It smells like a cat
Många av tidskrifterna jag har på cirkulation, både för spec-samlingens räkning och för mina andra ämnesansvars, är rent makalöst tråkiga. En gång satt jag t ex på ett nytt nummer av Antik och auktion så länge att en jävligt otrevlig snubbe hann skälla ut halva personalstyrkan innan kollegan L2 hittade den underst i en hög på mitt skrivbord. Herr Kolerisk hann lyckligtvis dra åt helvete innan den hittades; rätt så med tanke på hans invektivorgie (som bröt ut långt innan det var det minsta befogat) och hans slavägarmentalitet. Dock kände jag nästan press att göra offentlig avbön på p-mötet dagen efter, med tanke på vad mina kollegor fick utstå för att jag aldrig kan få tummen ur röven och hastigt skumma igenom alla kioskvältare som landar framför näsan på mig.
De gånger det dyker upp nåt som mot all förmodan är riktigt spännande eller intressant i en slik publikation blir jag desto gladare. I veckan läste jag t ex senaste numret av en av de större populärvetenskapliga tidskrifterna om vetenskap och forskning, och döm om min extrema förvåning och munterhet när blicken fastnade på följande läsarbrev:
"Klimat och olja
Jag har länge varit intresserad av klimatdebatten. Som 20-åring drabbades jag av klimatnojan som tog fart i samband med Aftonbladets klimatkampanj. Efter att ha mått psykiskt dåligt av all propaganda fick jag kontakt med Margaret Thatchers före detta politiska rådgivare Lord Christopher Monckton.
Det slutade med att jag besökte honom i Skottland för att föra klimatdiskussionerna på en personlig nivå. Han menar på att problemet ligger inte i klimathotet utan att oljan håller på att ta slut. Och jag mår jättedåligt av detta.
Vad kommer vi göra när oljan tar slut? Folk kommer ju inte kunna bibehålla sina jobb. Transport och logistik går åt pipan. Ja, hela världen går väl åt skogen.
Har ni något svar på detta? Vad är alternativen?"
Först garvade jag tills jag fick njursten, samtidigt som jag tyckte synd om stackarn som uppenbarligen har större problem än den stundande klimatkatastrofen (av någon anledning inbillar jag mig att den möjligheten inte är helt försumlig).
Sen vaknade tråkigt nog min konspiratoriska sida och tyckte att ett flertal ugglor kunde anas i mossen. Det KAN vara så att insändaren är en produkt av författaren till boken Brev till samhället...
De gånger det dyker upp nåt som mot all förmodan är riktigt spännande eller intressant i en slik publikation blir jag desto gladare. I veckan läste jag t ex senaste numret av en av de större populärvetenskapliga tidskrifterna om vetenskap och forskning, och döm om min extrema förvåning och munterhet när blicken fastnade på följande läsarbrev:
"Klimat och olja
Jag har länge varit intresserad av klimatdebatten. Som 20-åring drabbades jag av klimatnojan som tog fart i samband med Aftonbladets klimatkampanj. Efter att ha mått psykiskt dåligt av all propaganda fick jag kontakt med Margaret Thatchers före detta politiska rådgivare Lord Christopher Monckton.
Det slutade med att jag besökte honom i Skottland för att föra klimatdiskussionerna på en personlig nivå. Han menar på att problemet ligger inte i klimathotet utan att oljan håller på att ta slut. Och jag mår jättedåligt av detta.
Vad kommer vi göra när oljan tar slut? Folk kommer ju inte kunna bibehålla sina jobb. Transport och logistik går åt pipan. Ja, hela världen går väl åt skogen.
Har ni något svar på detta? Vad är alternativen?"
Först garvade jag tills jag fick njursten, samtidigt som jag tyckte synd om stackarn som uppenbarligen har större problem än den stundande klimatkatastrofen (av någon anledning inbillar jag mig att den möjligheten inte är helt försumlig).
Sen vaknade tråkigt nog min konspiratoriska sida och tyckte att ett flertal ugglor kunde anas i mossen. Det KAN vara så att insändaren är en produkt av författaren till boken Brev till samhället...
Conan Bibliotekarien at 17:50
5 Comments:
Det är högst troligt en "Brev till samhället"-grej, ja.
Får inte riktigt ihop det åldersmässigt heller. Monckton yttrar sig om klimatet på det sättet nu, så antingen är skribenten inte särskilt gammal, eller så har vederbörande haft psykiska problem i bortåt 20 år innan Monckton tar emot och reder ut begreppen. Och varför skulle han snacka olja med ett svenskt psyko?
Jag är böjd att instämma i din argumentation... men å andra sidan, om man beaktar vilka intressanta människor man stöter på varje dag så skulle det mycket väl kunna dölja sig ett äkta original bakom signaturen :P
Gah, det där påminner om mig, under mer stressade perioder. Och det pinsamma är att tidskrifterna jag låter samlas under pappershögarna samtliga är inom mitt forskningsområde (vilket förvisso inte hindrar att de kan vara brötatrista).
Det känns skönt att höra att man inte är ensam om att ff befinna sig på högstadienivå (=allt man MÅSTE är per definition själsdödande tråkigt) gällande somligt :D
hihi, visst finns det riktiga waccos och tokskallar, men det här låter för bra för att vara sant. Antagligen är det någon som behagar att skämta...
Skicka en kommentar
<< Home