We have a stoltjuv on our hands, lads!
Idag hade jag en föreläsning om specialsamlingen för ett gäng panchon som går på Pensionärsuniversitetet.
Jag började fundera på om den här generationen panchon är extremt välhållna eller om perceptionsförmågan förändras med åren. När jag var 20 såg alla över 65 ut som mumier, nu är de lika gamla som mina föräldrar och ser oförskämt pigga och fräscha ut. Framför allt fräschare än vad jag gör själv en tisdagmorgon kl 10 när nattsömnen mest bestått av stressdrömmar om hur jag tappar bort mig och börjar svamla oväsentligheter eller springer omkring i Hemliga Magasinet och febrilt letar efter gamla skrifter från 1700-talet att visa upp för de vetgiriga men gång på gång inser att nej, den här kan jag inte visa dem, för jag har fan ingen aning om vad jag ska säga om den...
Drömmarna till trots gick det skapligt. Jag förbannar bara mitt oblida öde att alltid vara stressad som en gris i slaktkön i flera veckor inför slika framträdanden. Att jag aldrig lär mig att när jag väl står där brukar jag känna mig som en sjujävla estradör. Men nähädå, istället går jag och har svår ångest och känner ett tvång att repetera in EXAKT (och då menar jag exakt) vad jag ska säga, annars tror jag att jag kommer få hjärnsläpp och stå och snappa efter luft som en strandad mört.
Vi har råkat ut för en illvillig stoltjuv här på fackbiblioteket. Nån fräck jävel knallar ut med stolar mitt på ljusa dagen utan att någon märker det. Eventuella vittnen bland besökarna tror ju förmodligen att det är en vaktmästare som bär iväg stolarna för att laga dem, eller så skiter de i vilket. Det är tur att Affe Svenssons briljanta plan att lagstifta in civilkurage i våra skygglappsbeklädda sinnen aldrig blev nån större hit bland hans fränder i storpolitiken, för i så fall skulle ca 75% av Sveriges befolkning ha hamnat i brottsregistret kvickare än snabbt.
Hur som helst ska nu alla stolar på fackavdelningen förses med larm så det ska bli vansinnigt intressant att se vad som händer om nån blir tagen på bar gärning. "Öh, nä, men... jag skulle ju bara sätta mig här i luftslussen för att få läsa tidningen i fred, det är ju så stökigt inne på biblioteket... va, är det en utgång??? Det visste jag inte? Det borde ni fan skylta om, det syns ju ingenstans att det här är en utgång!!! Jäääävligt dåligt, faktiskt..."
Jag och kollegan L konstaterade härom dagen att man, tro´t eller ej, tappar tron på mänskligheten av att jobba på bibliotek. Till mitt försvar måste jag dock påpeka att jag hade en glimt i ögat. Men bara en.
Jag började fundera på om den här generationen panchon är extremt välhållna eller om perceptionsförmågan förändras med åren. När jag var 20 såg alla över 65 ut som mumier, nu är de lika gamla som mina föräldrar och ser oförskämt pigga och fräscha ut. Framför allt fräschare än vad jag gör själv en tisdagmorgon kl 10 när nattsömnen mest bestått av stressdrömmar om hur jag tappar bort mig och börjar svamla oväsentligheter eller springer omkring i Hemliga Magasinet och febrilt letar efter gamla skrifter från 1700-talet att visa upp för de vetgiriga men gång på gång inser att nej, den här kan jag inte visa dem, för jag har fan ingen aning om vad jag ska säga om den...
Drömmarna till trots gick det skapligt. Jag förbannar bara mitt oblida öde att alltid vara stressad som en gris i slaktkön i flera veckor inför slika framträdanden. Att jag aldrig lär mig att när jag väl står där brukar jag känna mig som en sjujävla estradör. Men nähädå, istället går jag och har svår ångest och känner ett tvång att repetera in EXAKT (och då menar jag exakt) vad jag ska säga, annars tror jag att jag kommer få hjärnsläpp och stå och snappa efter luft som en strandad mört.
Vi har råkat ut för en illvillig stoltjuv här på fackbiblioteket. Nån fräck jävel knallar ut med stolar mitt på ljusa dagen utan att någon märker det. Eventuella vittnen bland besökarna tror ju förmodligen att det är en vaktmästare som bär iväg stolarna för att laga dem, eller så skiter de i vilket. Det är tur att Affe Svenssons briljanta plan att lagstifta in civilkurage i våra skygglappsbeklädda sinnen aldrig blev nån större hit bland hans fränder i storpolitiken, för i så fall skulle ca 75% av Sveriges befolkning ha hamnat i brottsregistret kvickare än snabbt.
Hur som helst ska nu alla stolar på fackavdelningen förses med larm så det ska bli vansinnigt intressant att se vad som händer om nån blir tagen på bar gärning. "Öh, nä, men... jag skulle ju bara sätta mig här i luftslussen för att få läsa tidningen i fred, det är ju så stökigt inne på biblioteket... va, är det en utgång??? Det visste jag inte? Det borde ni fan skylta om, det syns ju ingenstans att det här är en utgång!!! Jäääävligt dåligt, faktiskt..."
Jag och kollegan L konstaterade härom dagen att man, tro´t eller ej, tappar tron på mänskligheten av att jobba på bibliotek. Till mitt försvar måste jag dock påpeka att jag hade en glimt i ögat. Men bara en.
Conan Bibliotekarien at 15:03
3 Comments:
Kul att du är tillbaka :)
Tror för övrigt att det är väldigt lätt att tappa tron på mänskligheten när man jobbar med mycket slumpad mänsklig kontakt. Inte har man så stor chans att påverka i nån vettig riktning heller..
Man tackar för de glada tillropen :)
Du har en poäng... men egentligen tror jag att man nog måste vara aningen cyniskt lagd redan från början för att det ska gå åt "jahapp, ännu ett bevis på att mänskligheten är en genetisk soptipp"-skogen. Är man lagd åt andra hållet prisar man förmodligen det faktum att man varje dag får chansen att se så många exempel på allt det goda och mysiga hos människan... ;P
Ja, du har nog rätt.. man ser det man vill se, och visst vore det väl kul att kunna filtrera bort allt konstigt och störande. Men då skulle det inte bli en bra blogg av det, det skulle det verkligen inte..
Skicka en kommentar
<< Home