Den så kallade ketchupeffekten eller hur spelteorins principer verkar i en bibliotekaries vardag

För att kunna säga "Aldrig under mina år som blättan blä har jag varit med om blaha blaha men NU..." med nån sorts trovärdig emfas så ska man antagligen ha mer på fötterna än ca 8 bast i gamet. Förra veckan råkade jag dock på ett fenomen som faktiskt får mig att uttala dessa ord, trots min ödmjuka medvetenhet om min förhållandevis ringa erfarenhet.

Helt oberoende av varandra drällde det, med nån dags mellanrum, in två besökare av utomsvensk nationalitet och frågade efter vad som tillsammans med taxeringskalendern, internetanslutna datorer, dataspel, mangaserieböcker och deckare utgör högviltet här på biblioteket; nämligen språklexikon. Dessa två individer hade vietnamesiska respektive kurmandji som modersmål, så med reptilhjärnan som ledstjärna visade jag dem till hylla Fvea resp. Fqcc. Jag hade dock svaga hopp om att kunna tillfredsställa deras behov där och då, eftersom varenda lexikon vi äger har ett cirkulationstal som överstiger det sammanlagda för resten av alla våra böcker. Döm därför om min astronomiska förvåning när det faktiskt fanns lexikon inne på båda språken! Om jag vore Örlogskapten Data så skulle jag blixtsnabbt räkna ut oddsen för hur troligt det är att detta skulle inträffa (de är inte bra, så mycket vet jag i alla fall), men jag erkänner villigt att min hjärna har rätt begränsade resurser när det kommer till spelteori, så jag lät det bero och nöjde mig med att förundras.

Nåväl, båda besökarna blev hur som helst överlyckliga när de fick lexikonen i händerna. Deras ögon glittrade likt den ensamma änkan Lisbeth Blomkvists när hon öppnade det paket med en flaska Aqua Vera som den i dessa tider extra aktuelle Karl-Bertil Jonsson stulit från en rik människa för att ge till en fattig människa.

Och det är nu som det fantastiska inträffar; det som jag aldrig varit med om under mina 8 år som yrkesverksam bibliotekarie. Med mindre än ett dygns mellanrum utspelar sig två i princip identiska dialoger:

Den överlyckliga besökaren: Hur mycket kostar den?

Conan: Nämen alltså, det är gratis att låna här...

Den överlyckliga besökaren: Låna?

Conan: Ja, det här är ju ett bibliotek, vi tar inte betalt för att låna ut böckerna.

Den genast något mindre överlyckliga besökaren: Men... säljer ni inte böcker? Jag trodde ni säljer böcker!

Den oerhört förvånade Conan: Nej, vi säljer inte våra böcker. Vi lånar ut dem i en månad åt gången. Har du leg med dig så fixar jag ett lånekort om du vill låna den.

Den allt mer frustrerade, före detta överlyckliga besökaren: Men... den här är ju så bra...! Jag måste ha den! Kan jag inte...

Conan: Nej, tyvärr, vi säljer den inte. Vill du köpa ett lexikon så får du gå till en bokhandel. Det finns en i XXX-gallerian och en i YYY-gallerian här i centrum t ex.

Den slokörade besökaren: Ja, jag får väl låna den då...

Conan (ansträngt hurtigt): Ja, det är ju bättre än ingenting i alla fall, eller hur? Hehehe... eh... hehe...

I ljuset av de knasigheter man kan få höra i det här jobbet så verkar ju detta som ett ganska modest utbrott av vanföreställningar, men i all sin stillsamhet slår det ändå det mesta. Nästa steg vore ju att nån kliver in, ser sig omkring och frågar om vi har böcker här.

