Ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten.

Hade en uppfriskande sammanstötning med Il Tokskalle di tutti tokskallar idag. Upprinnelsen var att jag nekade honom att själv hämta en häftapparat inne bakom infodisken, varpå han blev vansinnig. Han anser nämligen att han har lika stor rätt att vara där som personalen, då han betalar skatt och sålunda är delägare i alla offentliga institutioner.

(om någon undrar varför han inte fick utföra denna enkla manöver på eget bevåg så kan jag avslöja en liten hemlighet: vi bibliotekarier är svårt territoriella varelser som helst ser att vårt revir inte besudlas av obehöriga)

Det trevliga samtalet som bl a innehöll ord som "för fan", "jag blir så förbannad" och "du vet mycket väl vad jag tycker om er" utmynnade dock så småningom, via en lustig perceptionsskiftning där det verkade som att han plötsligt glömde att jag var den ursprungliga orsaken till hans indignation och istället blev en förtrogen, i att han invigde mig i en av sina listiga planer för att förnedra stadsbiblioteket. Läs och bäva inför det ohyggligt skarpa intellekt som värkte fram denna raffinerade trestegsraket:

1. Han skriver till ambassaden tillhörande ett land med ett mindre förtroendeingivande rättssystem och berättar om ett av de många tillfällen då han anmält någon ur bibliotekspersonalen till en Högre Makt utan att få det minsta gehör för sin anmälan.

(den specifika anmälan som han har i åtanke, och som jag fick mycket noggrannt beskriven för mig, förhalades i evigheters evighet av några (citat) kontorsråttor på en av de offentliga institutionerna i stada innan den hamnade på rätt bord, vilket givetvis är stor skandal. När Il Tokskalle kallar bör ju ALLA andra ärenden svepas av bordet)

2. När sen Fredde R vid tillfälle träffar landets premiärminister och börjar jiddra om dess tarvliga rättssystem så kommer vederbörande kunna vifta med Il Tokskalles brev och säga:

- Jahaja, du säger det. Men hur står det till med rättssäkerheten i Ballefjongberg då va? Va? VAVAVAVAVAVAVA?!?!?!?!!?!?

3. HA! Lång näsa till etablissemanget i Svedala i allmänhet, i Ballefjongberg i synnerhet och framför allt till Ballefjongbergs stadsbibliotek!

Det grämer mig en anings aning att jag inte kom på tanken att svara:

- Jahaja, du säger det. Men hörrudu; du som alltid snackar om hur förkastligt det är med fascism och påstår att vi är fascister allihop; när det gagnar dina syften så har du tydligen inga problem med att liera dig med en fascistisk diktatur, eller vad skulle du annars kalla Långtbortistan för va? Va? VAVAVAVAVA?!?!?!?!?!?"

Nerför minnenas allé

Jag har tidigare berättat om Lokaltidningsmannen, som förpestade tillvaron för mig och min kollega när jag jobbade på biblioteksfilialen. Under ett par månaders tid försökte vi ju jobba bort alla de specialrutiner som bemängde interaktionen med den gamle kökkenmöddingen och detta renderade, som jag tidigare beskrivit, ett missnöje av oanade dimensioner.

Bland annat hade han tidigare haft privilegiet att kunna lämna in en bokkatalog med förprickade titlar som han ville läsa, varefter min företrädare på Lilla Stället höll koll på när böckerna var inne och beställde hem dem från andra filialer för att LT på så sätt skulle slippa hålla koll på dem själv, men ändå vara säker på att få dem så fort de blev lediga. Detta iddes inte jag eller kollegan H hålla på med, utan vi reserverade alla böcker som vanligt när de var utlånade. Skillnaden mellan dessa förfaranden är att när vi beställer en bok som finns inne på ett annat bibliotek skickar vi inte ut något meddelande till låntagaren = ingen meddelandeavgift, men när boken är utlånad och man gör en reservation så betalar låntagaren 10 kr när h*n hämtar boken.

När LTs böcker började trilla in blev han vansinnig eftersom vi plötsligt började kräva honom på pengar när han kom och skulle låna. Han hade ju inte uttryckligen sagt åt oss att han INTE ville beställa böckerna om han skulle bli tvungen att betala, så trots att vi anade hur han skulle reagera så sket vi i det. Gubbfan skulle få lära sig den hårda vägen att här kommunicerar vi meddelst tal och inte via grymtningar, outtalade specialregler eller fjantiga lappar.
På ett mycket moget och, till hans stora förtret, kontraproduktivt sätt dumpade han detta brev i vårt bokinkast istället för att visa sitt missnöje öga mot öga med oss:

”Biblioteket Z. Information: Vid all kontakt mellan biblioteket och undertecknad, skall det göras via informationsbrev, vad gäller reservationer av bäcker (sic!) el. DVD-filmer, så att allt går korrekt till. Detta ska gälla 2006-XX-YY. nu när det är ny personal som inte vet tidigare rutiner, när det gäller service till ”gammla” (sic!) kunder. Tragiskt, beklagligt när det blir så. Bibliotekskund sedan 7 år: X”

Vi vidarebefordrade brevet till bibliotekschefen, som skrev ett mycket formellt, korrekt och en liiiten aning syrligt svar. Efter det resignerade han, lämnade snällt fram sitt lånekort utan att knota när han skulle låna, och var mycket noga med att berätta exakt hur han ville att böckerna skulle beställas eller inte beställas.

Under mitt dryga år på Lilla Stället upprätthöll LT för övrigt en ganska flitig korrespondens med oss, och breven var alltid skrivna på gamla räkningskuvert eller på kanterna av reklamblad och liknande. Uppenbarligen var vi inte ens värda att kosta på porto, kuvert och oanvända papper. Men stammis skulle han lik förbannat vara!

