår. Även om man påpekar att det är en debutant vars första bok vi fick in igår."Nä men hon MÅSTE ha skrivit något annat, förut, jag känner igen den..."

BJT läser enbart feel good-kärleksromaner i stil med Catherine Cookson, Belva Plain, Nora Roberts och liknande, men hon är alltid mycket noga med att poängtera att det inte får vara något snusk!! Lite pussar och kramar och gulligull går bra men absolut inget sex. Detta gör det lite komplicerat att välja böcker åt henne eftersom jag inte läser den typen av böcker själv. Jag har ett gäng författare i huvudet som jag vet brukar gå hem hos denna typ av läsare, men jag vet ju inget om snuskgraden i dem.

Hon verkar visserligen vara ganska flexibel gällande snusket. Det finns ju trots allt ett begränsat utbud av lagom dörty gullegullförfattare, och en gång när jag verkligen hade idétorka så gav jag henne en bok av Margaret Pemberton. Själv har jag försökt läsa (försökt är exakt rätt ord, jag pallade till sidan 30, sen klarade jag inte mer) EN bok av Pemberton, och den damen är INTE pryd. Däremot är hon väldigt skicklig på fantasifulla omskrivningar av intima aktiviteter. Sug på den här t ex (pun intended): "Han brandskattade hennes mun med sin tunga". Därför var jag lite orolig över att BJT skulle anklaga mig för att vara en snuskförespråkare som ger dekadenta och depraverande boktips, men nästa gång hon kom var hon sitt vanliga, soliga jag och sa ingenting om eventuella snuskexcesser.

En gång har det dock gått åt fet-skogen. Det var vid ett tillfälle när jag verkligen var helt jävla totalrenons på förslag. Först visade jag henne en bok av Catharina Ingelman-Sundberg, som skriver typ tantsnusk i vikingatidsmiljö. BJT hade nämligen uttryckt ett intresse för historiska kärleksromaner, och mer historiskt än så kan det ju knappast bli. Ja, det skulle väl vara Grottbjörnens folk då, men de är ju helt klart för snuskiga... Ingelman-Sundberg dissade hon emellertid hårt med motiveringen att hon inte var det minsta intresserad av vikingatiden. Jaha, tänkte jag. Här gäller det att vara innovativ. Så jag plockade fram en bok av Elizabeth Chadwick, som skriver kärleksromaner som utspelar sig på medeltiden. Det borde väl passa henne, tyckte jag. Brutalt manliga men likväl chevalereska riddare som gifter sig med 14-åriga jungfrur och när jungfrun fyllt 21 och blivit lovlig upptäcker de att de älskar varann trots tvångsgiftet och lever lyckliga tills de dör. BJT läste på baksidan och verkade tycka att galoscherna passade.

En halvtimme senare kom hon nerångande till biblioteket igen, slängde böckerna på disken och röt att "jag sa att jag ville ha KÄRLEKSROMANER och då menade jag inte VIKINGATIDEN!!!". Öh, sa jag, den här utspelar sig på medeltiden, och du läste ju själv på baksidan... "Jaja, bara det inte händer igen" snäste hon. Därefter letade hon, under demonstrativa suckanden ("man måste visst göra allt själv nu för tiden...") rätt på några Danielle Steel (Hallå? Inget snusk..??) som "fick duga den här gången".

Sen dess har hennes förtroende för mig som boktipsare sjunkit rejält, vilket jag tycker är ganska skönt. Nu slipper jag ha ångest för att jag aldrig läser Deidre Purcell, Tamara McKinley eller Barbara Tyler Bradford.

Frankensteins tidningsläsare

Här sitter man... iförd the real "jag är förkyld"-outfit: dubbla byxor och tröjor pga lätt frossa, raggsockar och tofflor samt en lång, svart och vitrandig halsduk och dito torgvantar. Pga begynnande feber insåg jag att jag nog måste sjukskriva mig i ett par dagar till. Om inte annat så att kollegorna ska ha en sportslig chans att fixa vikarie.

Ingen rapport från mitt rafflande jobb idag heller, sålunda.

Jag fortsätter därför odysséen bland vad som officiellt kallas för "våra stamkunder".