Men all right, SÅ märkligt är det väl inte att nån misstar ett bibliotek för en bokhandel. Jag medger att det finns vissa likheter, och kan man inte svenska så säger ju inte den gigantiska skylten BIBLIOTEK mer än vad motsvarande ord skrivet med arabiska bokstäver skulle säga mig om jag reste till Bagdad och fick för mig att en parlör vore en jävla bra idé att köpa just nu. Det remarkabla med dessa incidenter är väl snarare att jag aldrig råkat ut för det förut, men att två pers samma vecka plötsligt dök på just mig och ville göra affärder.

I enlighet med ketchupeffektslagen kommer jag förmodligen få ta hand om vilsna bokspekulanter non stop hädanefter.

(det är f ö säkert ett tecken på obotlig yrkesskada att hålla det för självklart att alla känner till vad ett bibliotek är och dessutom kan tolka de yttre tecken som avslöjar att detta är ett bibliotek och inte en bokhandel; såsom t ex att det sitter fula etiketter på ryggarna på varje bok, att böckerna saknar prislappar, att varje bok endast finns i ett välanvänt exemplar vardera, att det inte finns blaffiga skyltar med erbjudanden och prisuppgifter överallt etc etc etc. Men rent teoretiskt sett skulle det ju kunna vara ett gigantiskt, kommunalt sponsrat antikvariat de klivit in på... Det kanske dessutom inte finns motsvarigheten till folkbibliotek i Irak eller Vietnam, och bokhandlarna där kanske inte är lika flashiga som Akademibokhandeln utan ser mer ut som svenska bibliotek, lite sådär kommunalbeige och småtråkiga. Vad vet jag, en enkel informationsmäklare?)

It smells like a cat

Många av tidskrifterna jag har på cirkulation, både för spec-samlingens räkning och för mina andra ämnesansvars, är rent makalöst tråkiga. En gång satt jag t ex på ett nytt nummer av Antik och auktion så länge att en jävligt otrevlig snubbe hann skälla ut halva personalstyrkan innan kollegan L2 hittade den underst i en hög på mitt skrivbord. Herr Kolerisk hann lyckligtvis dra åt helvete innan den hittades; rätt så med tanke på hans invektivorgie (som bröt ut långt innan det var det minsta befogat) och hans slavägarmentalitet. Dock kände jag nästan press att göra offentlig avbön på p-mötet dagen efter, med tanke på vad mina kollegor fick utstå för att jag aldrig kan få tummen ur röven och hastigt skumma igenom alla kioskvältare som landar framför näsan på mig.

De gånger det dyker upp nåt som mot all förmodan är riktigt spännande eller intressant i en slik publikation blir jag desto gladare. I veckan läste jag t ex senaste numret av en av de större populärvetenskapliga tidskrifterna om vetenskap och forskning, och döm om min extrema förvåning och munterhet när blicken fastnade på följande läsarbrev:

"Klimat och olja

Jag har länge varit intresserad av klimatdebatten. Som 20-åring drabbades jag av klimatnojan som tog fart i samband med Aftonbladets klimatkampanj. Efter att ha mått psykiskt dåligt av all propaganda fick jag kontakt med Margaret Thatchers före detta politiska rådgivare Lord Christopher Monckton.

Det slutade med att jag besökte honom i Skottland för att föra klimatdiskussionerna på en personlig nivå. Han menar på att problemet ligger inte i klimathotet utan att oljan håller på att ta slut. Och jag mår jättedåligt av detta.

Vad kommer vi göra när oljan tar slut? Folk kommer ju inte kunna bibehålla sina jobb. Transport och logistik går åt pipan. Ja, hela världen går väl åt skogen.

Har ni något svar på detta? Vad är alternativen?"

Först garvade jag tills jag fick njursten, samtidigt som jag tyckte synd om stackarn som uppenbarligen har större problem än den stundande klimatkatastrofen (av någon anledning inbillar jag mig att den möjligheten inte är helt försumlig).

Sen vaknade tråkigt nog min konspiratoriska sida och tyckte att ett flertal ugglor kunde anas i mossen. Det KAN vara så att insändaren är en produkt av författaren till boken Brev till samhället...

