Conan P.I.

Sen några veckor frekventeras vi dagligen av en ny förmåga som inte ens med den bästa välvilja kan beskrivas som annat än oerhört kufisk. Som de flesta av våra stammisar är det främst datorerna han är ute efter, och där sitter han så fort han kommer åt. Han skriver ut papper en masse, men istället för att skriva ut dem buntvis så skriver han ut ett i taget och springer ner för trappan och betalar dem ett och ett. Vad vet jag, det kanske är en form av vardagsmotion, men återigen, inte ens den bästa välvilja hindrar mig från att snarare se det som ett utslag av hans oerhörda kufiskhet.

Igår råkade jag få syn på vad som stod på ett av papprena han skrev ut. Vanligtvis tittar man ju inte på utskrifterna men nu hände det sig alltså att jag av misstag (tro inget annat!) slängde ett getöga på hans alster. Vad jag såg gjorde mig en smula oroad, eftersom det enda som fanns på pappret var en väldigt gles rad med slumpartat placerade bokstäver och siffror längst upp. Anledningen tïll min oro var att i normala fall när papper kommer ut som ser ut på det däringa sättet inleds oftast en 45 minuter lång diskussion med personen som gjort utskriften. Diskussionen går utan undantag ut på att det är fel på våra datorer och personen således ska få pappret gratis. Så icke denna gång. Han betalade snällt utan knot och lallade tillbaks till sin dator, för att 5 minuter senare komma ner igen och hämta ett exakt likadant papper. Ja, jag erkänner. Den här gången tittade jag faktiskt på pappret med flit. Det är nämligen så ofantligt ovanligt att nån glatt betalar för ett tomt papper att jag inte riktigt kunde föreställa mig att han bara var ovanligt medgörlig utan var tvungen att försöka utröna vad som var grejen egentligen.

Han fortsatte med sitt utskrivande under dagen, och varenda papper var tomt sånär som på de meningslöst utkastade tecknen på översta raden, och han betalade glatt för vartenda ett.

Idag när jag gick runt och gjorde stängningsrutinerna stötte jag på honom i ett avlägset hörn av biblioteket. Då fick jag svaret på vad han skulle med alla dessa papper till. Innan jag ens fått syn på honom anade jag vad som skulle möta mitt öga, eftersom jag hörde ljudet av intensivt klippande och tejpande. Och jodå, när jag kom runt hörnet satt han där med ett papper framför sig som var blankt av tejp, och under tejpen satt hundratals små utklippta bokstäver och siffror, fint ordnade till vad som inte ens med den bästa välvilja kan beskrivas som nåt annat än... ETT KIDNAPPNINGSBREV!!!

Fortsättning följer troligen inte.