(underligt nog är de flesta av dem män. Jag undrar om det beror på att vi har högre tolerans för manliga miffon. Att den kvinnliga könsrollen är så snäv att kvinnliga kufar automatiskt censurerar sig själva...? Eller är det kanske så att väldigt många kvinnliga miffon återfinns bakom disken på biblioteken? Men sch, tala inte om den teorin för mina kollegor...)

Nåväl, today I give you

Lokaltidningsmannen (LT): Denne man gör vad som helst (och då menar jag vad som helst) för att vara först på lokaltidningen varje dag när vi öppnar. Han står punktligt utanför dörren tio minuter innan för att vara säker på att kunna hävda att han minsann är först i kön. Om någon annan, mot förmodan, skulle försöka lägga vantarna på tidningen först så är han inte främmande för att ta till milt våld. Kollegan Ks manlige vän fick sig t ex en spark på smalbenet vid ett tillfälle när han hade fräckheten att fråga om LT verkligen skulle läsa alla veckans tidningar samtidigt (som han förskansat sig med, då bibblan öppnade igen efter att ha haft stängt en vecka pga ombyggnad). En gång hamnade han i ett riktigt handgemäng med en annan... stamkund, vilket medförde att båda blev utan lokaltidning och portade resten av dagen. Och ytterligare en annan gång höll han på att begå kvinnofridsbrott när en mycket liten och mycket vig gammal dam, som under en längre tid irriterat sig på hans sätt att vänta sig prenumerationsfavörer, smet under vårt dörrgaller innan det åkt upp så långt att han kunde böja sig och springa efter, och norpade tidningen mitt framför näsan på honom. Det kom, enligt uppgift (det här var före min tid), rök ur öronen på honom, men han nöjde sig dock med att undslippa sig ett antal mindre smickrande invektiv.

På måndagar förser han sig med måndagens OCH lördagens tidning och sätter sig på måndagstidningen medan han läser lördagens, för att riktigt markera HANDS OFF till eventuella andra lokaltidningsintressenter. Nu kan man ju undra varför vi i personalen inte gjort slut på oskicket genom att framför allt påpeka att alla kanske inte uppskattar att få hans rövsvett som bonus när de ska läsa måndagstidningen. Sanningen att säga har vi väl inte riktigt orkat ta den striden med honom eftersom ingen numera kommer och läser tidningen innan minst en timme gått av öppettiden. Ofta har vi rätt mycket att stå i dessutom och kommer inte att tänka på förrän han redan gått att "Just jävlar, det är måndag idag. Fan, han har redan hunnit gå!"

Det händer att tidningen är stulen när vi kommer på morgnarna och då blir vi alla nervösa eftersom vi måste meddela honom den sorgliga nyheten som totalt förstör hans dag. Man riktigt ser på honom hur otroligt jobbigt detta avbräck i dagsrutinen är. Hela schemat spricker och han blir alldeles villrådig. Detta trots att det hänt tillräckligt många gånger för att det inte borde komma som någon överraskning längre att det går en illvillig tidningstjuv lös.

Den som åker på uppgiften måste parera allt från missnöjesgrymtningar deluxe till försök från LTs sida att få pengar från vår kassa så att han kan gå och köpa en ny tidning. Vi måste ju förvisso HA en tidning, men minsta särbehandling ger honom ett storhetsvansinne i klass med Caligulas, och leder till att han snart börjar vänta sig favörer i stil med de som en konkubin brukar tillhandahålla sin ägare.

Han har även den del andra små egenheter. Till exempel kommunicerar han helst via grymtningar eller små lappar. De tidigare kollegorna på Lilla Stället råkade på något vis liksom sugas in i en till en början omärklig vortex av specialbehandlingsrutiner gällande LT (främst för att han gör en så förbannat obehaglig till mods att man gör vad som helst för att han ska dunsta kvickast möjligt), och i dessa ingick bl a detta att de lärde sig att förstå vad han ville utan att han behövde anstränga hjärnan eller slösa dyrbar tid på att hitta på fullständiga meningar.

(ungefär som dagispersonalen på Björntomten/Tittmyran upptäckte att de gjorde med småpojkarna när de videofilmade sig själva för att se om de behandlade pojkar och flickor olika; de ställde inga krav på att pojkarna skulle kommunicera via tal, utan lärde sig tolka deras grymtningar och pekanden. Vilket i slutänden ledde till att pojkarna förvärvade ett språk mycket senare än flickorna.)