Cirkelmannen - Conan 1-0

Cirkelmannen: H... h... h... hej...!

Conan: [suckar inombords] Hej.

Cirkelmannen: D...d... du har inte f... f... f... fått in en vit bibliotekskasse som jag glömde kvar?

Conan: [tittar mig omkring] Nej, tyvärr. Har du frågat min kollega?

Cirkelmannen: J...j...ja. H*n sa att jag skulle fråga dig.

Conan: Märkligt. Vi brukar nämligen lägga kvarglömda saker i den andra disken, och här står ju ingenting, det ser du ju själv [tittar mig demonstrativt omkring ännu en gång].

Cirkelmannen: K...k...k...kan du inte r...r...ringa till de i lånedisken och höra då?

Conan: Ja, det kan jag väl göra, men du sa ju att du tappat bort den här? Då är det väl knappast nån som burit bort den dit och lämnat in den... men visst, jag ringer.

[telefonsamtal]

Conan: Tyvärr, de hade inte heller fått in nån kasse.

Cirkelmannen: V...v...v...vad är det för en vit k...k...k..kasse som ligger bakom dig på b...b...bänken där då?

Biblioteket - fascismens högborg

Härom kvällen var det verkligen min kväll på besökarfronten. Den mänskliga 78-varvaren var på plats vid en dator och jag bara väntade på att han skulle börja producera utskrifter och sen med ledsna hundögon undra varför det kommer 16 papper när han bara ville ha ett, eller sorgset och letargiskt ställa detaljerade frågor om nån random sajt som jag aldrig tidigare sett, men bör kunna allt om eftersom jag jobbar här. Han höll sig dock för sig själv under hela vistelsen, vilket jag tackar min (OCH hans) lyckliga stjärna för eftersom jag alltid känner mig som en empatistörd psykopat när jag blir irriterad på honom, som så uppenbart faktiskt inte KAN klara sig själv.

Värre var att jag noterade att Adressfältsmannen blivit polare med vår husgalning nr 1, Il Tokskalle di tutti Tokskallar. Plötsligt stod de i ett hörn och tisslade konspiratoriskt på ett ytterst oroväckande sätt. Eftersom det var rätt lugnt tog jag tillfället i akt att få röra på dödfläsket och smita iväg till lånedisken för att hämta vagnar i hopp om att slippa korsansättas av dem. På vägen meddelade jag kollegan L att de två bildat en ny dynamisk duo, lika såta vänner som Tuttan och Ingeborg, varpå han svarade:

- Kaka söker maka.

Folk som svarar med ordspråk framstår ju oftast som tämligen mossiga och gammeldags på ett irriterande snusförnuftigt sätt, men det här var ett sånt där sällsynt tillfälle när det faktiskt var helt adekvat.

När jag kom tillbaks från min mission possible stod de fortfarande med huvudena 1 dm ifrån varann och jag hörde hur Il Tokskalle di tutti Tokskallar viskade med upphetsad röst:

- Det är fascism! FASCISM!!

Utan tvivel var det något av bibliotekets göranden och/eller låtanden som förtjänade detta epitet. Jag undrade i mitt inte fullt så stilla sinne vad det gällde denna gång, men tvivlade inte en sekund på att vi genom Il Tokskalles försorg snart skulle bli varse detta.

Jag fick dock strax ta tillbaks min teori om att Il Tokskalle och Adressfältsmannen planerar bibliotekets snara undergång tillsammans. Den senare avslöjade nämligen för mig, på ett påtagligt roat sätt, att den fruktansvärda missgärning som "den, eh, självutnämnde biblioteksmedarbetaren" ondgjort sig över var att den inre och yttre ytterdörren står öppna samtidigt i några sekunder när någon använder dörröppnaren på båda dörrarna, vilket leder till att onödigt mycket kall luft släpps in.

Jag kan inte annat än hålla med Il Tokskalle:

FASCISM är vad det är!!

