Ich bin ein Bibliothekar und Ich will Ordnung haben!

Jahaja, nu har jag jobbat på nya stället sen förra onsdagen och trivs storartat. Det är lugna gatan hela dagarna och jag har varken fått hjärtklappning eller stroke en enda gång. Det är ju rent vansinnigt mycket jag måste lära mig förstås, men så länge jag slipper brölande pubertetsjävlar som sprider sina stresshormoner omkring sig likt en ebolapatient i det spastiska stadiet sprider virus när hen fontänkräks blod så kan jag gärna ta på mig hur mycket arbete som helst.

Det är rent himmelskt att ha schemalagd yttre tid och att resten av tiden kunna koncentrera sig på samma sak i mer än 5 minuter i sträck utan att ständigt bli avbruten, eller ha ångest för att förmiddagen, eftermiddagen eller kvällen måste tillbringas i disken.

Jag sjunger små minioperor för mig själv i pur glädje där jag sitter och importerar katalogposter till SOU, Departementsserien och diverse tabeller från SCB.

Jag blir hög när jag hör kollegan L1 berätta ALLT om specialsamlingen jag ska ta över från honom, via vilka kanaler jag ska bevaka utgivningen i området och att jag måste gå alla KB:s kurser i libriskatalogisering och -indexering för att kunna katalogisera det jag köper in i Libris.

Jag ryser av välbehag när kollegan L2 förklarar hur en katalogpost till en viss publikation ska se ut, hur praxis för klassificering och katalogisering ser ut på just vårt bibliotek och hur man tillämpar somliga av KRS mer luddiga paragrafer.

Idag på morgonen fick jag och kollegan B lära oss hur man använder den kombinerade mikrofilmsprojektorn och kopiatorn som folk får använda när de vill läsa gamla lokaltidningar eller skriva ut släktforskningsinformation de hittar på mikrofilmade kyrkböcker. Värsta stenålderstekniken, men jag tror faktiskt att mikrofilm och -fiche är bland de säkrare förvaringsformaten över tid så det hänger nog med ett tag till.

Jag har hunnit med några pass i infodisk också. Idag råkade jag på en besökare som frågade om vi hade några videor med ormar. Hen hade svår ormfobi och gick i kognitiv terapi, och hade nu nått den nivån då hen skulle försöka titta på en levande orm på film utan att avlida. Den enda film jag hittade var "Afrikas 10 dödligaste ormar", och bara jag uttalade namnet på filmen såg hen ut att få frossbrytningar. Det slutade med att jag tipsade om att gå in på youtube och söka på huggormar, så hen fick vänja sig vid nåt lite mindre innan hen gick på pytonormarna. Sen var det en snubbe som ville ha upp Saxo Grammatticus danska krönika från magasinet. Detta vållade mig lite besvär eftersom den stod på folianthylla och det enda som antydde det i BOOK-IT var en fjantig bock längst till höger på "bestånd", som betyder att man måste klicka på exemplaret för att få upp all tillgänglig information. Hur ofta minns man att kolla där? Nåväl, jag lär aldrig glömma det fr o m nu i alla fall. Inte efter att ha lallat runt i mag en kvart och nästan fått dammlunga på kuppen.

(men jag gillar magasin)

Man ska ju som bekant inte ropa "hej" förrns man träffar nån man känner, men jag vågar redan nu drista mig till att säga att det känns riktigt bra, det här...