Han behövde inte heller visa lånekortet eftersom kollegorna visste så väl vem han var (och inte orkade tjafsa).

När jag och kollegan H började med ett halvårs mellanrum tog det givetvis hus i helvete, eftersom vi omöjligt kunde hålla koll på alla hans specialrutiner. Under ett par månaders tid bevärdigade han oss knappt med en blick när han defilerade förbi disken i jakt på tidningen (för den skulle han fan läsa, stoltheten fick visst ge vika för snålheten...). Han kunde muttra demonstrativt när han gick förbi, eller stirra illasinnat. Dödsstöten var nog när vi båda, med någon dags mellanrum, krävde honom på lånekort samt när jag, i enlighet med stadsbibliotekets rutiner, meddelade att han var skyldig pengar eftersom han fått brev hem om en reserverad bok.

Under hösten har han dock mjuknat lite och hälsar till och med när han kommer. Han har slutat kommunicera via lappar utan frågar rakt ut om det är någon bok han vill ha. Det gör mig nästan lite skrämd. Tänk om det håller på att slå över på riktigt?! Typ lugnet före stormen, en glödlampa lyser alltid som starkast precis innan den slocknar etc...

Den eldfängda skrift

Idag är jag sjuk. Redan igår kände jag ett lätt obehag i halstrakten som blev värre under dagen, och idag vaknade jag med ett glödande klot bakom bröstbenet. Ingen feber, men jag känner min kropp tillräckligt väl för att veta att om jag går till jobbet i detta skick så kommer jag tappa rösten och bli indisponibel i minst en vecka. Dessutom är jag så fruktat svag och klen att jag fan inte vet om jag orkar gå ut och köpa lunch-keso ens.

Hade lite ågren över huruvida jag skulle stanna hemma eller ej, eftersom jag hade rätt mycket att göra idag. Dels skulle jag vara ensam på Lilla Stället fram till kl 13 (vi öppnar kl 10) och dels skulle jag bokprata för en fyra 8.30, plus att det var en barnteaterföreställning kl 10.30. Stora Stället kan inte avvara folk idag eftersom kollegan E är på kurs. Men jag var ju inte i skick att utföra något bokprat, det hade varit dödsstöten för mina lungor, så jag tog det mogna beslutet att stanna hemma. Och jag är definitivt inte i form för en eftermiddag av polisiärt skrik-arbete för att hålla mellanstadieungarna som belägrar våra snabbdatorer i schack.

Nåväl, eftersom det inte blir någon biblioteksblogg idag så tänkte jag berätta om ett av de legio original som besöker mina två arbetsplatser. Att jobba på bibliotek är stundom som att sitta bakom envägsspegeln i observatorierummet på ett mentalsjukhus (vilket iofs inte är så konstigt, eftersom mitt ena jobb ligger granne med ett dagcenter för - just det - mentalsjuka och det andra har både ett demensboende, ett natthärbärge och en högstadieskola nästgårds).

Idag, alltså:

Bibelgalningen. Denne man är ytterligt sällskaps- och pratsjuk. Han ser ut ungefär som jätten i Twin Peaks, fast med mörk skägg- och skallstubb samt oerhört flaskbottnade glasögon. Han pratar dessutom en extrem öschöttska. Efter ett par besök lärde jag mig att INTE initiera ögonkontakt med denne man om jag har mycket att göra. Gör man det blir han nämligen kvar tills fan kommer och löser av honom för att hålla monologer om allt från Dag Vags karriär till hur man bäst stuvar spenat. Han bär med förkärlek öronmuffar i form av små hundvalpshuvuden.

En dag cirkulerade han framför lånedisken i flera minuter och liksom samlade mod. Till slut fick han tummen ur, och följande dialog utspelade sig:

(ord skrivna med versaler uttalas på extra extrem öschöttska)

Bibelgalningen (BG): HAR ni "Den eldfängda skrift"?

Jag: Jag ska kolla... (skriver "Den eldfängda skrift" i sökmodulen i vårt datasystem BOOK-IT)... nej, tyvärr, jag hittar inget... du minns inte vad författaren heter?

BG: Va? JaHA, skrev du "Den eldfängda skrift"?? Haha, nä, jag menade ju BIBÖLN!

Jag: (mumlar) Javisst, det var ju solklart... (vänder mig till BG) Jodå, den har vi. Följ med så ska jag visa var den står.