En gång skrev han ett anonymt klagobrev, fullt av indignerade gallspyor, och signerade med ett namn som han lånat av en granne. Tre frågor höll oss sömnlösa:

1. Hur kunde det komma sig att han verkligen inte begrep att vi via den fantastiska internettjänst som heter "Gula sidorna" lätt kunde konstatera att grannen som agerat bulvan mycket riktigt bodde i samma trapp som LT?

2. Hur kunde han ens föreställa sig att vi inte skulle känna igen hans taffliga språk, hans brevpapper bestående av ett fönsterkuvert från Onoff eller hans vana att peta in brevet i bokinkastet innan vi öppnade?

3. Var grannen inblandad i den sofistikerade planen, eller hade LT bara tänkt höra med grannen lite då och då, sådär i förbigående, om grannen fått nåt konstigt brev från biblioteket som h*n inte begrep nånting av? (med tanke på LT:s totala ovilja till verbal kommunikation så känns båda teorierna helt osannolika. Jag kan varken föreställa mig att LT småpratar med sina grannar när de möts i trappen, eller att han skulle vara så bundis med någon av dem att de tillsammans skulle kunna klura ut ett sånt fiffigt sätt att trycka till den degenererade bibliotekspersonalen)

Svaren på frågorna är förmodligen:

1. Han sket i vilket eftersom det primära för honom var att lätta på trycket innan hans frustration över all världens ogina servicemänniskor som inte slår knut på sig för att tolka hans minsta behov gav honom en stroke.

2. Han sket i vilket eftersom det primära för honom var att lätta på trycket innan hans frustration över all världens ogina servicemänniskor som inte slår knut på sig för att tolka hans minsta behov gav honom en stroke.

3. Han sket i vilket eftersom det primära för honom var att lätta på trycket innan hans frustration över all världens ogina servicemänniskor som inte slår knut på sig för att tolka hans minsta behov gav honom en stroke.

We have a stoltjuv on our hands, lads!

Idag hade jag en föreläsning om specialsamlingen för ett gäng panchon som går på Pensionärsuniversitetet.

Jag började fundera på om den här generationen panchon är extremt välhållna eller om perceptionsförmågan förändras med åren. När jag var 20 såg alla över 65 ut som mumier, nu är de lika gamla som mina föräldrar och ser oförskämt pigga och fräscha ut. Framför allt fräschare än vad jag gör själv en tisdagmorgon kl 10 när nattsömnen mest bestått av stressdrömmar om hur jag tappar bort mig och börjar svamla oväsentligheter eller springer omkring i Hemliga Magasinet och febrilt letar efter gamla skrifter från 1700-talet att visa upp för de vetgiriga men gång på gång inser att nej, den här kan jag inte visa dem, för jag har fan ingen aning om vad jag ska säga om den...

Drömmarna till trots gick det skapligt. Jag förbannar bara mitt oblida öde att alltid vara stressad som en gris i slaktkön i flera veckor inför slika framträdanden. Att jag aldrig lär mig att när jag väl står där brukar jag känna mig som en sjujävla estradör. Men nähädå, istället går jag och har svår ångest och känner ett tvång att repetera in EXAKT (och då menar jag exakt) vad jag ska säga, annars tror jag att jag kommer få hjärnsläpp och stå och snappa efter luft som en strandad mört.

Vi har råkat ut för en illvillig stoltjuv här på fackbiblioteket. Nån fräck jävel knallar ut med stolar mitt på ljusa dagen utan att någon märker det. Eventuella vittnen bland besökarna tror ju förmodligen att det är en vaktmästare som bär iväg stolarna för att laga dem, eller så skiter de i vilket. Det är tur att Affe Svenssons briljanta plan att lagstifta in civilkurage i våra skygglappsbeklädda sinnen aldrig blev nån större hit bland hans fränder i storpolitiken, för i så fall skulle ca 75% av Sveriges befolkning ha hamnat i brottsregistret kvickare än snabbt.

Hur som helst ska nu alla stolar på fackavdelningen förses med larm så det ska bli vansinnigt intressant att se vad som händer om nån blir tagen på bar gärning. "Öh, nä, men... jag skulle ju bara sätta mig här i luftslussen för att få läsa tidningen i fred, det är ju så stökigt inne på biblioteket... va, är det en utgång??? Det visste jag inte? Det borde ni fan skylta om, det syns ju ingenstans att det här är en utgång!!! Jäääävligt dåligt, faktiskt..."

Jag och kollegan L konstaterade härom dagen att man, tro´t eller ej, tappar tron på mänskligheten av att jobba på bibliotek. Till mitt försvar måste jag dock påpeka att jag hade en glimt i ögat. Men bara en.

Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Jo, ser du, Christer, anledningen till att den här bibliotekarien inte bär läderbyxor är att h*n anser att eftersom människan inte längre av nöden behöver begagna sig av andra djurs hudar för att hålla värmen så ska människan inte göra det heller.

Den utmärkta butiken Blue turtle säljer dock ett par jävligt schyssta brallor i icke-läder just nu som jag är oerhört sugen på. Vågar tyvärr inte köpa dem utan att prova först, och varken jobbmängden eller antalet sparade semesterdagar medger en tripp till Göteborg, så det blir till att hasa runt i mina vanliga jeans till koftan och birkenstockarna även framgent.

Varför resten av yrkeskåren verkar dissa lederhosen kan jag inte svara för. Kanske har det att göra med att läder (enligt den gängse uppfattningen) inte är det svalaste materialet man kan tänka sig, och att en stor del av landets bibliotekarier är kvinnor som tangerat den ålder då de plötsligt börjar besväras av regelbundet återkommande svettvallningar...?