Never let me go
Låt mig tipsa om ovanstående bok av Kazuo Ishiguro (han har även skrivit Återstoden av dagen). Handlingen är saktmodig, men icke desto mindre så förbannat gripande och faktiskt spännande att man bara vill veta mer och mer och mer och mer och mer och mer. Och mer.
Boken har en tämligen harmlös inramning; den 31-åriga vårdaren Kathy berättar om sin uppväxt på internatskolan Hailsham. Eleverna som bor på skolan har inga familjer, och lärarna kallas förmyndare. Livet och reglerna på skolan verkar på ytan likna vilket brittiskt internat som helst, men Kathys berättelse väcker en smygande känsla av att likheten är bedräglig och att väldigt speciella omständigheter råder. Förmyndarna är ytterligt hemlighetsfulla gällande hur mycket de berättar för eleverna om deras syfte och existens. När de väl undslipper sig något har de en speciell taktik; de berättar kontinuerligt saker som är på gränsen till för komplicerade för att eleverna ska förstå. På så sätt ser de till att eleverna sakta vänjer sig vid alla olika aspekter av sin tillvaro; när de väl blivit gamla nog att förstå vad förmyndarna delgivit dem vid en viss ålder har de redan internaliserat informationen, istället för att bli upproriska och göra motstånd som de kanske skulle ha gjort om de till fullo förstått innebörden direkt.
Kathys berättelse uppehåller sig mest kring hennes förhållande till barndomsvännerna Ruth och Tommy, som hon så småningom, efter att de slutat skolan, blir vårdare till.
Det är sällan jag orkar läsa stillsamma, poetiska böcker, men den här är fanimej en pärla! Jag sträckläste den och la knappt ifrån mig den när jag gick på muggen. När jag hade läst ut den fanns den kvar i hjärnan i flera dagar, och jag funderade på hur i helvete en sådan värld som Kathy beskriver kunnat uppstå. Och jag insåg till min fasa att vi kanske snart är där.
Boken har en tämligen harmlös inramning; den 31-åriga vårdaren Kathy berättar om sin uppväxt på internatskolan Hailsham. Eleverna som bor på skolan har inga familjer, och lärarna kallas förmyndare. Livet och reglerna på skolan verkar på ytan likna vilket brittiskt internat som helst, men Kathys berättelse väcker en smygande känsla av att likheten är bedräglig och att väldigt speciella omständigheter råder. Förmyndarna är ytterligt hemlighetsfulla gällande hur mycket de berättar för eleverna om deras syfte och existens. När de väl undslipper sig något har de en speciell taktik; de berättar kontinuerligt saker som är på gränsen till för komplicerade för att eleverna ska förstå. På så sätt ser de till att eleverna sakta vänjer sig vid alla olika aspekter av sin tillvaro; när de väl blivit gamla nog att förstå vad förmyndarna delgivit dem vid en viss ålder har de redan internaliserat informationen, istället för att bli upproriska och göra motstånd som de kanske skulle ha gjort om de till fullo förstått innebörden direkt.
Kathys berättelse uppehåller sig mest kring hennes förhållande till barndomsvännerna Ruth och Tommy, som hon så småningom, efter att de slutat skolan, blir vårdare till.
Det är sällan jag orkar läsa stillsamma, poetiska böcker, men den här är fanimej en pärla! Jag sträckläste den och la knappt ifrån mig den när jag gick på muggen. När jag hade läst ut den fanns den kvar i hjärnan i flera dagar, och jag funderade på hur i helvete en sådan värld som Kathy beskriver kunnat uppstå. Och jag insåg till min fasa att vi kanske snart är där.
Conan Bibliotekarien at 22:35
3 Comments:
Tack för tipset. Och tack för en briljant blogg.
Sådär, nu har jag skaffat ett bloggerkonto iom att du vägrar ange mailadress eller ta emot oregistrerade kommentarer. Du känns lite sådär biblioteksskadad. "Du måste ha ett lånekort och lösenord för det"...
Apropå Philip K; lyssnade (läsa böcker är så 2003) på Norweigan Wood häromveckan och började igår med Do androids dream... Min fråga, vad betyder abridged och unabridged inom ljudböcker? Do androids... är abridged. Betyder det att det är en komprimerad version eller har det att göra med att den som läser boken och alla manliga repliker är Matthew Modine och den som har alla kvinnliga repliker är Calista Flockhart, någon form av skådespeleri alltså? N Wood var unabridged och den vet jag var oredigerad och lästes "rakt av".
Började själv läsa denna bok för några veckor sedan, men kom inte igång... och då gillar jag ändå stillsamma historier lika mycket som något annat... men det gick bara inte... jag kom inte vidare. Jag har nu lagt den ifrån mig på hyllan ovanför sängen - jag ger inte upp den, den får bara vila lite... Däremot så har jag börjat läsa Historikern av Elizabeth Kostova - kanske lite skräckblandad vetenskap kan kicka igång mig så här i slutet av januari...
Skicka en kommentar
<< Home