Adressfältsmannen

Här har vi en kille som antingen har ett allvarligt neurologiskt fel som

a) gör det omöjligt att lära sig klockan
b) gör det omöjligt att lära sig saker i största allmänhet
c) påverkar hans tidsuppfattning å det grövsta

ELLER som bara är jävligt nonchalant och arrogant och därför behandlar oss tjänsteandar som en ferengi behandlar sin hustru. Han kommer ofta 20 minuter innan vi ska stänga och bosätter sig vid en dator, och blir alltid lika förvånad när klockan är fem i stängning och vi börjar stänga av datorerna. Varje gång han kommer hit beter han sig som att han aldrig sett en dator, och jag vet inte hur många gånger jag t ex fått gå igenom inloggningsproceduren med honom:

- Titta överst på skärmen, DÄR står användarnamnet. Nej, du ska inte skriva 'användarnamn: oxtunga4' i inloggningsrutan, det räcker om du skriver 'oxtunga4'. 4:an ska du skriva direkt efter 'oxtunga' utan mellanslag emellan. Och DÄR står lösenordet, till höger om användarnamnet. Nej, det räcker om du skriver 'Bok57', du behöver inte skriva 'lösenord: Bok57' Och du måste skriva Bok med stor bokstav... och det är likadant här, att du skriver siffrorna direkt efter Bok utan mellanslag. Ja, jag vet, det är lite knepigt att man inte ser vad man skriver när man ska skriva lösenordet utan att det bara blir prickar... Och sen för att logga in kan du antingen klicka på OK genom att placera muspilen på OK och klicka med vänster musknapp, ELLER trycka på return på tangentbordet... det är den knappen där med en pil som är vinklad i 90 grader åt vänster. [det var helt klart överkurs att ge två alternativ lärde jag mig efter ett par ggr]. Ja, det tar ju ett litet tag för datorn att logga in sig, det är heeeelt normalt...

Med tanke på vilken nivå han håller är det beundransvärt att han ids gå hit. När jag vid ett tillfälle lite försiktigt föreslog att han kanske skulle gå en kurs för att bli mer effektiv i sitt datoranvändande så snäste han med ett överseende flin:

- Nej, jag vill inte gå nån kurs!!

Jag är inte stolt över att meddela att jag något syrligt replikerade att han faktiskt får en kurs varje gång han kommer hit, men inte fan skäms jag heller.

Namnet Adressfältsmannen kommer sig av att han en dag stegade fram till mig i disken och var ytterst gramse över att nåt hade hänt med våra datorer. Vadå hänt, undrade jag givetvis. Han berättade att det inte gick att gå ut på internet längre. Jag bad honom visa vad han menade, varpå han skrev "frimärken" i adressfältet på webbläsaren, tryckte på enter och givetvis hände inget annat än att en sida kom upp som meddelade att den häringa adressen finns inte.

- Förut kunde jag skriva in vad jag ville kolla på här och så fick jag upp en sån sida, men nu går det ju inte! Det är så irriterande att allt är annorlunda varje gång man kommer hit! sa han upprört.

Jag blev naturligtvis ytterst konfys, eftersom det såvitt jag vet är helt omöjligt att komma till en specifik sida bara genom att skriva ETT ORD i adressfältet. Han berättade också att han tidigare fått förslag på sidor när han gjorde på detta sätt. Detta förbryllade mig än mer, vilket jag faktiskt skäms lite för eftersom jag nu borde ha börjat förstå vad han jiddrade om. Jag erkänner dock att mina fördomar om denne man förblindade mig och gjorde att jag i princip trodde att han drömt en dröm om ett enligt honom extremt användarvänligt internet, och nu lallade på för fullt i nattmössan.

Hur som helst så visade jag honom google, och förklarade att HÄR är en webbplats där du kan hitta sidor på det sätt som du tidigare kunnat göra genom att använda adressfältet (i min uppblåsta självbelåtenhet använde jag samma princip som folk inom demensvården gör när de gamla börjar yra om att de vill plocka blommor till lilla mor som varit död i 80 år; jag spelade med i hans fantasi...).

