- Vi kallar henne för Bindan, för hon heter ju Linda och så luktar hon äcklig mensbinda, sa min två år äldre kompis föraktfullt om den blyga, lite kufiska tjejen i sin klass.
Jag var nio år och undrade vad hon och hennes häftiga kompisar skulle ha kallat mig om vi gått i samma klass och inte hade varit kompisar för att våra mammor kände varann.
Det gjorde ont i magen på ett sätt som jag inte riktigt förstod när jag tänkte på hur jävliga de var mot Linda. Jag var inget änglabarn. Det finns säkerligen de som skulle hävda att jag ärrat dem för livet, och det finns de har ärrat mig, men med Linda var det något särskilt, något annat. Något som jag inte kunde sätta ord på då.
Nu förstår jag att det var känslan av att de sparkade på någon som redan låg, som kanske aldrig hade stått upp över huvud taget. Någon som var försvarslös på ett sätt som vi andra inte var (oaktat att ingen för den skull ska behöva utstå mobbning och trakasserier).
Jag var nio år. Och POFF! Så kom livet.
Tjugofem år senare ser jag Linda på jobbet varje dag. Jag katalogiserar, köper in specialsamlingslitteratur och har pass i informationsdisken. Hon studerar, för anteckningar och vilar fötterna. Hon kommer varje morgon när vi öppnar och går när vi stänger på kvällen. Om statistiken skulle räknas i längden på varje besök så skulle hon öka våra siffror med många sköna timmar.
När biblioteket är stängt vandrar hon runt på stan. Hon bär alltid samma slitna kläder och är alltid nedtyngd av trasiga kassar och väskor som bångnar av pantburkar och ägodelar. Om det är vår eller sommar händer det att hon bär sin blå täckkappa från nittiotalet på armen, alltid på väg att tappa den. Hennes blick är alltid undvikande och hennes utstrålning viskar, skriker, bönfaller:
"se mig inte, låtsas inte om mig, låt mig vara ifred!!".
Ibland händer det att någon annan biblioteksbesökare oroligt undrar om vi inte borde göra något. Fråga om hon behöver hjälp, ringa till socialtjänsten eller erbjuda henne ett mål mat eller en dusch. Vårt svar blir alltid detsamma:
- Vi har försökt prata med henne, men hon vill varken ha någon kontakt med oss eller med socialen.
Hon är en i mängden av de samhällets olycksbarn som använder biblioteket som tillflykt. En av alla de ansiktslösa. Men hon är också en del av min barndom. För mig finns hon
på riktigt.
Jag vet ju inte varför hennes liv ser ut som det gör idag. Varför hon fortfarande ligger. Men inte fan tror jag det hjälpte att några grymma, brådmogna ungjävlar sparkade på henne då för tjugofem år sen.
Så om jag kunde så skulle jag åka tillbaka i tiden, ta mod till mig och skrika åt min två år äldre kompis:
- Hon heter inte Bindan, hon heter Linda!!!! Fattar du det??? LINDA!!!