(går till hylla Cb, plockar ut Bibeln och ger BG)

Jag: Sådär, varsågod!

(går tillbaks till disken)

BG: Tack... DU...! (springer efter mig) Får jag VISA dig på några ställen där det framgår TYDLIGT hur förvanskad denna boken ÄR?? Här, i GENESIS, till exempel...

Jag: (ser framför mig en tre timmar lång och ingående förevisning av olika verser i moseböckerna) Eh, nä, alltså, jag är faktiskt inte särskilt intresserad... (grov lögn, jag är vansinnigt intresserad av både religion i allmänhet och exegetik)

BG lommar iväg med boken i högsta hugg och sätter sig att högljutt diskutera livet efter detta, djävlar, demoner, helvetet samt förvanskningen av Bibeln med en stackars farbror som kommit för att läsa tidningen.

Efter 15-20 minuter går han förbi disken igen, på väg ut.

Jag: Hallå, du, om du vill ta med dig Bibeln hem så måste du låna den först!

BG: (rycker till, som om han glömt att han hade en bok i handen. Går fram till mig och slänger bibeln på disken) Nä, jag VÅGARNTE lånaren! Den är så FÖRBANNAT otäck, den här BOKÖN!!

Så stormar han ut. Det går kanske en kvart till, så kommer han in igen.

BG: Du, den där BOKÖN jag kolla i förut, har du kvar den?

Jag: Du menar Bibeln? Jodå, den ligger här. Vill du låna den ändå?

BG: JAA!

(lånar ut den till honom)

BG: ÄLU SÄKER på att jag inte ska visarej hur förvanskad den är??

Jag: Nä, alltså, jag är så fruktansvärt ointresserad så jag skulle ändå inte fatta vad du pratar om... (VARFÖR inte bara säga: "Nej tack, jag har inte tid"???)

BG: Jaha, nä, du VILL inte... men det är OK, jag respekterar det.

Han går iväg. Blir borta sådären 10 minuter innan han kommer tillbaks IGEN.

BG: Alltså, den här JÄVLA bokön! Jag får sån ÅNGÖST, jag måste lämna tebaksan!

(slänger Bibeln på disken med betydligt större emfas än förra gången)

BG: Jag känner att jag måste läsa något lugnare, inte lika ÅNGÖSTframkallande... som kanske nån barnbok... på nåt annat språk... Nån finsk barnbok kanske?

Jag: (fnittrar invärtes) OK, jag ska visa var vi har finska barnböcker, följ med!

Vi går fram till hyllan, han hittar genast en Asterix som han blir mycket förtjust i. Vi går tillbaks till disken, han bläddrar lite i sin finska Asterix.

BG: Oj, nää... den här var lite för... (paus)

Jag: ...svår?

BG: JAA!

Jag: Vi har ju svenska Asterix också, de står där borta (pekar). Du kanske ska låna en sån istället?

BG: (lommar dit) Ja, det HÄR var bättre!

Han lånar en svensk Asterix och går. Jag kan andas ut för den här dagen.

I'm a librarian baby, so why don't you kill me

När komediserien Sally började gå på SVT pluggade jag till bibliotekarie. Somliga i biblioteksvärlden tyckte att hon var förtjusande rolig, och andra blev skitförbannade och såg framför sig ännu en räcka fördomar som skulle behäfta vårt stackars yrke. Jobbigt värre att behöva försvara sig mot fördomen "Nej, vi hjälper inte till att gå in folks skor"...

(däremot måste jag hålla med om att fördomen "bibliotekarier har alltid illasittande kläder, är allmänt konstiga och totalt socialt inkompetenta" INTE behövde Sallys hjälp att leva vidare i folks medvetanden...)

De humorbefriade och arga hade i alla fall rätt i en sak; det är väldigt många som har väldigt skumma idéer om vad bibliotekarier egentligen gör på jobbet, eller snarare om vi gör något alls förutom att låna ut och läsa böcker, snäsa åt de stackars besökarna och vara allmänt otrevliga och arroganta mot folk som vill ha hjälp med saker som de omöjligt kan veta, och som vi får betalt för att kunna upplysa dem om.

Därför ska jag börja föra dagbok över en vanlig, enkel bibliotekaries vardag på jobbet.