Träumerei

Min ambition med den här bloggen (urk, nu metaskriver jag, det känns så pretto) var ju att ge civilister en uppfattning om vad det innebär att jobba på bibliotek, i hopp om att spräcka några förutfattade meningar om bibblan som ett schysst, stressfritt plejs där vi typ läser, snäser och jäser hela dagarna. Nu vågar jag knappt fortsätta skriva, eftersom jag har på känn att den gängse uppfattningen kommer infrias något grovt. För det första trivs jag så bra så det knappt finns nåt alls att klaga på (vilket är högst främmande för min personlighet) och för det andra så använder jag ju bloggen som spypåse för all frustration över folk som inte kan bete sig, vilket troligen gör att jag kvalificerar mig som "gnällig bibliotekskuf".

Nåväl vad har jag gjort de senaste veckorna? Jo, katalogiserat, katalogiserat och så... katalogiserat lite. Läst lokaltidningen, en massa tidskrifter och lallat runt i magasinet och kollat upp grejer. Gallrat ref-böcker. Haft en del helt incidentfria diskpass som utmanat hjärnan alldeles lagom mycket. Och så har jag fått en så grundlig genomgång av specialsamlingen att jag drömde stressdrömmar hela natten efter om missade bevakningar av inköp, felkatalogiseringar och alla andra upptänkliga misstag som kan begås till men för den heliga kollektionen...

Måhända kan jag dock framgångsrikt stäcka uppfattningen om att det är stressfritt, för jag sitter verkligen inte och rullar ner tummarna till knogen precis. Men skillnaden mellan att ha stimulerande sysselsättning hela tiden och att vilja dö är ju tämligen avgörande :P

Stötte visserligen på en mindre sympatisk dam häromkvällen. Jag fick gnällvibbar så fort hon äntrade mitt synfält; först stod hon under suck&stön och trampade otåligt i ca 30 sekunder eftersom jag var upptagen med en annan låntagare som jag hjälpte med en kurslitteraturlista. Sen avbröt hon oss och frågade surt om tjejen skulle ha hjälp med hela listan. Nä, det är bara en bok kvar, sa tjejen. Jag trodde att damen skulle fråga var muggen fanns, hur man kom till närmsta utgång eller liknande som skulle ta max 15 sekunder (de flesta människor har faktiskt, hör&häpna, tillräckligt med hyfs&vett för att INTE avbryta när de ser att man är upptagen med någon annan låntagare snedstreck medmänniska), men nähäddå. Damens fråga var minst lika omfattande som tjejen med kurslistans, varpå min motvilja växte. Hallå ba, respekt för medmänniskor? Bibliotekarier är som provhytter, har man lyckats ta en i anspråk så får man fan använda den så länge man behöver (om inte bibliotekarien själv erbjuder sig att återkomma när hon haft mer tid på sig, förstås, vilket vi faktiskt gör om vi får en gigantofråga och kön är milslång)!

Men tant gnällkärring tyckte uppenbarligen att hennes fråga var mycket viktigare och mer relevant än den där lilla snärtans kurslista (I beg to differ). Att tjejen dessutom tillhörde dem vi kallar "andra generationens invandrare" gjorde förmodligen att gnälldamen ännu mindre ansåg sig behöva respektera tjejens rätt att få lika utförlig hjälp som hon. Jag försökte dölja min motvilja eftersom ett långt liv har lärt mig att man inte kommer någon vart med passiv aggressivitet. Det var dock lättare sagt än gjort eftersom kärringjäveln vägrade lyssna på vad jag sa, utan avfärdade biblioteket (som just i detta ögonblick var synonymt med mig) som en retarderat mossig organisation vars rutiner i frågan det gällde är helt jävla idiotiska och enbart syftar till att göra livet besvärligt för såna som hon. Jag bemötte hennes grinighet lugnt och sansat med devisen "det är inte mig det är fel på, jag sa inget fel, jag gjorde precis som jag skulle, det är HON som äger problemet..." för ögonen, och förklarade för de dövaste öron jag någonsin råkat på varför vi gör som vi gör angående detta.

Nästa morgon när jag vaknade efter att ha drömt en mycket intensiv dröm om hur jag grundligt och njutningsfullt skällde ut kärringen efter noter så att hon fick stekarfrilla och började gråta funderade jag dock en kort sekund på om jag inte borde börja visa mer för folk när jag tycker att de beter sig mer än lovligt barnsligt, för det kan inte vara nyttigt att samla på sig aggressioner på det här viset. "I don't get angry, I grow a tumour instead", som Woody Allen sa. Alternativet är att jobba på att bli lite mindre lättretad, men det är alldeles för krävande så till det förslaget säger jag "OLALALALABINGOOOO!!!".

När jag jobbade i söndags och satt i infodisken på skönavdelningen ringde en gammal bekant: Ensamma telefonkvinnan. Eftersom hon var låntagare på Lilla Stället, som jag faktiskt trivdes bra på, så kändes det nästan lite vemodigt att höra denna släpiga röst från fordom i andra änden av luren, som frågade hur lång kö det var på nån bok som jag för ögonblicket glömt namnet på. Döm om min förvåning när hon kände igen min röst också; så pass med i matchen måste jag erkänna att jag inte trodde att hon var.

Kollegan L2 jobbade sista dagen igår så nu är jag lämnad åt mitt katalogiserings-öde. Vittjade hennes rum innan jag gick ut till passet jag sitter på nu och ska börja förkovra mig i Universell decimalklassifikation och Dewey decimal classification. Jag hittade även några rafflande skrifter som t ex Alfabetiseringsregler, Auktoritetsregister samt ett antal häften med hyllsignum som vi har men inte Btj och vice versa från tidigt 90-tal. Dessutom har hon ett gäng språklexikon som jag planerar att beslagta kvickt som bara fan, eftersom de behövs när jag katalogiserar.