- Jag ska alltså skriva det jag är intresserad av i den här lilla rutan mitt i skärmen, och inte i rutan längst upp? frågade han.

- Ja, sa jag.

- Men hur ska jag få plats med allt där? Den är ju jätteliten! sa han förbryllat.

- Driver du med mig?! frågade jag inte.

Han skrev "frimärken", fick upp en gedigen träfflista och såg ut som ett barn på julafton, precis innan det öppnat alla julklappar och förätit sig på knäck och prinskorv. Den saliga glansen i hans ögon slocknade dock snart.

- Men vänta nu, jag kan alltså inte gå vidare på det här sättet genom att skriva vidare längst upp på nästa sida, jag måste alltid gå tillbaks till den här? Så kunde jag ju göra förut! Jag måste säga att det här verkar otroligt krångligt...!

- Ja, alltså, som jag sa tidigare så ska det inte gå att skriva ett ord i adressfältet och komma till en webbplats... svarade jag, alltmedan jag började tvivla både på mina kunskaper om internets beskaffenhet och min perceptionsförmåga.

Han verkade dock nöjd för denna gång, så jag lämnade honom åt sitt google-öde.

En minut innan vi skulle stänga kom han och ville diskutera det märkliga i biblioteksdatorernas föränderlighet igen. Han undrade om det möjligen kunde vara så att de publika datorerna hade nån annan inställning, som gjorde att det inte längre gick att använda adressfältet på det förträffliga sätt som han kunnat tidigare, men att det fortfarande gick på min dator. Vajert, sa jag till mig själv, här kommer min chans att överbevisa honom om att han svamlar gallimattias. Jag tänkte visa honom att exakt samma sak skulle hända på min dator som det gjorde på de publika när jag försökte göra det som han hävdade att han hade gjort. Men si, det hände inte alls samma sak...

- Alltså, nu skriver jag "frimärken" i adressfältet här... började jag. Längre hann jag inte förrän jag till min förlägenhet insåg vad det var han menat hela tiden, men inte kunnat verbalisera eftersom han är datordyslektiker.

Det som hände var givetvis att den lilla rullgardinsmenyn med alla tidigare sidor som folk varit inne på ramlade ner.

- JAMEN DET VAR JU PRECIS DET DÄR JAG MENADE!!! ylade han överlyckligt och skadeglatt.

För att göra det hela värre svarade jag:

- Jaaa... OK, just det, jag förstod inte att det var det där du menade... men det stämmer, här kan du välja från de sidor som folk varit inne på tidigare. Men vad jag trodde att du menade, att du kunde skriva "frimärken" i adressfältet och sen komma till en frimärkssida, eller använda adressfältet som sökmotor, DET har aldrig gått!

Jag skrev frimärken, tryckte på return, och för att fullända min skam öppnades Live search och serverade ett smörgåsbord av trevliga sajter om frimärken.

Därefter gick jag hem och drog något gammalt över mig.

A perfect circle

Igår ägnade jag avsevärd tid åt vad somliga tror är vår huvudsyssla; att gå fram och tillbaks med tomma och fulla bokvagnar mellan lånedisken och min avdelning ungefär 1000 ggr. Varje gång jag mötte en bezökare ville jag skrika: JAG GÖR INTE DET HÄR 8 TIMMAR OM DAGEN!!!

Its a dörty job och så vidare...

Jag har även slitit med en delikat uppgift från en lärare vars skola saknar bibliotek, och som ska jobba ämnesöverskridande med ett abstrakt begrepp som det knappt finns några böcker om. I varje fall inte på den nivån som eleverna behöver, och inte på detta bibliotek. Lyckligtvis är det inte mitt jobb att förse läraren med en massa färdigbearbetad kunskap, utan jag begränsar servicen till att maila över några förslag på böcker som handlar om hur begreppet kan yttra sig i olika former. Tänkte också slänga in ett gäng länkar till organisationer som borde ha nåt att säga om begreppet.

