Den så kallade ketchupeffekten eller hur spelteorins principer verkar i en bibliotekaries vardag

För att kunna säga "Aldrig under mina år som blättan blä har jag varit med om blaha blaha men NU..." med nån sorts trovärdig emfas så ska man antagligen ha mer på fötterna än ca 8 bast i gamet. Förra veckan råkade jag dock på ett fenomen som faktiskt får mig att uttala dessa ord, trots min ödmjuka medvetenhet om min förhållandevis ringa erfarenhet.

Helt oberoende av varandra drällde det, med nån dags mellanrum, in två besökare av utomsvensk nationalitet och frågade efter vad som tillsammans med taxeringskalendern, internetanslutna datorer, dataspel, mangaserieböcker och deckare utgör högviltet här på biblioteket; nämligen språklexikon. Dessa två individer hade vietnamesiska respektive kurmandji som modersmål, så med reptilhjärnan som ledstjärna visade jag dem till hylla Fvea resp. Fqcc. Jag hade dock svaga hopp om att kunna tillfredsställa deras behov där och då, eftersom varenda lexikon vi äger har ett cirkulationstal som överstiger det sammanlagda för resten av alla våra böcker. Döm därför om min astronomiska förvåning när det faktiskt fanns lexikon inne på båda språken! Om jag vore Örlogskapten Data så skulle jag blixtsnabbt räkna ut oddsen för hur troligt det är att detta skulle inträffa (de är inte bra, så mycket vet jag i alla fall), men jag erkänner villigt att min hjärna har rätt begränsade resurser när det kommer till spelteori, så jag lät det bero och nöjde mig med att förundras.

Nåväl, båda besökarna blev hur som helst överlyckliga när de fick lexikonen i händerna. Deras ögon glittrade likt den ensamma änkan Lisbeth Blomkvists när hon öppnade det paket med en flaska Aqua Vera som den i dessa tider extra aktuelle Karl-Bertil Jonsson stulit från en rik människa för att ge till en fattig människa.

Och det är nu som det fantastiska inträffar; det som jag aldrig varit med om under mina 8 år som yrkesverksam bibliotekarie. Med mindre än ett dygns mellanrum utspelar sig två i princip identiska dialoger:

Den överlyckliga besökaren: Hur mycket kostar den?

Conan: Nämen alltså, det är gratis att låna här...

Den överlyckliga besökaren: Låna?

Conan: Ja, det här är ju ett bibliotek, vi tar inte betalt för att låna ut böckerna.

Den genast något mindre överlyckliga besökaren: Men... säljer ni inte böcker? Jag trodde ni säljer böcker!

Den oerhört förvånade Conan: Nej, vi säljer inte våra böcker. Vi lånar ut dem i en månad åt gången. Har du leg med dig så fixar jag ett lånekort om du vill låna den.

Den allt mer frustrerade, före detta överlyckliga besökaren: Men... den här är ju så bra...! Jag måste ha den! Kan jag inte...

Conan: Nej, tyvärr, vi säljer den inte. Vill du köpa ett lexikon så får du gå till en bokhandel. Det finns en i XXX-gallerian och en i YYY-gallerian här i centrum t ex.

Den slokörade besökaren: Ja, jag får väl låna den då...

Conan (ansträngt hurtigt): Ja, det är ju bättre än ingenting i alla fall, eller hur? Hehehe... eh... hehe...

I ljuset av de knasigheter man kan få höra i det här jobbet så verkar ju detta som ett ganska modest utbrott av vanföreställningar, men i all sin stillsamhet slår det ändå det mesta. Nästa steg vore ju att nån kliver in, ser sig omkring och frågar om vi har böcker här.

Men all right, SÅ märkligt är det väl inte att nån misstar ett bibliotek för en bokhandel. Jag medger att det finns vissa likheter, och kan man inte svenska så säger ju inte den gigantiska skylten BIBLIOTEK mer än vad motsvarande ord skrivet med arabiska bokstäver skulle säga mig om jag reste till Bagdad och fick för mig att en parlör vore en jävla bra idé att köpa just nu. Det remarkabla med dessa incidenter är väl snarare att jag aldrig råkat ut för det förut, men att två pers samma vecka plötsligt dök på just mig och ville göra affärder.

I enlighet med ketchupeffektslagen kommer jag förmodligen få ta hand om vilsna bokspekulanter non stop hädanefter.

(det är f ö säkert ett tecken på obotlig yrkesskada att hålla det för självklart att alla känner till vad ett bibliotek är och dessutom kan tolka de yttre tecken som avslöjar att detta är ett bibliotek och inte en bokhandel; såsom t ex att det sitter fula etiketter på ryggarna på varje bok, att böckerna saknar prislappar, att varje bok endast finns i ett välanvänt exemplar vardera, att det inte finns blaffiga skyltar med erbjudanden och prisuppgifter överallt etc etc etc. Men rent teoretiskt sett skulle det ju kunna vara ett gigantiskt, kommunalt sponsrat antikvariat de klivit in på... Det kanske dessutom inte finns motsvarigheten till folkbibliotek i Irak eller Vietnam, och bokhandlarna där kanske inte är lika flashiga som Akademibokhandeln utan ser mer ut som svenska bibliotek, lite sådär kommunalbeige och småtråkiga. Vad vet jag, en enkel informationsmäklare?)