"I need to get to a library, FAST!"

Citatet i rubriken är hämtat ur filmen Da Vinci-koden som jag såg färdigt på igår efter att ha lånat om den sådären 73 ggr. Filmen var habil men inte mer. Största behållningen var tillfället då den manlige huvudpersonen, efter att ha blivit jagad genom stora delar av Frankrike och London av en fanatisk, självgisslande albinomunk och av polisen, utbrister att han kvickt som fan måste ha tag i ett bibliotek. Troligen första och enda gången ett bibliotek har blivit nämnt på det sättet i en actionfilm. Dvs som en väsentlig del i handlingen och inte bara som ett ställe där kufiska ungmör och tafatta Giles-typer hasar runt med bokvagnar och ser förvånade ut när hjälten sveper igenom stället på motorcykel följd av ett koppel skurkar i limos med skuggade rutor.

Första hela arbetsveckan på HB har gått till ända. Kollegan V berättade att kollegan E på gamla stället frågat hur det går för mig. V valde att svara med ett koncist "bra", istället för att, vilket vore med sanningen betydligt mer överensstämmande, meddela att jag hjular till jobbet varje morgon och dessutom sitter kvar till halv sex nästan varje dag.

En oerhörd smolk i den annars obefläckade glädjebägaren är dock att kollegan L2 skadat en kroppsdel och blivit sjukskriven i 2 veckor. Jag har givetvis sådären 2000 frågor till henne och det finns ett antal saker som hon måste sätta in mig i, som jag bara inte kan gissa mig till. Kollegan C har det likadant, vi tar nämligen varsin del av hennes tjänst. C har förvisso försprång eftersom hon tog sin halva redan i våras men hennes tjänst är mer teknisk än min. Jag har lite mer kreativ frihet (jodå, konceptet "kreativitet" existerar även i biblioteksvärlden :P ) men det finns en massa praxisar och skit som jag förmodligen tjänar på att följa, då jag annars skulle bli tvungen att ändra på ALLT i konsekvensens namn.

Traditionen vilar förresten tung på mina axlar; båda huvuddelarna i min tjänst ärver jag från institutioner inom Stadsbiblioteket som innehaft uppgifterna i 25+ år. L2 är hyfsat framsynt så från det hållet känner jag ingen press att bada i formaldehyd för att riktigt försäkra mig om att INGET förändras. L1 däremot är aningen mer konservativ när det gäller specialsamlingen som jag ska ta över, så där gäller det att visa tillbörlig vördnad. Lyckligtvis är jag ingen förändringsjunkie så det ska nog fixa sig det här.

Idag hade vi internutbildning i några av de elektroniska resurser som vi erbjuder låntagarna via hemsidan. Jag lärde mig en hel massa användbart framför allt om Global Grant, NE och Encyclopedia Britannica. Det måste dock påpekas att inget jag framgent kommer lära mig om något internetrelaterat över huvud taget kommer att kunna överträffa känslan när jag upptäckte att man kan ändra språkinställningen i Google så att hela sidan blir på klingon.

Dagens garv lades helt klart av när vi i stipendiedatabasen Global Grant hittade ett stipendium som endast delas ut till gamla änkor och ungmöer i Hemstaden, samt till (jag citerar:) "FATTIGA SOM SETT BÄTTRE DAGAR". Japp, detta var den exakta ordalydelsen. Jag skulle utan problem kunna sitta en hel dag och hitta regler för sökande till olika stipendier som skulle få även den mest bajsnödiga person att garva läppen av sig.

En rolig sak med att vara människa är att man får sina fördomar utmanade hela tiden. Det är i alla fall roligt om man tycker det är värt besväret att reflektera något mer över tillvaron än de flesta av pappskallarna som beklagligt nog är i majoritet här i världen.

Härom dagen när jag satt i disken trodde jag att jag hade råkat ut för ett sånt där tillfälle då jag återigen skulle få lära mig att inte döma hunden efter håren. En kille i 30-35-årsåldern kom framsläntrande. Han såg ut ungefär som Cletus, pappan i white trash-familjen i Simpsons, och pratade ungefär likadant (fast svenska). När han öppnade käften väntade jag mig en fråga om var reparationshandböckerna till Volvo 240 står eller möjligen om senaste numret av Flygrevyn är till hemlån, men förvånande nog frågade han efter något så finkulturellt som Upsala-Ekeby Keramiks stämpel. Wow, här har vi värsta oväntade keramik-konässören, tänkte jag och såg framför mig hur han tillbringat en stor del av sin barndom hos sin mormor antikhandlaren. Hur han, trots att livet behandlat honom oblitt, hållit intresset för svenska keramik- och porslinstillverkare intakt. Bla bla bla. Jag riktigt fylldes av känslan av hur skönt det kan vara när man måste revidera en uppfattning och njöt av hur vidsynt jag var som genast accepterade att han, trots sin bedagade uppenbarelse, helt tydligt var en person med törst efter kunskap. Jag vältrade mig i självbelåtenhet, enkelt uttryckt.

Nåväl; själv kan jag noll och intet om keramiktillverkare, och därför tog det ett tag innan jag fick några träffar vid sökning i katalogen eftersom jag envisades med att stava Upsala med två P istället för ett. Till sist insåg jag att det var lika bra att gå direkt till hylla Ihf. På vägen visade jag mitt erkännande av hans auktoritet inom området genom att säga:

"Ja, alltså, det är väl lika bra att du får kolla själv i böckerna, för du vet förmodligen mer än mig om det här."

varpå han svarade:

"Va? Nä, jag kan ingenting om det här! Jag står och säljer grejer på loppis, å häromdan insåg jag att jag hade råkat gjort värsta tabben; jag sålde en sån här liggande keramikbjörn va, jättegullig, med Upsala-Ekebystämpel för 75 spänn, och sen när jag kom hem så hittade jag samma björn på Tradera å där hade den gått för 250 så nu vill jag se till att inte göra om samma grej igen!"

Touché! Ibland är en anka en anka.

(därmed inte sagt att det är något fel på ankor, eller att de förtjänar att hånas offentligt i en högdragen intellektfascists bajsnödiga blogg)

Dagens höjdpunkt var när jag äntligen lyckades hitta en webbsajt med en förteckning över de noveller av Philip K Dick som översatts till svenska. Total recall är en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier, och ända sen jag fick veta att den baseras på en novell av SF-mästaren Dick har jag nu och då gjort små (med betoning på små) ansträngningar för att hitta den. Jag måste dock tillstå att det inte är så konstigt att den var aningen skitsvår att hitta eftersom den inte ens har publicerats i en novellsamling utan endast i tidskriften Jules Verne-magasinet. Döm om min extatiska lyckokänsla när jag efter en snabb sökning i vår katalog kunde konstatera att numret jag sökte stod och möglade i skönmag tillsammans med ett otal årgångar av sagda tidskrift! Nu vet jag var jag ska hämta min lunchläsning hädanefter.