Idag insåg jag plötsligt vem en av våra mest frekventa stammisar är kusligt lik:



Mannen som är kusligt lik Kalles morfar har hittills gått under namnet Hängselmannen bland mina kollegor. Själv har jag kallat honom för Cirkelmannen, eftersom precis varenda en av beståndsdelarna på hans kropp utgörs av geometriskt perfekta cirklar.

En annan anledning till namnet Cirkelmannen är att jag, i ett anfall av filantropi, bestämde mig för att INTE låta honom gå under namnet Julgrisen. Det var ett extremt svårt beslut, emedan jag sällan eller aldrig har skådat en så makalöst grisliknande människa. Han har allt från de smala, vattenblå ögonen, den rödlätta borsten, den runda uppnäsan, den lätt rosafärgade huden och den övergött trinda konstitutionen.

Men nej, Conan, ohämmat hånande av oskyldiga biblioteksbesökare ska begränsas och framför allt sparas till dem som verkligen förtjänar det. Ergo; Cirkelmannen.

Cirkelmannen har nyligen börjat uppvisa ett intresse för datorer och internet, vilket helt visst kommer ge oss gråa hår i förtid. Han är nämligen av den typ som de flesta som jobbar på bibliotek får svåra eksem av: "Du... kan du hjälpa mig... jag vill gå ut på det hära internet men jag vet ingenting om datorer... varför ser den här sidan så konstig ut, hur gör man här, vad betyder det här??? HALLÅÅÅÅÅ!!! Du kan väl allt om alla sidor på internet, du jobbar ju här!!!?" etc etc etc. Det lustiga med dessa personer är att de både tror att man är ett ymnighetshorn av den oändliga visdom som behövs för att kunna hantera en dator, men samtidigt tror de att datorer och internet är så simpelt att man kan föra över sina kunskaper på en pisskvart.

För att inte fastna i en undervisningsvortex med varje sån människa har jag börjat med att väldigt tydligt informera om att vi i infodiskarna inte är här för att lära folk allt om datorer (analogi: vi lär ju inte folk att läsa heller, det förutsätter vi att de kan när de kommer till biblioteket...), men att vi har en person som är utbildad för det och som både har kurser och öppen handledning. Tyvärr är de flesta ganska ointresserade av det, för de vill ha hjälp ögonaböj och kan omöjligt förstå varför det är så fruktansvärt jobbigt för oss att stå bredvid och instruera dem genom varje musklick i 3 timmar, eller själva leta fram exakt var personen i fråga vill ha. Jodå, jag är fullt medveten om att det kan förefalla en aning bajsnödigt att t ex vägra hjälpa en stackare som aldrig suttit vid en dator att skapa en e-postadress för att kunna maila sin dotter i Vietnam, men hear me now, believe me later; det tar INTE 5 minuter.

Somliga av oss är dock snällare än andra och fastnar i "hjälpa till i 3 timmar"-fällan allt som oftast, vilket leder till att vi andra framstår som inkompetenta elakingar när vi vägrar stå till tjänst och dessutom får höra "men förra veckan när jag var här så var det en som..." till leda. Då är det bara att svälja förtreten och stå ut med att bli betraktad som en odugling när man förklarar att det var ett undantag och bla bla sjufalt bla.

För att återgå till Cirkelmannen så fick jag härom veckan en ingående beskrivning av en dagsutflykt han hade gjort till en stad som ligger ca 15 mil från denna. Han hade kört dit för att gå på ett museum över hans specialintresse. Gissa om jag höll på att garva läppen av mig när jag några dagar senare insåg att fordonet han färdats på var sin moped! Han körde 30 mil t o r samma dag på en MOPED!! I november!!! Hans intresse lär ju gränsa till besatthet.